Öppen eld är alltid farlig då den kan sprida sig, bli
okontrollerbar och förtära allt i sin väg. Detta gäller speciellt för det
mänskliga begärets sinneseld, vilket blir okontrollerbart när det förtärt
förnuftets ordnade tänkande, varefter allt blir som förgjort i avsaknaden av
mänsklig redbarhet och omdömesgillhet. Kom plötsligt att tänka på en annan sak, något jag hörde på radion för ett
par veckor sedan, jag hörde på radion för ett tag
sedan en förvirrad diskussion om konstnärliga uttryck och den allmänna
ängsligheten över vem som talar i verket och de flytande gränserna mellan
fiktion och verklighet, jag kommer ihåg, jag tyckte det var fint uttryckt det
där med fiktionens förtunning, hur det fiktiva alternativet sakta går oss förlorat,
om det inte redan inträffat? vilket (väl?) implicerar verklighetens växande otydlighet inom oss, så
borde det väl vara, hoppas det, jag hoppas verkligen det, men det var inte det jag
skulle tala om, inte än i alla fall, förlåt, vänta lite, jag återkommer, JAG
STRÄCKER MIG EFTER MUGGEN MED KAFFE, jag tänker i stället på vårt samarbete, DET
GÅR SAKTA låt mig utgå från vårt ständigt pågående arbete, en underbar
allslukande monsterdröm om egenmakt och kärlek, jag menar, jag talar gärna om
utanförskapets pådyvlade välsignelse med dig, att textkroppen är min ersättning för den kropp jag
saknar, att att att, att vara hemma i denna och tro mig, klockan var
inte mer än halv sex på morgonen, hade bara sovit ett par timmar, men det gick
inte att somna om, jag vred mig som en orm i mina svettiga lakan när tankevågor
gled fram mot mitt vänstra öga, jag sanndrömde med öppna ögon människan som ren skit och
heligaste avfälling, och förstod att vi nu var ensamma kvar, vi var alltså
ensamma kvar, kvarlämnade i den sköra tryggheten av vår gemensamma hedersvärda rumslighet,
en plats där vi mäter vårt avstånd till elit och boskap, vi är överlevande och
vackra i marginaliseringsfållan, och nu slår vi tillbaka, hårdare än någonsin,
vi är som små Vivian-flickor, ett magiskt hat som daggdroppar ur våra klyvöppningar,
jag erinrade mig våra tidigare samtal, jag drömde i vargtimmen om det vi pratat
om, om text som hämnd och tårdrypande desperation, när jag vaknade såg jag för
mitt inre den urartade bönens vita knogar och den rättmätiga
demoraliseringsprocessen hos de svaga, och vilka vi är, tänkte att vi inte
skulle dölja oss längre, i drömmen ville jag vara tydlig med vårt uppsåt, det
ville jag, jag drömde om radikaliseringens kärleksbudskap, att rätten,
rättvisan inte är något annat än livet betraktat från en särskild, individuell
ståndpunkt, att ideologi är synonymt med kollektiv oförmåga att se utanför
sanktionens enögda patos NÄR SVALGET
SVÄLJER
PRODUCERAS INGEN
MENINGSFULLHET NÄR
SVALGET
SVÄLJER GLÖMS TILLVARON
Det reflektoriska tänkande har inte avstannat något i
vår tid, då det i reell mening helt har upphört att finnas till. och jag såg plötsligt
framför mig lyckan som glittrigt stöldgods och rättvisan som bortomstrukturell, privat angelägenhet,
att att att att att man måste beröva världen det man behöver för att leva, överleva,
menar jag, och erkänna sig till sin egen existens i en värld utan värde eller
mening, du förstår att att jag är inte rädd för att tala om hat så länge det är
berättigat, jag
talar gärna och ivrigt om ett växande och berusande hat, anrikat och härdat i
det brinnande självföraktets ivrigt slickande lågor, och jag talar om ett
upphöjt och idealiserat svek gentemot det egna livet, ja, jag talar om
arbetarklassen, mig själv och alla andra, och det är i det här sammanhanget, så som det ser ut,
jag tänker att det inte längre finns någon offentlighet
att tala om, inte någon fiktion eller verklighet, bara ett tvångsmässigt självförverkligande,
livsstilsagerande, där andras och världens olycka förminskas till futila,
privata vid-sidan-av-betraktelser i syfte att parasitera på själva skräcken,
eller livet, eller medborgarna, eller verkligheten som sådan, jag filmar när ditt barn dör, jag filmar när
din fru dör, hellre än att hjälpa och att sträcka ut en hand, som ett tomt
och gapande agerande, ett sväljande vill säga, eller ett flinande filmande i
syfte att lindra själens horror vacui, NU, jag är ett levande, slukande underbart
hål, jag vill ha mer mat, fler flapjacks och lussekatter, mer kalaspuffar, mer
av mig själv, jag behöver mat, mer ostbågar, fattar du? och så lever vi i en bländande medialitet som i
avsaknad av riktningar eller fysikaliska minnesspår inskränker framtiden till
ett permanent nu (vi fyller pappersark efter pappersark i ett hypergrafiskt
flöde och vi
tar gemensam plats i denna växande, blinda kropp som griper omkring sig.) I den här versionen somnar jag. att vara hemma i denna
JAG ÄR FETT NÖJD.
Arbetet går vidare, det gör alltid det, arbetet vet inte hur det slutar.
Låt mig börja någonstans, låt mig sluta någonstans, vi är trots allt här av en
anledning, vi söker svar på frågor som ännu inte formulerats (jag tänder
skrivbordslampan, jag riktar pennan mot den vita ytan), klockan är fem på
morgonen, januarivinden
letar sig in genom fönstrens springor, flyttlådor står staplade här och där,
inga gardiner kvar (sedan när bryr jag mig om gardiner?) nästan alla böcker
nedpackade, jag börjar nog med en kopp kaffe, en bra start på dagen, tänker
jag, jag häller i mjölk, rör runt med skeden, det är dags att börja skriva nu,
det är dags att släppa taget, jag dricker en kopp kaffe, jag måste söka ord för
att beskriva vår kapitulation inför världens skeenden och hur vi finner vår
gemensamhet i det lågintensiva kriget mot allting utanför de snäva gränserna,
dvs., om du inte väljer att släppa tanken på mig redan efter några få skrivna
rader, vilket är möjligt, även om jag i så fall undrar vart du skulle ta vägen,
men… NÄR SVALGET SVÄLJER
FÖRSVINNER LYCKLIGTVIS
ALLT
DET
DÄR
SOM INGEN AV OSS
VILL SKA
FÖRSVINNA usch, nu
tappar jag fokus, låt mig börja om, låt mig dricka en kopp kaffe här i mörkret,
samla mina tankar, jag tror det var såhär, jag ville ta fasta på din välfunna formulering ”det
normala mot resten av universum” som du så vackert och upplysande uttryckte
det, du vet, från den text du skickade mig som sms för ett par veckor sedan,
tanken fick mig att hisna, jag gillar hur du kastar världen över bord och
betraktar hur den sjunker och därmed visar på potentialiteten av det normala
som något högst marginellt och avvikande, och så måste det ju vara ur ett
evolutionärt och politiskt perspektiv, tänker jag, tror jag, tror jag förstod
mig själv på ett nytt sätt, och i det sammanhanget kanske vill jag åter säga
något om skillnaden mellan det normativa och det normala, hur jag tänker i
frågan, jag vill säga något om det som är avgörande för mig, distinktionen
menar jag, och som förklarar varför jag aldrig kallat mig något, jag vill söka
mig till en ny etisk begynnelsepunkt, en hemvist utanför identitetspolitiken,
utanför inskränkande normaliteter, ett slags förtvivlandets etik, tänker att
upplevelsen av panisk förtvivlan och alienation är inkluderande faktorer för
enskilda, men gemensamma upplevelser av SKIT SKIT
EGENART HAR INGET VÄRDE
EGENART FÖRSVINNER INTE
EGENART ÄR NÅGOT ANNAT
du får ursäkta mig, ännu
är tankarna bara gas och stoft i den interstellära rymden, har inte sovit så
mycket i natt, det gamla vanliga, och är väl lite ostrukturerad i mitt sätt att
närma mig dig, men sådant vet du ju redan, typiskt mig att ursäkta mig för
självklarheter, hursomhelst, jag tänkte på vårt samarbete och vad det syftar
till, JAG STRÄCKER MIG EFTER MUGGEN MED KAFFE, jag tänker i stället på vårt
samarbete, vad vi pratar om, jag vill alltså ännu en
gång tala om åsikter, åsikternas sociala och evolutionära politik, alla jävla
åsikter, jag sträcker mig efter muggen med kaffe, jag menar bara det gamla
vanliga, det gamla vanliga som vanligt, vardagen, tragglandet, glosorna, att
våldet är ett levnadsskum på ytan, du vet, man bara följer veckodagarnas grundtext, bockar av skitsak efter
skitsak, man tar den gamla vanliga vägen hem genom stadens offentliga och
automatiserade polyrytmik, man går inte vilse längre, det finns inget
försonande ljus, framtiden är reducerad till ett
permanent nu (vi fyller pappersark efter pappersark i ett hypergrafiskt flöde),
det finns ingen handling kvar, inga berättelser, nu är det bara referaten kvar, mina
och andras omdömen.
NÄR SVALJET SVÄLJER
RENSAS KLANGLIGT HÖRBARA
SPRÅKLIGA HÖLJEN
BORT OCH DET EGENTLIGA SPRÅKFRAGMENTET BLOTTLÄGGS FÖR ATT INFOGAS ALLRA LÄNGST
NER I EN EVIG TYSTNAD I EVIG TILLBLIVELSE NÄR
SVALGET
SVÄLJER
UPPHÖR
VI
MED
DET
HÄR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar