i ångestriden, splittrad kropp:
en docka styrd av kärnans hån
står inte ut med hopp.
Insektslemmar trasslar sig
kring allas hjärta, detta hål
som grälar, och som säger nej
så ingen når sitt mål.
Plötsligt hamnar knutigt as
i urtidsvatten salt och tungt,
där dockors tanketrådar dras
isär och sjunker lugnt.
Det är mörkt och glitterklart
kring viktlöshetens antigrav.
Att sprida sig är underbart,
jag älskar dig, mitt hav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar