ÅTAGANDEN FYLLER MIG MED SKRÄCK

ÅTAGANDEN FYLLER MIG MED SKRÄCK, men det smicker jobbförfrågningar innebär har en sederande, skön effekt som är svåremotståndlig.

16 september 2006: Hej Leif. Det ska bli kul att se dina kokongbarnvagnar, de ser spännande ut på bild! Men nu handlar det om Genusmaraton den femte oktober. Jag behöver en kort presentation och en titel, om du har, för det du tänker prata om. Elisabet Apelmo vill veta om du helst inleder programmet eller om du vill att hon ska göra det. Dina uppgifter behöver jag snarast möjligt! Tisdag tredje oktober kommer Elisabet att göra teknikcheck klockan elva i sal 314. Du är välkommen […] Många hälsningar! /Anna Lena

Och det var omöjligt att sova, jag visste ju inte hur orden skulle komma att bete sig, men hade vad du brukar kalla ”livlig föreställningsförmåga”. Jag minns det som att salen var åtminstone halvfull och frågorna efter min svaga framställning infallsrika, närande. Jag minns ett visst mått av uppskattning och en hel del gasformigt klander av okänt ursprung: det var som om outtalad men träffsäker kritik pyste fram ur tegelbruket. Där fanns också något annat: jag minns det som att min inre kör av studenter och arrangörer parasiterade på det raseri som borthyssjade offer för de normalas välde aldrig haft plats att formulera, jag minns det som att kören ville visa upp detta raseri som sitt eget, berövat äkthet, slagkraft; jag är mer än orättvis; studenterna och arrangörerna innehade upptäckarglädjens nyansrikedom och en nästintill hungrande nyfikenhet, de var inte alls hånfulla eller inriktade på kväsning. De framstod dock som på tok för välartade och sunda kvinnor och män, med tydliga konturer, trygga kroppar, heterosexuella snällmonster bortom varje ansats till tvivel: därav mörkret i mitt skrumpna minihjärta. 

Det var då min bäste vän slog mig hårt i ansiktet, möjligen för att jag var en så kallad ”hysterisk kvinna” och örfilen därmed av akutmottagningsauktoritet påbjuden som vårdande insats, men troligen för att det prat jag erbjudit var undermåligt, gällt, irriterande, skamlöst kokett, härmande, blodiglande, en sorts våld att besvara med ytterligare våld. Han slog mig, så sa jag, välmodulerat häpet, sorgligt triumferande, jag spelade upp mitt lilla drama inför internatets skvallerhärskare och nyheten spreds alldeles utan sociala medier, definitivt utan reflektion. Och jag började i samma talade slagögonblick att inom mig skissa på den text som nu bär titeln SUSTAINABLE DAMAGE, ett receptverk av Leif Holmstrand, 29 juli 2013: Ta ett föremål, inte mycket större än en ungefärlig bebis, eller inte mycket mindre (iaktta längd och tyngd snarare än form). Sätt ett plåster av anonymt slag på föremålet då och då, här och där. Arbeta inte på detta vis kortare tid än ett dygn och inte längre tid än ett år. När det blir svårt för tillfrågade vänner att avgöra vad det är för ett föremål under alla plåster är ett SUSTAINABLE DAMAGE-objekt färdigt och apropå alla söndersmällda ballonger, inknutna barnvagnar, förklädnader, pistolskott deckarledes rätt ner i barndomen: jag har bestämt mig för att skrota BURNING OF THE PRAM, eller åtminstone verkets nuvarande form och titel. Det hela blir annars en menlös cover av ett starkt Line Skywalker Karlström-performance, och jag kan inte längre komma på något som skulle kunna motivera parasitismen. Jag kommer istället att sönderdela och tillaga barnvagnen ifråga, som om den vore råvara till middag. Och sedan begrava måltiden, sörja den. Slänga den. Inser att det blir en helt annan sorts event, men eventuellt en intressantare utmaning för oss alla.

Det var då min bäste vän slog mig hårt i ansiktet och bad mig lämna replokalen, helst för alltid, alltså bara i mitt huvud, jag hade ingen rätt att låta munnen gå på det där viset, det var en skändlighetsprofil av tillvarons lagstiftargudar inskriven blott i bandmedlemmars flickvänner, ej i manliga (sic!) musiker som skulle hålla köttet kamratligt och offra sig för det större goda, att jag efterlevde något flickvänsgnälligt var värre än värst.

3 februari 2007: Jag är faktiskt också musiker! Jag spelar gitarr, piano, lite ståbas. Mina förfäder var svenskar (och så vitt jag vet har jag släkt kvar i Sverige). Jag föddes här i USA, men min pappa är nästan hundra procent svensk. När du googlade vårt (!) namn, la du då märke till en sida med något från en uppsatstävling och en bild? Om så var fallet: ja, det var mig du såg. Jag skrev en "nyskapande dikt" någon gång runt 1999, som fick pris och publicerades genom USA:s kongressbiblioteks försorg. Jag uppskattar verkligen att du besvarar mina brev på engelska – fast jag önskar att jag kunde svenska. Om det är enklare för dig att skriva på ditt modersmål, skulle jag kunna översätta själv sedan, via Google. Jag tror dock inte det skulle bli riktigt bra. Jag bifogar bild på mig och min gitarr, hoppas att du har det fint! /Leif