BETRAKTANDET AV MISSHANDEL

BETRAKTANDET AV MISSHANDEL förändrar mig på ett besläktat men annorlunda sätt än att själv misshandlas, särskilt, verkar det som, när det kommer till barn.

…

Jag vet att de flesta heteroföräldrar slår sina barn och att detta anses fullt normalt, men den örfil mannen serverade var så lik ett ursinnigt knytnävsslag att bara en petitess som att handflatan var öppen motiverar betydelsemässig åtskillnad: jag ser den smälla in i lillpojkens ansikte, fadershanden, kan inte hindra detta färska lilla minne att loopa sönder tankarna.

Mamman satt trygg i bilen och stirrade kritiskt och föraktfullt på skeendet, men med sitt barn i hatfullt fokus, inte förövaren. Det fanns alltså inget hopp. Nästan skönt. Jag betraktade det hela på lagom avstånd och hade ännu inte tänkt klar tanken att något borde göras, och nu behövde inte tanken bli färdig, det var något i mammablickens hårda omdöme gällande lillpojkens gryende kvinnlighet som satte stopp för mitt medborgaransvar och min delaktighet, och som grädde på moset smälldes bildörrarna igen och familjen var efter någon sekund borta.

Pojken var liten, rädd och långsam. Efter slaget, som även fick hans huvud att sloka ryckigt mot ena axeln, blev han ännu mindre. Så mager att knäna var en halv decimeter bredare än låren. Kanske tio år gammal, inte mer, nu bortförd, av de sina, in i den där ”framtiden” alla har så många åsikter om… jag minns kanske något om ”framtiden”… ett tag sedan nu… men än har inte denna rörliga, vardagsbrutala familjebild börjat blekna eller på annat sätt förändras –

Ta det lugnt, jag hittar självklart på detta, ingen skulle väl någonsin slå ett barn? Det vore både känslomässigt orimligt och för välbefinnandet kontraproduktivt. Det ger långt större utdelning vad gäller näringsrikt dramatiska konsekvenser att slå de färdigväxta, och särskilt dumt är det ju att slå sitt eget lilla alsterkvalster, så himla medelklassigt inskränkt, ja, rentav idiotiskt att hantera ägodelar på det viset, jag menar: i dessa vässade, egendomshotande tider och så vidare.

De går så lätt sönder, barnen, de går sönder inuti mig. Kylan gör själsmaterialet skört och de fallande barnkropparna spräcker mina utsträckta räddarhänder: det är inte bara barnen som går sönder. Allt går sönder.

På något sätt hör denna skräck ihop med att barndomens och ungdomens transvestism övergivits till förmån för flera veckor långa skäggstubbsexcesser och herruniformering av förment avslappnat slag. Jag skäms och håller om mig själv, magen, innehållet. Bebisarna är för små för att överleva, de ligger nätt och jämt skyddade i ömtåliga ägg, jag är en levande, tänkande äggsäck som försöker röra sig sansat och mjukt, vill inte riskera de ännu överlevande småttingarna i äggen.

Detta är männens hemlighet, och för att besvärja ångesten sjunger jag vaggvisor för en ballongdekorerad barnvagn, rycker rep ur den, tömmer den på verktyg och billiga underklänningar, billiga glacéhandskar, knyter mig fast mot den, spinner oss inne i ett fåfängt näste, fängelse, skydd, vill hänga mig i alla dessa slipsar, sammanfogade…