JAG HATAR MEDELKLASSEN... DEL 2

hursomhelst, alla närvarande visar sig utgöra exemplariska föredömen för vår samtids allra djupaste enkelspårighet, de ekande, neurotiska rösterna som leder genom åsiktskorridoren har tagit oss till tänkandets slutpunkt, en ond drömvärld där samma utsagor upptäcks och upprepas in i den förträffliga resonansen och oändligheten, och där befinner vi oss nu, i den ljumma sommarkvällen, dödsriket, i evig avskildhet från det förtvivlade och rasande livet, vi talar om det vi alltid talat om, bostadsbristen och bostadspriserna, hur sjukt mycket pengar vi tjänar hela tiden, och vi skyltar med vår kunskap om de senaste mattrenderna – förruttnelse, förkväv i ditt famntag mitt hjärta – alla omkring mig är sedan länge avlidna hipster-vänster-kapitalist-liberal-konservativmoralkärringar av förstklassig sortering, hej vad det går, tittar aldrig bakom axeln för att göra upptäckten att dom stigit in i skuggornas rike, försent att vända om nu eller? döda jävla fittor, vi är placerade vid långbordet där allt står framdukat till gagn för den innehållslösa njutningen i vällevnadens törnrosasömn, befinner oss alltså i vår samtids slocknade eftervärld och undertecknad har förskansat sig i den passiva icke-existensen med en pilsner i handen, lokalproducerad givetvis, serverad av en gammal barndomsvän som allt mer avlägsnar sig, förloppet är lika oundvikligt som njutbart, jag blundar och stänger ute sorlet, dumhetskaskaderna, tar en klunk av humlebeskan, om vi aldrig mer rörde på oss skulle vi ändå förlora varandra ur sikte – låt oss kalla det uppväxtens, eller ännu hellre, ideologiernas inflationslag – grill-oset blandar sig med svek-oset, avstånden ökar, inflationen accelererar och vi trängs ut till främmande randfenomen inför varandra där kropparna slutligen faller sönder i sina exkrementala grundämnen och materien splittras i ett sista fyrverkeri utan åskådare (jag öppnar åter ögonen), jag talar om the Big Rip, jag talar om lilla fröken PK-slyna här till vänster, som i upptakten inför denna kommande katastrof (känner det på mig, vet när tankarna och äcklet irrar sig ut över kanten och rasar ner i avgrunden), hur hon, det blivande våldtäktsoffret, i slentrianens, konvenansens och den heliga anständighetens namn, under en lättsinnig och ansvarslös diskussion med några av de övriga i boskapet, pladdrande jävla nolla, uttryckte, på allvar menade (åter igen menade), att det är viktigt (för vem? tolkningsföreträdet, trädkramarna, identitetspolitikerna?) att uppmärksamma div. olika, redan in till bländande äcklet belysta marginalexistenser, alltså, vi talar då om sedan länge certifierade hbtq-människor och alla stackars funkisar, fan och hans moster Eva-Britt från Kräkånger, hon ville liksom berätta, eller förklara, eller slå in det i huvudet på mig och alla andra offer i denna samfällighetens gisslandrama, så att vi riktigt, på riktigt riktigt, skulle förstå vidden av hennes godhet, att att det är synd om dom svaga, typ, enligt devisen att den som är mest utsatt ska åtnjuta mest respekt inte den som bidrar till samhällets bästa, i så fall är jag svagast av alla, säger undertecknad, tänker inte lyfta ett finger för att få vara med i det här Sverigespelet längre, och såklart hon tyckte det, såklart alla runt omkring samtyckte, tyckte likadant, och inställsamma, överdrivet sympatiska ansiktskonvulsioner och hela skiten, såklart alla tyckte det även den här dagen och såklart kom dom att tycka samma sak ända in i bleka dödens befrielse,