NAZISTEN (avsnittet även publicerat i tidskriften Ad Lucem)

gör som hjärtat blomma (blommande du och blommande du)

knoppen vinka hela du (hel och duande hel)

till en blodvärld vatten (vattnig och vek och vattnig och vek)

gödsel aska lite salt (jord och saltjorden jord)

trösta ögat nöten (nötiga bröst och nötiga bröst)

bruka bränna tesked till (svag och tillgjord och svag)

sil med bindväv stjälken (stjälkände skaft och stjälkände skaft)

kvistar vänta max en kvart stjälkände skärande snett och borta

gör som manskropp fåra fårande skärande växter borta

groddar krypa en till två (du och tvåsamma du)

skopa krångel skrämma (skrämmande hård och skrämmande hård)

fågel daller in och slå (fint och slående fint)

gör som nagla skörda (skördare log och skördare log)

axen torka gör det du (torr och du som är torr)

några tårar frukter (frukter och dagg och frukter och dagg)

stam som niger räcker nu (nog och nutida nog)

räcker aldrig stamma stammiga eldade celler borta

frö får aldrig ta dem nu nutida eldade skörden borta

blanda döda växter (växterna dör och växterna dör)

maten rör sig aldrig nu (ro och nutida ro)

…

I Göteborg i början av nittiotalet satt jag på en asiatisk krog och pratade med en nazist i den idiotiska tron att alla människor går att resonera med och påverka. Jag befann mig i en kortvarig mer maskulin fas och hade avstått från mascara och nagellack, så det dröjde någon timme innan nazisten insåg att jag var bög (låt oss benämna det: bög). Men då han gjorde det så övergav han genast alla rekryteringsförsök för att ersätta dem med oväntat komplicerade invektiv, vilka ännu utgör en sorts korrelat till somlig poesi jag skriver. Han var väldigt stilig, väldigt påstridig och väldigt farlig. Jag var bara korkad.

…

jag var HJÄRTAT bara korkad

han var väldigt VINKA stilig

BLODVÄRLD omvärld blev till snöglopp

övermannens muskler ASKA

välte ÖGAT undan skyddet

rösten skar men BRÄNNA lågmält

BINDVÄV ögon såg och visste

inget är så vackert VÄNTA

allt vad MANSKROPP kroppen sökte

några snitt och KRYPA huggsår

KRÅNGEL snö i alkoholen

dumt att vara nykter DALLER

kroppen NAGLA söker ännu

till exempel TORKA spikar

TÅRAR att på vårdcentralen

dra ur skulderbladen NIGER

jag kan ALDRIG inte leva

med min hårdhets ALDRIG iver

DÖDA brännvitt fuktigt snöfall

några fingrar rör sig RÖR SIG

…

I början höll jag käften. Det skötte sig självt. I början slutade jag med det. I början satt jag på en krog och pratade. Det skötte sig självt. I början som ett havererat pojkansikte med kanske några flickskal under. Satt jag. Men vet inte längre vad det innebar att sitta då. På den tiden. Eller hur det gjordes. Eller hur många vi var eller hur trasiga. I den idiotiska tron att alla människor och så vidare. Det skötte sig självt. I den idiotiska handlingsplanen inskrivna var både vi och de och pratade gjorde vi men inte de och vi pratade oavbrutet. Om vi kunde. Om vi tilläts. I den idiotiska fasen inuti en krog i en nazist i flickskal inskrivna av dem och av oss själva. Det skötte sig självt och vi deltog villigt. Det var möjligen deprimerande. I början skrev jag in mig i flickskal men det var aldrig skalen som var flicka och aldrig något annat heller. Torkade blommor. Mascara och nagellack. Vi gick sönder hela tiden men för min del kändes det meningslöst eftersom ingenting fanns att se bakom sprickorna. Utom det viktigaste (hahaha). Det vill säga ingen att resonera med eller ordfritt påverka. Annat var det på ytan. Torkade förnimmelser och torkat ömhetsbehov. Inga blommor. Deprimerande. Han iakttog deprimerad en kortvarig maskulin fas. Alltså nazisten. Mascara och nagellack var vad som fanns tillgängligt. Inte många chanser. De dröjde någon timme innan jag var bög. Sedan var jag det. Nazisten övergav alla rekryteringsförsök. Äntligen bög och äntligen fri från torkade och fruktansvärda blommor. Nazisten. Oväntat komplicerade invektiv. Väldigt stilig och väldigt farlig. Jag hade det bra.

…

jag var kanske älskad som ung och korkad

tar tillbaka dumdristigt vilsamt stilla

han var kåt han kysste sig hård och vacker

med en tanke slagen i trans till natten

bort med omvärld titta försvunnet snöglopp

glad att kunna avsmaka smått och sluka

överman på dignande långbord muskel

nafsa ont och avstyr nej korrigera

medan utsatt flydde sig undan skyddet

flydde farligt inåt i härd förklarad

medan rösten skärande släckte lågmäld

medan andra lågmälda fick besvära

hund i ögon skuren de åt och visste

allt om glöd och rostad beslutsam envis

kämpe under plankorna död i bråten

djuret under plankorna dött i bråten

inget var så vackert och drogs tillbaka

sa du livsmål snål ransonering vårdplan

medan allt vad kroppen så lämpligt sökte

sökte hanen kropp och han slet i pälsen

ryckte några snitt ur sin bädd med tuggor

is och foderbänk som en könslig fälla

kanske eld och blod lite sprit i fällan

ryckte hår och sträckande skinn fördärvat

det är dumt att aldrig gå fram och säga

kommer av sig gör det elektriskt nära

nästan nykter nationalistiskt nära

köttet själen medborgartungan nära

till exempel nålar sterila handslag

till exempel spikar och snart för nära

i ett hål som gjorde oss ont på riktigt

borta dött den farlige som de andra

döda bortfall ingen på vårdcentralen

kunde farligt spika som hemspråk väggfast

fatta ord som ryckta ur skuldran lindrad

ryckta eller lindrande små ur kroppen

se så svårt att leva med långsamt ryckta

mycket långsamt lindrande aldrig lurad

aldrig hinna fram och fördröjda läker

denna muskel frilagd i ljusa dagens

ljusa livstid lindrar hans hårdhets iver

ner med alla främmandekomna smärtor

ut ur brännvitt fuktigt arkiv och drivsnö

bränning bryts de frusna kan tvingas leva

några dumma fingrar och ögon rör sig

krossa bränna dumma förstörda dränkta

unga bittert vanställda sockersöta

frukostmat och lättslagen nerfryst skalle

bort med alla lättslagna fula frusna

bort med alla dumma de sönderfrusna

…

hjärtat vinka blodvärld

aska ögat bränna

bindväv vänta manskropp

krypa krångel daller

nagla torka tårar

niger aldrig aldrig

döda rör sig