Uppdatering. Ang: min förestående död. Epilog.

I förmiddags kände jag mig glad. Hade nåt slags hopp av ingen anledning alls egentligen. Nu har jag har bakat scones och världens banankladdkaka med massa blockchoklad i. Fy fan vad jag ska spy sen. Vissa människor är inte gjorda för att leva =/.

Jo, säger jag, och även väggarna insisterar. Det är en lek. Munnen eller ögonen avtar. Hungern gräver i minnet efter sätt att bygga om sig, lura omständigheter. Jag går ner och upp i vikt, rensar bland fegheter och övertramp... vi pratar (så klart eller kanske?) om teatersmink, kamouflage. Det kommer in folk som vet från sidan, män iförda brunfläckiga byxor och inte mycket mer. Men det är knappast hjälp vi får, även om den makeover de tvingar på oss efterfrågats. Här växer färdigskurna, färdigdöda snittblommor i mängd och luften känns behagligt tom och sval. Jag tar mig i kragen. Det går att laga, alltihop. Låt mig rita en enkel karta. Nej. Det är inget kök, snarare ett väntrum, en förhoppning.