Lyssna till dessa sånger... 10

motrörelse friktion

rörelsen, alltså, rörelsen som sömn, en sömnlös sömn, stygn för stygn, enerverande,

det var så jag såg mig själv, i mitt till överdrift självmedicinerande tillstånd och liggandes i mina svettiga lakan, och det är så jag ofta tänker på mig själv, inget mer kommer någonsin att hända, det här är slutet för mig som berättelse, tänkte jag, klockan var ännu inte fem på morgonen men det var svårt att somna om, tanken på alla mina misslyckanden och bristen på framtidslösningar skrämde mig till evig vakenhet, jag låg alltså i sängen i brist på bättre och stirrade upp i taket och inväntade dagen som skulle tvinga mig att utföra mina tilldelade sysslor, jag insåg det som jag redan insett tusen gånger och tusen gånger till, min kropp är bara en tömd kvarleva av någon som för länge sedan har bebott den, jag var någon annanstans nu, det var så jag tänkte, jag var numera hemlös i ett anonymt och oklart deltagande, inklistrad i en skrämmande overklighet som bara tycktes hända mig utan att jag kunde göra något åt den, det gamla vanliga som vanligt alltså, rörelsen, den naturliga rörelsen genom mig, friktionslöst, enerverande, jag menar, man kan tänka tusen gånger och tusen gånger till, detta är verkligen inte mina angelägenheter, utan att något för den sakens skull förändras, det var så jag tänkte där jag låg i sängen, det var så jag kände det, jag är inte längre min egen vikt eller mitt eget värde, jag är någons annans redskap, ett hjälpmedel för andras ointressanta självförverkliganden, jag tittade på klockan, klockan var bara fem på morgonen och ännu var det långt till gryningen, tills jag skulle orka gå upp och ta en dusch, rota fram lite kläder, gå ut i köket och med skakiga händer göra en kopp kaffe och sedan försöka få någonting ur mig innan den andra överskuggande arbetsdagen ockuperade mitt herrelösa territorium, det var mörkt ute, klockan var bara fem på morgonen, jag låg sömnlös och vred mig i mina giftdrypande sängkläder/jag låg alldeles stilla på rygg och lyssnade på januarivinden som ljöd genom lägenhetens många fönster, det gick verkligen inte att sova, den vardagliga och allt för välkända paniken ville inte lämna mig trots att min kropp värkte av sömnlöshet och jag verkligen behövde sova, mer än någonsin, kunde inte skaka av mig känslan av overklighet, att allting är inbäddat i en okänd och genomgripande produktion, de anterograda förloppen, jag talar om rörelsen som sömn, som evig sömn och ofantlig serie, som osynlighet, som erosion och riktning, jag menar generellt men även stygn för stygn, jag menar, i stort har vi de medsvepande massrörelserna av djur och medvetanden, alltså det som pågår hela tiden, utanför och innanför, du vet, det gamla vanliga som vanligt hela tiden, det verkar inte finnas något utanför den ideologiska produktionens administrativa och maskinella kroppslighet, det verkar inte finnas något, men även i det lilla, det gamla vanliga som vanligt även här, överjordiska strömmar av molekylvibrationer, som mikroskopiska seriekrockar i vårt allra innerst innersta, eller, såhär, låt mig börja om, detta är i dag, jag går barfota ut i köket och tar fram pulverkaffet ur skåpet ovanför mikron, öppnar kylskåpsdörren för att ta ut mjölken, jag sätter mig vid köksbordet, jag tar pennan och riktar spetsen mot den vita ytan, jag talar om arbetet eller rörelsen som produkt av kraft och förflyttning av materia och tanke, så menar jag, och det är hit jag vill komma, som jag sa, som jag menar, livet är en enda rörelse, en produktion bortom jaget, det som är kvar är effekterna av vetskapen om sin egen hjälplöshet, jaget är bara glimtande scintilleringseffekter av en pågående yttre process och min övergripande känsla den här tidiga morgonen utgjordes av den stegrande panik som följer på vetskapen om att vara ett anonymt deltagande i en situation som bara pågår utan att man kan göra något åt den, det är detta som utgör mitt innersta väsen, tänkte jag, ingen åtskillnad kan längre göras mellan det nedsläckta rummets oformliga ting och varelsen som ligger där i sängen, jag ligger kvar även när jag gått upp, det var så jag tänkte, alltså, jag talar om arbetet som en produktion bortom jaget, hur vi blir till menar jag, hur retningsöverföringarna av bilder och uttryck går till, dess graveringar och bildandet av idéer och begrepp, med andra ord, den osynliga rörelsen genom oss, jag söker de krafter som transporterar oss genom världens anknytningar, naturliga och politiska, som det normalas falska medvetande och slutliga seger över allt och alla, Men berättelsen ska göra jaget till utgångspunkten och orsaken, stärka konturerna mellan insidan och utsidan, världen och självet. jag vet inte, man kan uttrycka det på ett annat sätt men det blir ändå samma sak, man liksom står och stampar på en och samma plats, det visar sig att samtliga invändningar är irrelevanta, man kan skrika sig hes, jag tänker börja skriva nu, jag tänker förlora allt, man kan skrika sig hes det är dags att xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx börja skriva nu, man kan skrika sig hes xxxxxxxx det är dags att släppa taget, klockan är lite över fem på morgonen, det är dags att fatta pennan och rikta spetsen mot den vita ytan, jag känner mig mest förvirrad, ännu är tankarna bara gas och stoft i den interstellära rymden, som svagt lysande små svävningstecken mellan raderna, inget är bestämt eller definierat, xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx klockan är bara fem på morgonen, har inte sovit så mycket den här natten heller, det gamla vanliga som vanligt, hela tiden som vanligt, det är nästan omöjligt att få en natts återhämtning, och det vi gör, det vi försöker att göra, jag menar det faktum att vi talar inför döva öron, tro mig, man hör ingenting och man vill inget höra, så jag undrar, hur producera erfarenheter utanför drömmandet? utanför den osynliga produktionen och den naturliga viljan? jag vet inte, jag vet bara att klockan snart är fem på morgonen och att jag sitter vid köksbordet, jag har en kopp kaffe framför mig, det är fortfarande mörkt ute, som sagt, tillhör det inte vår olyckliga grundförutsättning att samarbetet härrör ur det omöjligas verksamhetsfält? låt mig vara tydlig nu, och detta vet jag att du håller med om, allt liv i dag tycks reducerat till reaktioner, ofrivilliga ryckningar i en sovande samhällskropp, det finns ingen existens utanför det gemensamma drömmandet och livet utgörs enbart av ett enda alternativ, det verkar överhuvud taget inte finnas något utanför den ideologiska produktionens administrativa och maskinella kroppslighet, vår animositet i sammanhanget är utan verklig nytta, vi utgör ingen friktion i systemet, ok, det är utan tvivel sant att vi genom vår (förment) fientliga och abjektala verksamhet förvaltar ett nytt berättande, eller ett möjligt berättande, men det är lika sant att alla dessa inflätade i varandra berättelsespår som slirar genom textmassorna inte kan eller får höras eller bevittnas, själv tycker jag att det är fördelaktigare att vara skeptisk mot nya idéer, än att vara okritisk och välkomnande då idéer är som mutationer: nio av tio är dåliga, och allt detta ligger i sakens natur, rörelsen, alltså, låt oss återgå till drömmandet, sömnen, naturen, den rena rörelsen, erosionen, riktningen, t.o.m. växternas och djurens liv, i alla sina oräkneliga yttringar, är ej annat än ett
utbyte av molekyler (eller snarare atomer) i denna
ofantliga serie av sammansatta och följaktligen
mycket obeständiga kemiska kroppar, varav alla
levande varelsers vävnader äro sammansatta.
Livet är ej annat än en serie av kemiska
sönderdelningar och hopsättningar i de sammansatta, det handlar om medsvepande massrörelser, det som pågår hela tiden, det gamla vanliga som vanligt hela tiden, överjordiska strömmar, menar jag, jag talar om det normalas falska medvetande och dess slutliga seger över allt och alla, och det vi gör, att vi talar inför döva öron, tro mig, man hör ingenting och man vill inget höra, så jag undrar, hur göra erfarenheter utanför den samtidens herravälde ens gripbara för förnuftet? inom oss? utanför? misstänker att vi i sakfrågan dunkar våra huvuden blodiga i väggen,