Vi är så stolta och vackra här!

Vi är så stolta och vackra här! Så stolta över oss själva! Vi är plötsligt mycket lyckliga och lättar från markens klister: det är en fantastisk dag på bilskroten. Vi tillagar krossade halvorganiska metallstrukturer där, vi tycker det är gott. Vi går till platsen där bilarna köar döda. Vi avnjuter blommig klädsel, slickar i oss fett från pannans botten, märgslurp, liten tårskvätt. Vi tänker oss att kroppar som mest består av kabelhärvor äter oss från alla håll, men detta är bara en liten tankelek. Vi har fått oss iskristaller till livs, små ord att svälja snarare än släppa fria. Allt är vackert här, utom andra människor. Allt är för mycket sagt: vi menar oss själva, det minsta i världen. Vi får plats! Här finns dyra gummilister och plats för ett sista kroppsligt förvandlingsnummer – i munnen! Fantastiska växter prunkar och vaggar, slingrar sig kring våra halvfärdiga inre resonemang, tar sig in under, kring tungan, ner utan kräkreflex, ner, bara skönt, väldigt skönt. Ingenstans hittar vi de döda, fast ändå sitter de där, bältade och halvsmälta i samtliga bilvrak, de ligger utslungade, de ligger mellan, på, innanför – sönderdelade eller nästan hela. De underbart förfördelade. Människorna. Vi tycker att det ändå finns skäl att fortsätta finnas, vi väljer glädjen. Här finns saker att innesluta med glänsande extraskinn, många lager. Vi märker hur den lilla himmel som finns där uppe sjunker, den är en hinna som omsluter med svalkande dödsljus, vi famnas av rymden som alls inte är stor, vi krymper ytterligare i detta krympande hölje, sväljs av ljusaste natt. Rulle efter rulle med glittrig plastfolie skall göra kroppen underbar och framgångsrik. Våra kroppar, en och samma: vi är knappast Legio. Hårdhänt, knölig lindning gör i den bästa av världar skräp och rester till puppans vägg. Nej, vi har redan försvunnit i en punkt som plötsligt blir ett dis utan större problem, här finns ingen motsättning. Men händer detta på riktigt? Slappna av, acceptera. Platsen kan ibland omskrivas som drömartad, men det är för att verkligheten, som ser ut på detta vis, så sorgligt sällan uppenbarar sig, det verkliga är ju aldrig välkommet. Kanske är vi ändå en smula hungriga, i sovande tillstånd: tuggar och sväljer, det är samma sak som att andas. Utöver detta bör påpekas: vi känner inte igen något alls inom oss eller mellan oss som just drömmar, så som andras drömmar ter sig. Vi betar inte bland de giftiga svamparna, trots underhållningsvärdet, vi tycker att näring och god smak tillfälligtvis går före. Vi bär istället i våra stympade ords händer delar av andra verklighetsvärldar, utan att göra någon affär av det, och porrsväljer dem råa, vilket är skönt eller möjligen skönast för alla inblandade. Vårt gemensamma huvuds universum expanderar genom sinnesintrycken och trycker loss dessa världsdelar, som måste fångas upp. Vi behöver därför inte låtsas saker i vaket tillstånd, tillverka idéer, tänka. Vi behöver därför inte drömmar, eller är främmande inför dem. En underlig blomsterspermalukt omger världen, vårt flimrande dis är möjligen reproduktivt orienterat. I mun och näsa. Låt oss kalla tillståndet en sorts vardagsschamanism som personifierad klättrar i bilvrak iförd högklackade platåskor: detta är meningen med vår tjatigt pågående livsprocess, varken mer eller mindre. Och det hela är en lovsång inför stinnaste sortens intighet, vi blir oupphörligen till i detta blommiga köttätarparadis som är en bubbla och ett hål, tystnaden inuti ett ord vi inte vågar dela, inte vågar punktera, inte vågar äta. Och det hela sker intill en vägg av grå metall under gråfuktig, dräktig himmel. Vi tycker det är fegt att förtiga miraklets omständigheter, men är samtidigt förstummade av tillvarons innevarande skönhet. De sista dagarnas människor å ena sidan, alla andra sorters människor å den andra. De och vi, vi och de. Där måste alltid finnas en skiljelinje som ger oss rätt att vara främmande, som gör oss till oss själva. Jag vattnar plötsligt egot med denna kollektivitet och blir mig själv som en grodd genom världens kliande hud, en tillfällig utbrytning, jag kunde inte hålla mig. Men kanske ödesdigert, kanske inte så temporärt som jag trott? När vi väl delats upp i tre individer är det försent att protestera: detta mysteriespel kommer att löpa från sin kalla början till sitt kallare slut, och ingen myndighet i världen kan avbryta eller ens störa. Migränblixtar smeker ena ögat, tinningen skjuter fram, jag kräks. Den högsta auktoriteten vände redan inledningsvis bort ansiktet och människorna var därmed hänvisade till varandra. Jaha? Det är som det är. Vi tog möjligen ansvar för våra matvanor, men inte på något igenkännbart sätt. Vi ansökte aldrig om tillstånd, för hur skulle något kunna motivera eller legitimera handlingar som dessa annat än i efterhand?