Lyssna till dessa sånger... 11

INOM OSS

OCH UTANFÖR

Eller några djupt xxreflektoriska tankebanor ägnade åt att med ett omfattande medvetandegörandetsxxxxxxxxxx väl bearbetade insiktens byggstenar hopfogade med förståendets hållbara cement kunna bygga en egen övertygelsens solitt xxvittrandefria grund xoch xrobust starka överbyggnadoch sedan vår egen tragiska efterblivenhet som den uttrycks i det tokheliga bortanförskapet, genom hatbrottandet och desperationens sköna genomströmmande pojkursinne, du vet, arbetet och produktionen, det sjudande och självförbrännande njutningshatet som vi gödslar inom oss själva och strör omkring, det där vi gärna hemfaller till, odlandet av vår inre trädgård osv., och själva samtidspaniken, babblet, gnällandet, underifrånpositioneringen, repetitionen, snälla, snälla, låt det bli hypergrafiskt och skenande renande, låt oss hoppas på en morgondag utan denna tilldömda helighet, låt oss skriva denna sida full och nästa… samtidigt tycker jag (det kan man tycka och det gör jag), jag menar, tvivlet jag då och då återkommer till, det, att samarbetet borde ha skrotats på idéstadiet, vet inte om jag sagt det till dig, men vi borde ha förstått bättre än att kasta oss in i det oavgränsade och abstrusa, och det är så jag tänker nu medan jag tar mig upp ur sängen och barfota går ut i köket för att leta efter vätskeersättning och en Voltaren samtidigt som jag sätter på vattenkokaren, allt i några väl invanda rörelser, en sömndrucken övergångsritual i syfte att skaka av mig vargtimmens vakendrömmar, det känns ibland som om vi omfamnar en omöjlig lösning på ett problem vi har svårt att formulera, det finns hela tiden en rest kvar som visar sig utgöra kärnan av det vi söker formulera, ingenting blir någonsin sagt av det som måste sägas, så tänker jag och tar fram en mugg ur skåpet ovanför mikron, går fram till kylskåpet och tar fram mjölken och ställer på diskbänken, bruset från vattenkokaren tilltar, rösterna ökar i styrka, systemen plågas ända in i benet, jag mår lite illa fortfarande men vet att det snart går över, snart kan jag börja skriva, jag vänder mig om, sätter på radion, nu kokar vattnet och droppar av omvandlad ånga rinner ner längs kaklet, jag tar fram snabbkaffet, svaga röster och mumlanden intensifieras, systemen plågas, vattenkokaren slår av, vi passerar ett kritiskt värde, jag går sömndrucket ut i köket, jag tar fram en mugg ur skåpet ovanför mikron, hittar en brustablett som jag lägger i ett glas med vatten, svartvinbärssmak, väntar på att tabletten ska lösas upp, det är alltid frågan om minimala avvikelser och retningar, tänker jag, små rörelser genom variablerna innan det nuvarande faller samman men framförallt det mest uppenbara, det, det gamla vanliga som vanligt, det verkar inte finnas något utanför den ideologiska produktionens administrativa och maskinella kroppslighet, det verkar inte finnas något utanför den uttömda meningen i våra gester jag talar alltså om drivkraften att omfamna en omöjlighet och sedan inte kunna släppa taget, ja, det är verkligen en omöjlighet att leva som vi gör men värre är troligtvis förnedringen i det möjliga (är inte detta förklaringen och predikamentet?) och allt detta omöjliga som växtvärker inom oss, vårt eget kontraproduktiva oförstånd (det är minsann inte lätt att vara själens trädgårdsmästare, ha ha), men på samma gång är dumheten det mest underbara, det mest dyrbara som existerar, att på riktigt vara efter bliven och efter kommen, jag tar en klunk kaffe, det är dags att börja skriva nu, fan, skithelvetet måste ut ur systemet, vi måste ta bladet från munnen, rikta pennan mot den vita ytan, rista in vår närvaro i den nya dagen, det är dags att kasta sig in i det systematiska, strukturellt förtryckande hatet, det gamla vanliga hatet med andra ord, det osynliga, det allestädes närvarande bubblande hatet, Loka-hatet, pyset mellan raderna, njutningen, reaktionerna, undertexten, du vet, som man upplever det, de välmenande efterslängarna och de ”naturgivna” preferenserna, utstötningshatet, ryggmärgshatet, den innersta dumheten i alla andra, dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten inte minst det identitetspolitiska värdegrundshatet, dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten dumheten den jävla äckliga dumheten dumheten dumheten dumheten dumhetenxxxxxxxxdumheten den jävla dumheten xxxxxxxxxxxxxxx

dumhetenxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx och inledningsvis kan jag konstatera att jag har all anledning att till fullo ställa mig bakom synsättet att morgonstund har guld i mund dumheten dumheten dumheten vidsynthetshatet mot dom icke-vidsynta och förment icke tillräckligt vidsynta, penibelt som fan kan man tycka, det kan man tycka och det gör jag, det måste väl ändå bli slutsatsen, det är så jag tänker, hela jävla projektet borde skrotats redan på idéstadiet, så tänker jag, jag avser då inte det faktumet, att nattens mörker återigen får ge vika för den uppåtstigande solens strålar och därigenom får den fysiska omgivningen att xxxxxxxxframstå i ett allt mer klargörande ljus, utan när den xxxordnade xxx tanken kan reda upp och sammanställa det som under nattens vila bearbetats i det egna undermedvetnas abstrakta mörker och därvid åstadkomma en förståendetsxxxxxxxxxxxxxxxxxxx klarsynxxta uppfattning av de xmestx xvidunderliga företeelser och förhållanden ibland tänker jag så, lite kokett och aningens bekymrat tänker jag så även om jag inte borde, vi borde egentligen ge upp våra omöjliga intentioner att säga något om så mycket som är så lite som är nästan ingenting, jag vet inte, jag vet ingenting, jag vet ingenting, man kan uttrycka det på ett annat sätt men det blir ändå samma sak, man liksom står och stampar på en och samma plats, jag känner mig mest förvirrad, jag sitter vid köksbordet, det är fortfarande mörkt ute, ännu är tankarna bara gas och stoft i den interstellära rymden, som svagt lysande små svävningstecken mellan raderna, inget är bestämt eller definierat, klockan är bara fem på morgonen, har inte sovit så mycket den här natten heller, det gamla vanliga som vanligt, hela tiden som vanligt, det är nästan omöjligt att få en natts återhämtning, allting är hela tiden som vanligt, och det var så jag tänkte tidigt i morse när jag inte kunde sova, trots förvedad sömnbrist och en mycket god vilja att slippa vara vaken, klockan var lite över fem på morgonen, ..... De har lärt känna ett ..... det var så jag tänkte, det är min egen dumhet som håller mig vid liv men som inte erbjuder mer än själva basutbudet, många gånger har jag tänkt, det här håller inte, men så kommer en ny dag av förnyade incitament, små retningar och infall som infångat rymdskrot ur det xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxännu oklart tänkas rymder, som om lingshem, är inneboende eller inte bor någonstans alls. ... slås att ingen gnistrande imperativ att tacksamt följa, och ibland kommer tankarna, pratet som portionsförpackningar med förtvivlan och sorg, allt detta presenterat som nödvändigheter som svar på underkastelsemekanismerna, människa ska behöva lida nöd på grund ...... mar där, han är hungrig och bommar 15 kronor av .... neutral, utan vidmakthålls genom en särskild xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxdiskurs