BETTY BOOP

BETTY BOOP har ett alldeles eget språk. Så hävdas det i filmen med snarlik titel. Jag sjunger inför publik, det är 1935 och vi vet mycket lite om kommande krig. Sången och dansen uppskattas och älskas. När jag slutat uppträda dubbas jag till japanska, för denna lågpris-dvd inhandlades på en Family Mart eller Sunkus eller liknande i Osaka under en novembervistelse 2011, och från producenthåll var den aldrig tänkt för svenska kunder. Vi tyckte om en annan sorts musik på trettiotalet, men det är inte nödvändigtvis fråga om linjär utveckling mot det objektivt bättre här. Jag måste föra med mig, förvalta och omvandla den musiken, jag måste göra dig glad, jag måste, sjunger jag ilsket och trött på flyplatsen med dubbelremmad, uttjänt väska som ställer till med problem vid varje jävla incheckning. Jag har ett levande singelflygplan (med propeller) som springer och flaxar med vingarna vid takeoff, och jag har ställt in den elektriska kosmosnavigatören på Japan och en teaterscen där, och jag vet att jag är efterlängtad, hela världen älskar ju mig. BETTY BOOP har ett alldeles eget språk, som i kraft av sin obegriplighet är universellt. Men det brukas bara tillfälligtvis. Jag sjunger annars på engelska, och japansk textning finns då tillgänglig för korrekt kundkrets, men eftersom jag pratar japanska när jag pratar så förstår jag inte mina egna ord när jag pratar fram dem, bara när jag sjunger fram dem, delvis på grund av att jag är svensk och svenskpratande och från vissa perspektiv obildad och obildbar. Men pratar (och sjunger), det gör jag, boop-boop-a-doop. BETTY BOOP har ett alldeles eget språk, detta blir därefter den allt förändrande extrainformationen på slutledningsburkens botten. Minns du hur det lät för trettiotalsöron, detta alldeles egna språk, och minns du då även de framfantiserade japanernas koreograferade nidbildsglädje, och hur denna nidbildsglädje mångdubblades i vackra roterande massmönster? Minns du att jag kallade oss något annat då, att jag sa ”vi” för att alla i en särskild grupp skulle känna sig inkluderade? Minns du att vi misstrodde engelskan och japanskan, trots engelskans och japanskans ömsesidiga fetischering och försäkran om kärlek och lojalitet? Minns du att vi bara ville prata rytmiska, hjärteburna obegripligheter? Eftersom dessa dög, och inget annat? Eftersom dessa gav våra kroppar språklig verklighet och våra språkliga verkligheter kroppar? BETTY BOOP drar sig tillbaka, in i filmen igen, där jag väntar i det svartvita spökflimriga, där jag minns hackigt och i fragment. Jag minns att jag var väldigt populär i Japan. Jag minns att animatören Myron Waldman bad en grupp japanska studenter om etiska riktlinjer för att ej förolämpa eller på annat sätt tappa ansiktet/byxorna. Jag minns att i originalversionen sjunger jag titelsången först på kysk engelska, sedan på mindre kysk japanska, och i den japanska versionen uppmanar jag slumpmässigt utvald lyssnare att ligga med mig. Jag minns att den amerikanska publiken var överförtjust och teatern där jag uppträdde ganska skräpig. Jag minns att jag stressad körde min fina fantasibil till flygfältet, brummade upp via lutande vinge på mitt flygplans centrumkropp och via finurlighet bytte jag där framgångsrikt fordon. Jag minns att jag tryckte på startknappen och rattade in Japan i displayen. SHORTCUT. Jag minns att jag improviserade en kimono till mitt sång- och dansnummer, omgiven av dansfolk bland annat famnade av pulserande rislampor. Jag minns extatisk publik, hårt stiliserad, hårt rasidentifierad. Jag minns framgång, glädje, lycka. Jag minns ett svar via internet, avvisande. SHORTCUT. Jag minns en man på en klubb som tyckte det var jätteroligt att jag kallade mig BETTY BOOP på Grindr (eller var det Growlr?). Han presenterade sig som POTATO QUEEN och fick förklara för mig att det betydde att han gillade bleka västerlänningar, terminologin var som den var: ris är ris och potatis är potatis, han var en POTATO QUEEN, han blev min POTATO QUEEN, jag sjöng för honom, han skrattade, vi begrep aldrig varandra men hade det trots allt ganska bra, min POTATO QUEEN och jag, boop-boop-a-doop, det var förfärligt.

Hello!

I like fat white men.

You have round face and pink skin.

Is cute.

Are all Swedes cute?