JAG HATAR MEDELKLASSEN/DET OSAR BRÄNT I BULLERBYN DEL 1

Undertecknad befinner sig nu i ett villaområde, i ett tilltagande illamående, mitt i fiendeland och en oskyldig lek som kommer att sluta i de osaligas straffort, vill bara kräkas över grillen, hela sällskapsresan, men så gör man ju inte, det inre tvångets terroristhandlingar mot den sociala kompetensen undanbedes, jag spettar på lite fläskfilé-bitar, champinjoner, klyftor av lök, paprika, biter ihop, håller käften, lägger på grillen, tänker inte låta mina osunda tankar läcka ut till det upplysta kotteriet ännu, men man kan ju inte undgå det uppenbara hyckleriet, förfallet i det fulländade lyckolandet, kan inte låta bli att hoppas på en före detta kompis fru, värddjuret intill, låter mina blickar oförmärkt riktas till adressaten, hoppas hon är kåt på lite verklig kärlek – våra blickar möts och jag samlar på mig leenden till framtida bruk, men ibland vill man ha riktigt kött framför suddiga bilder – japp, ställ dig på alla fyra, sära på dina mjölkvita mjukdelar och låt mig få blicka in i abyssen, jag vet, hatet distraherar koherensen, välformade, lite överlägset avfärdande bröst och så vidare, precis som man vill ha dem, ett ståtligt exemplar av Guds nåd och beskydd men en liten självgod, äcklig hjärna som tittar fram och glappar med kakhålet, dags att stänga av det inre pladdret, jag vänder mig drömmande bort från samhällets allra finaste mellanskikt, tittar på lyckobarnen, små lintottar med solen i ögonen som ovetande springer omkring i sovsamhället, på den trimmade gräsmattan nedanför oss, barfota, just nu skyddade, men... vill inte tänka på det, framtiden, hatar den ovälkomna gästen futurum, huvudvärken, vätskebristen, öppnar ytterligare en pilsner, även kallad "räddaren i nöden", "ta mig härifrån" ”döda mig” och så vidare, kärt barn har många namn, värddjuret Lisbeth sveper förbi med salladsskålen, senapskål och libbsticka och ett vackert leende, förundras över denna ytliga människa och hennes genuina skadeglädje över upplösningen av det samhälle hon själv lever i, hur hon ända in i existensen, märgen, livsstilen, fulexistensen, tankarnas renhet, den genomgoda själen, helgonlika skenheligheten, sanktionerar vår samtids splittring av gemensamma värden till parallella homogeniteter – kan man gråta med stånd? dagens tråd, över två hundra inlägg, ha ha, jävla knulldocka! hursomhelst, alla närvarande visar sig utgöra exemplariska föredömen för vår samtids allra djupaste enkelspårighet