Lyssna till dessa sånger... 13

så kom en ny dag av förnyade incitament, små retningar och infall som infångat rymdskrot ur det oklart tänkas svävande rymder, så antändes genom atmosfären gnistrande cerebrala imperativ, vaga, vimlande ljustecken att tacksamt följa i ett övrigt nedsläckt och uppgivet sinne, ja, ibland kom tankarna, pratet som hunger av förtvivlan och sorg, som ett svar på de gamla vanliga underkastelsemekanismerna, svälten, svagheten, fan, klockan var inte mer än fem på morgonen då jag gick upp och lämnade mina svettiga lakan att självtorka, klockan var inte mer än kvart i fem då jag tog mig upp, gick ut i köket och satte på vattenkokaren och tog fram snabbkaffet ur skåpet, satte på vattenkokaren, satte på radion, satte mig vid köksbordet och började skriva till dig, märkliga du som älskar mig mer än allt annat, låt vår störda kärlekshistoria aldrig ta slut, snälla, låt det bli hypergrafiskt och skenande renande skinande rent, så tänker jag, låt oss hoppas på en morgondag utan denna tilldömda helighet, det var så jag tänkte, låt oss skriva denna sida full och nästa… jag tar en klunk kaffe, minnet försvinner nu jag sätter på radion, jag tittar ut genom fönstret, jag önskar att jag ständigt fick befinna mig i denna sömndruckna iver, i skrivandets momentum, en produktion helt utan minne och saknad, fullständigt utan konturer, bara flöde, ren natur, och som ett rinnande vatten under marken strömmar orden ett monster likt Babylon och odjuret WTO, IMF och Världsbanken har inte funnits så länge, och det passar in mycket väl på vår tid, eller hur? (det är du som skriver i dag), jag förstår det nu, det är det som hänt, jag är du, du är jag, det pågående arbetet formas och ges mening av tankarnas interferens, kort sagt, texten är störd (men inte skakad ha ha) i ständig förändring och är ett resultat av hur vi förstärker och släcker ut varandra genom arbetets gång, den här dagen verkar gå din intensitet till mötes, men jag befinner mig fortfarande på en plats som jag instinktivt vet kommer att leda mig mot klarhet i saken, alltså vår prekära situation, shhh… lyssna till dessa sånger, aldrig har kriserna varit större aldrig har kriserna varit större

Herren Jesu nåd vare med alla

jag befinner mig alltså på en plats där nivåerna förbryllande tränger in i varandra, där vågor bryter in, som det, det vi hela tiden talar om, du vet, texten, det vi aldrig talar om, som vi ständigt återkommer till, hela tiden, vår magnetiska dragning till det icke-formulerade, jag menar samtidseländet, vad det nu är, vet inte det än, du måste ge mig lite tid, älskling, vad är det vi talar om? själarnas sammanblandning i ett övergemensamt horror vacui? var det så du formulerade det? eller, använder vi samarbetet var och en som psykospirituell handling och självbespeglande upplevelse, tröst och lindring, eller som ett rituellt överblödande mellan vilja och handling, tanke och yttre verklighet? jag tänker, alltså egentligen, finns det verkligen någon annan godtagbar anledning att producera text än den (vår), jag menar, att själva orden i sina enskildheter legitimerar sin egen existens? eller handlar allt om de förtryckta kropparnas enda möjliga svar på interpellationens tekniker, reaktionerna? ryckningarna? det har nämligen visat sig att nutidens abstraktioner produceras utanför kunskapens domän och verkar som spöklika rester som spridits till en vana genom händerna, rörelserna, vi svarar med våra tilldelade handlingar, söker och upprepar dessa handlingar, låter våra kroppar begå dessa handlingar som är de allra första, fosterblinda, som aldrig vill lämna oss, vi tror och agerar ända in i alla åldrar och sinnen, är det denna ideologiska, überhysterist riktade produktion vi söker förhålla oss till, som vi ständig söker närma oss från olika håll? Och politikerna försöker lösa alla kriser med arbetslöshet och att folk förlorar sin bostad, pensions - och sparpengar, precis som Johannes säger, genom bail outs osv. Ja, det är möjligt att det ständiga försöket är skrivandets tilldömda ironi och superposition, den egna oförmågan upphöjd till ädel konst och självföraktlig praktik, men kanske är det bäst att enbart tala för sig själv i frågan, men problemet, grundproblemet då alltså, den bistra sanningen menar jag, som jag skäms för att erkänna, det är att jag aldrig aldrig aldrig enbart existerar när jag skriver, just här, just nu, i denna aldrig har kriserna varit större aldrig har kriserna varit större aldrig har kriserna varit större aldrig har kriserna varit större aldrig har kriserna varit större aldrig har kriserna varit större aldrig har kriserna varit större sömndruckna iver, i skrivandets momentum, i mina återkommande fantasier om den utlösande faktorn, språnget, som du vet står jag inte ut med mitt eget liv och jag uppstår först i det dagliga intaget av drömmarnas befriande stoff (jag andas in), aldrig xxxxxxxhar kriserna varit större aldrig har krisexxrna varit xxxxxxxxstörre aldrixxxxxg har kriserna varit större all xxxxövrig tid betraktar jag som ett djupt beklagligt misstag, ett hån och en simpel taskspark, jag xxxxxxmåste xxxförvandlas till ett geni, det är min enda kvarstående räddning, ett högst riskabelt projekt, håller du inte med? (det är hon som skriver i dag), jag förstår det nu, samtidigt, tänker jag, är inte verklig begåvning att lyckligt vara avhängig desperationens tvingande lag? och på samma gång, är man inte som starkast när man är död, även om konturerna är upplösta? förlåt, nu går jag händelserna i förväg, jag ville bara säga, jag tror allt bara handlar om matematik, att saker blir som dom blir, arbetet går vidare, det gör alltid det, arbetet vet inte hur det slutar, låt mig börja någonstans, låt mig börja in medias res, låt mig röra mig kring hatets mynning, vi är trots allt här av en anledning, vi söker svar på frågor som ännu inte formulerats, undergången är kanske närmre än vi tror med tanke på alla sjuka saker som händer runt omkring oss, de naturliga systemen som plågas ända in i kaviaren, fiskar som dör, fåglar som faller ner från himlen, rekordvintrar, slukhål, översvämningar deluxe, tsunamis, regnskogar som blivit till svartnade hyggen av aska och rykande stubbar, värmerekord, nederbördsrekord, rekord, osv., osv., osv., osv., jag tar en klunk kaffe, rekord, osv., jag är helt säker på att något kommer att inträffa, Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att helga sig. Regler , regler , regler . Det är viktigt . Du måste ställa upp regler för dig själv , och om du verkligen tror , kommer du inte ha några problem att slå dem eftersom du är stark ! Regler finns överallt . Till exempel : Ät inte något vitt. Under inga omständigheter äta efter 06:00 . Ät inte före 03:00 . Skär varje tugga ix mängd bitar, tugga x antal gånger . Ät inte något som har mer än 3 gram fett . Gör din egen och fortsätta att lägga till dem .jag vet inte,   .känner mig mest   .förvirrad och sorgsen   .låt mig hålla mina     .hästar inne, låt mig förlora allt.

EGENSINNIGT LEVER RUMMET

EGENSINNIGT VÄNDER TANKEN

EGENSINNIGT ÖPPNAS VÄRLDEN