VE ANDROGYNEN

VE ANDROGYNEN: Att gå från Värnhemstorget till regnbågsklubben Indigo på Monbijougatan i höga men inte avgjort porriga stövlar, min fina metallicljusblå Bladerunnerkappa, helt uppknäppt var den, genomskinlig blus, hundhalsband med nitar, mycket långt och mycket blont hår och efter omständigheterna försiktig sminkning visade sig framkalla både inkomstmöjligheter och oväntade hotbilder, bra saker alltså. Men allra mest stolt var jag över att Indigos snyggaste snubbe den kvällen gav mig sitt telefonnummer nerklottrat på ett solkigt ölunderlägg, han bekräftade på så sätt mitt ökade värde. Oväntade hotbilder, förresten: skinnskallevåldet uteblev ju under denna period, och slagen kom istället från utseendemässigt normala medelklasstuppar som knäcktes totalt av min uppskattande undergivenhet. Och jag blev svårt trakasserad av vänsterheterokvinnor med sedan länge tryggad inkomst och allvarlig brist på egna problem, det var vanvettigt roligt alltsammans. Av uppenbara men skildringstekniskt krångliga skäl kändes deras attacker mot mina nattpromenader som ett värre svek än snutarnas tidvisa angrepp, men det hade jag ingenting emot eftersom svek alltid kittlar skönast. Övriga existenser under gatljusen verkade dock inte bry sig nämnvärt om den närmast obefintliga konkurrens jag tillfört och lät mig vara. Att röra sig genom ett mindre Malmövaruhus med de felaktiga manliga dragen nedtonade och de kvinnliga accentuerade skapade en dålig dag en sorts blickarnas flipperspel där jag var kulan i en aggressiv epilepsimiljö. En sådan tur att den utstirrade hitochditflippraren var gjord av stål, kan tyckas, men kulan kände stor tacksamhet när den till slut sänkts i ett djupt svalg och kunde gråta ut där nere i kundtoalettens bortglömda underjord. Och ändå var det sättet jag rörde mig, omanligt, som frambesvor omgivningens irritation och arga ångest, snarare än klädval och hårlängd: det var för svårt att bygga om mina rörelsemönster för att få icke ifrågasatt tillgång till Hansacompagniet och annan offentlighet, det var enklare att få skit och bli ledsen. Att beställa falafel med gryende skäggstubb kring den hungriga läppstiftsmunnen föranledde tystnad men snabb betjäning. Ibland kunde någon i kön ställa en lika förvirrad som elak fråga men jag svarade alltid snällt och efter bästa förmåga. Att nervöst klicketiklacka med lacknaglar på vägg eller vitvarukant under besök på Grangatans vårdcentral skapade inte skärpa i kommunikationen med läkare, ej heller förtroende, jag menar alltså att min brist på förtroende producerades av min kropps felaktigheter, könsmässigt, inte av den som mitt förtroende undandragits, jag menar att jag var ensam ansvarig för de normalas tillkortakommanden inför mig: jag var och är helt sjuk i huvudet. Men läkaren berättade om de nätformiga, mörka bristningarna kring mina ögon att de skulle sluta dyka upp bara jag undvek att framkalla kräkningar så ofta och jag lovade hörsamt att fortsättningsvis inte stoppa fingrarna i halsen, trots att jag sällan gjorde detta, det var ju inte värt besväret längre. I övrigt fick jag mycket sällan vettig vård, vilket kröntes av en i åratal bortviftad syfilis som gav mig skador för livet. Att uppleva mina musikerkamraters toleranta och vänliga förakt var outhärdligt; deras mjukt resonerande, förståndigt överseende, upprörande självgoda heterosexualitet dödade till slut min lust och mina möjligheter att uttrycka något som helst av värde musikaliskt, men ändå fortsatte de vackra skäggpojkarna tjata om att jag av kvardröjande lojalitetsskäl skulle fortsätta skriva och spela in stråkarrangemang åt dem och sjunga (okrediterat) i bakgrunden, det vore ju till och med extra bra nu när jag självmant inte längre syntes för publiken som bandmedlem och den visuella ordningen därmed återställts. Ändå vill jag minnas att just publiken tyckte om mina kvinnogester och min sceniska persona, men jag kan ha fel. Till och med rösten uppskattades och fick kärlek, trots att den satt ihop med min kropp. Att kommunicera med MKB om bostad var aldrig bra, alltså pratstunder ansikte mot ansikte med argnervösa formella fixare, till och med telefonsamtal innebar den läckande fjollighetens risk trots min mörkmjukröstade manligt inställsamma förbindlighet. Att övriga kollektivmedlemmar ej heller tillhörde medelnormalen saboterade mycket och skapade otrygghet och dålig ekonomi, mest på grund av hyresvärdars åsikt att smink och vaggande höfter ökade slitaget på golv och väggar. Att bo någonstans var aldrig helt självklart. Jag fick låna ett litet miniboende på Disponentgatan under flykttider och var även bra på att sova på golv. Att gå på begravningar vågade jag sällan, det känns bättre nu, min närvaro var på den tiden alltid förolämpande trots att jag omsorgsfullt klätt ut mig till man i svart kostym; numer har jag nästintill blivit det jag tidigare låtsat. Att under en senare period av strykrädd transvestitisk nedmontering träffa en okänd syster på buss 3 var ohyggligt: hen var underbart fin, försiktigt klänningsklädd, androgyn, bar på en bok, hen var vackert och diskret sminkad, hade kort men damig frisyr, var kontaktsökande, ville diskutera litteratur eftersom jag höll i en bok vi båda fann underbar (Jelinek? Bernhard? Lispector?). Jag flydde och bestämde mig för att dö. Att köpa biobiljetter över disk gick bra även om somliga i kön alltid hade åsikter att ventilera när min närvaro noterades. Att klippa sig var ett helvete om inte någon begåvad bekant ställde upp i hemmiljö. Att handla på Systembolaget kunde vara krångligt då min rädda vinglighet ofta misstogs för berusning. Att gå på konsthögskolan var en särskild sorts cishyckleri som gjorde oväntat gott i själen: dubbellivets välsignelser stod som spön i backen. Att plötsligt ge efter för en svindlande frihetskänsla och klä upp sig till tänderna i glittrande leklyx och vandra rakryggad i promenadgatuvimlet belönades alltid med glada leenden och komplimanger, det var helt klart värt risken. Att handla på ICA i drag gick inte. Att grubbla över könsutredningsmöjligheter gick inte. Att ragga i klänning i Kungsparken var det bästa någon någonsin kunde företa sig, mitt liv var rimligt och roligt då. Att fortsätta leva som jag ville var inte ett alternativ. Att undvika våldet och våldtäkterna gick inte. Att kirurgiskt bygga om kroppen till sin inneboende sanning blev en avlägsen dröm.