Vi
tror
på
en
önskan
om
ett
försvinnande
i
likgiltighetens
djupa
vattentäkt;
med
stängd
mun
och
slutna
ögon
vill
vi
sjunka
till
botten
till
vår
världs
absoluta
godtycklighet,
för
att
i
djupet
av
det
regellösa
–
som
är
det
enklaste
livet
och
paradoxalt
nog
det
mest
njutningsfulla
–
åter
finna
vår
handlings
grund,
ett
tema
för
vår
glömda
längtan
om
vår
en
gång
förlorade
frihet.
–
Överlevande
A
Överlevande
B
… jag släpper allt jag har i händerna, det är
dags att förlora allt jag äger och lite till, och lite till, det var så jag
tänkte, klockan var inte mer än fem på morgonen men det var omöjligt att somna,
tro mig, jag försökte verkligen slappna av i varje muskel så som du föreslog, men
värken tog ingen hänsyn trots att jag närmade mig den med både acceptans och
underkastelse, den allt för ofta återkommande muskelinflammation hade gjort sig
till känna dagen innan – jag sträckte mig efter något på jobbet när det
blixtrade till i högeraxeln, och på bara ett par timmar hade smärtan spridit
sig till stora delar av överkroppen – jag vaknade alltså sex på morgonen i
svettiga lakan med en lättare bakfylla och en värkande kropp, inte en chans att
jag skulle somna om nu tänkte jag, trots att jag bara fått i mig ett par
timmars sömn som vanligt, jag gick barfota ut i köket för att leta upp röret
med vätskeersättning, tände ljuset och satte på radion, orons grundämne hade under
natten läckt in i kroppen och kontaminerat mina tankar, det gick inte att tänka
längre, något tänkte åt mig, det var fortfarande mörkt ute och klockan var inte
mer än fem på morgonen, jag gick upp ur mina svettiga, illaluktande lakan, hög
tid för Voltaren och Resorb, ingen idé att försöka sova ändå, vet inte varför, ingen
vet, varför det allt oftare är så, varför den ständigt återkommande oroskänslan
hindrar mig från att somna, och vad det är som oroar mig är ännu ett mysterium,
vet bara att det finns en krypande känsla av att något är fel och att känslan funnits
där under lång tid, kanske hela tiden, du vet, jag går ständigt runt med anade
katastrofer i ögonvrån, och så passerar mina händelselösa dagar med ett gnagande
tvivel om framtiden och en känsla av att det katastrofala kanske redan
inträffat, att det finns en katastrof innan katastrofen, att jag lever i detta
spaltrum mellan två avgörande händelser, att jag går omkring och bara väntar, det
är så jag tänker, att jag bara inväntar nästa katastrof, inte gör något åt
saken, utan bara väntar, och just den här morgonen fanns paniken alldeles
intill mig som en skugglös varelse, klockan var inte mer än fem på morgonen men det var omöjligt att somna, tro
mig, jag försökte verkligen slappna av i varje muskel så som du föreslog en
annan gång men värken tog ingen hänsyn trots att jag närmade mig den med både
acceptans och underkastelse, jag låg alldeles stilla i sängen och en enda tanke
snurrade runt och växte sig allt starkare, någon tänkte, jag tänkte, det är
dags att förlora allt, och lite till, vad jag menar är, om jag bara hade styrka
nog att hoppas så skulle jag vilja låta detta bli dagen som förändrar allt, det
var så jag tänkte, om jag bara hade styrka nog, om jag bara hade det, så tänkte
jag, det var så mina tankar malde på i vargtimmen, natten släpade tiden efter
sig, fortfarande är det säkert minst två timmar kvar innan gryningen, jag har
just gått upp och sitter nu vid köksbordet med en kopp kaffe framför mig, jag sitter vid
köksbordet med en kopp kaffe, sömndrucken och stel, rör runt i koppen för att
få de sista kornen av frystorkat kaffe att lösas upp, det är ännu mörkt ute och
den kyliga decembervinden viner genom lägenhetens många fönster, jag sitter i
köket, jag tittar ut genom fönstret, jag sitter vid köksbordet, jag har en kopp
kaffe framför mig, jag är under inflytande av väder, skadorna blir permanenta jag är under inflytande av stjärnor, skadorna blir permanenta jag är under
inflytande av årstider, skadorna blir
permanenta jag är under inflytande av människor från olika tider och
sammanhang, skadorna blir permanenta
jag är xxxxxxxxxxxxxxx ett
förvaringskärl, en tunnel och en säck, skadorna blir permanenta, skadorna,
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxskadorxxxxxsksksksk s k
x x x
x x x x .. . . . …. . . . .. Tänk på en blyertsteckning som raderats: små bitar av radergummit, var och
en med en liten del av anteckningen lossnar och sprids över köksbordet. Om
processen kastas om så att anteckningen kan rekonstrueras ur fragmenten har
entropiökningen som är förbunden med raderandet inte ägt rum, men inte heller
raderandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar