Lyssna till dessa sånger... 5

eller det uppstod i berättelsen en

kamp om helvetets placering,

eller det uppstod en tes om den

kvantitativa homogeniteten där det

alltid är upptaget överallt och ingenting

kan röra på sig,

eller jag tror inte på helvetet bara

på människans svaghet din obestridliga

eftergivenhet inför livets naturgivna

plikt att älska dig själv och andraxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxdigxxxxxxxxxxxxxsjälvxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx   xxxxxxxxxx   xxxxxxxxxxxxxxxxxxx   xx eller    xx att

tala för sig själv sig själv sig sj   ä

eller det uppstod en idé om hur vi tänkte oss vårt sätt att leva, och det var alltså det jag låg och grubblade på, det var det jag tänkte på, som gjorde att jag inte somnade om, trots att klockan ännu inte var halv sex på morgonen, trots att klockan bara var fem på morgonen, det var den tidiga dagen som plågade mig med ett slags närvaro av onämnd saknad, manifesterat i ett rastlöst ältande som inte ville lämna mig någon ro, det var det spöklika ännu icke levda som hade trängt igenom mina skyddsväggar och tagit plats som plågsam meningslöshet innanför bröstkorgen, en meningslöshet som jag kände var på väg att omvandlas till panisk drivkraft, insikten gällde, som du förstår, en kommande katastrof, att den måste komma snart, att det kommer en katastrof snart, att det är förutbestämt, och insikten som drabbade mig, där jag låg och vred mig i mina giftdrypande lakan, insikten, den fruktansvärda insikten om denna parallellt löpande ibland inflätade död som namnger vår gemensamma vardag gjorde gällande att livet enbart kan leda till en uppdelning av tiden, ett före och ett efter, och att denna okända katastrof utgör orsaken till vårt munväder, det evigt heliga pladdrandet, och jag förstår nu att katastrofen redan var inskriven i första bokstaven, det första andetaget, att det första andetaget aldrig lämnar den kroppsliga erfarenheten, predestinationen, den en gång undertryckta rädslan över allt som är försent ligger nu blottad i vetskap och skam, sorgen växer sig stark i tanken på allt som förlorades oss innan vi ens gavs chansen att finna det och som det inte längre står i vår makt att åter finna, och jag förstod samtidigt att detta levnadsproblem hade lämnats till oss att utreda, detta skulle alltså bli vår slutliga uppgift, det var så jag tänkte där jag vred mig i mina svettiga lakan – kanske borde vi göra någon form av lista över det som inte finns, inte har funnits, en inventering över de yttre orimligheternas inverkan på vardagen och lusten att leva? jag vet inte, vad tycker du? kanske blir Svalget ett dokument över omöjligheter, ett uppslagsverk av sammanfattande redogörelser av vår avgränsade erfarenhet av allt det där, du vet, saknadens och sorgens cirkulära logik, tuggandet och smältandet, upprepningarna och hatet, och det är så jag tänker att boken skulle börja, med en rad punkter och rubriceringar som anger hopplöshetens etiska funktion och värde, jag tänker versaler och fet stil, jag föreslår versaler och fet stil, jag tänker mig ett vulgärt och skrikande typsnitt som etsar sig in i läsaren, som ett bokstavligt övergrepp, jag föreslår en kränkning av mottagaren, text som vedergällning, jag tänker på en inledning som utan vankelmod anger den fullständiga omöjlighetens värkande realitet som grund för hela vårt projekt, vad tycker du? hur förmedlar man egentligen känslan att det är försent, att det är försent, att det verkligen är försent, att det finns lagar, att nutiden alltid utgörs av den yttersta grenen i ett kronverk, att även den minsta retning kan väcka ett odjur, att landskapet utformas av regnvatten, bränningar, rörelser i jordskorpan, att det finns lagar och inkarnerade aktiviteter, att jag bär saknadens röster inom mig och hur intentionerna tydliggörs genom dessa stegrande bortglömda viljor? jag vet inte själv men det måste ut, jag har gått upp nu, jag sitter vid köksbordet, jag sitter vid köksbordet, det måste ut, jag ser mig själv i fönstret ut mot innergården, det ansikte jag bär är inte längre mitt eget, det är fortfarande mörkt ute, jag känner inte igen mig i dessa depersonaliseringseffekter, låt oss då formulera en hypotes och låta den verka, låt oss springa tills vi tappar andan eller huvudet, jag tar en klunk av kaffet, jag menar, du får ursäkta mig, jag har tankarna på annat håll, jag söker mig fram, ännu är tankarna bara gas och stoft, nebulösa små tecken som söker sin aktualitet och fasta punkt, klockan är ännu inte fem på morgonen, radion står på, jag har en kopp kaffe framför mig, jag tar en klunk, jag riktar spetsen mot den vita ytan, jag försvinner, jag är ett förvaringskärl, jag är en ketchupeffekt, ren natur, jag är ren natur, jag följer minsta motståndets lag, ty sådan är naturen, svag och stark på samma gång, eftergiven för stunden men genomträngande i det längre perspektivet, som att parallellt leva och inte leva, xxxxxxxxxxxxxxxxxxx   xx eller    xx att

tala

för sig själv sig själv sig sj   ä förvirrande det där, det paniska i tanken på det som förlorades oss innan vi gavs chansen att finna det och som det inte längre står i vår makt att åter finna, jag riktar spetsen mot den vita ytan, jag vill rista hål i pappret, jag vill göra skada, jag vill förinta det ofrånkomligt förflutna genom vansinnets skummande fradga och flödande bläck, jag vill skrika mig sprucken och stum, jag vill skada någon, jag vill skada någon, jag vill skada, det var så jag skrämmande nog tänkte där jag låg, infångad i vargtimmens overkliga långsamhet, det är dags att förlora allt, det finns inget att förlora, det är dags att rikta spetsen mot den vita ytan, jag tittar ut genom fönstret, det är mörkt, klockan är snart fem, ännu är det mörkt ett par timmar till, det står en kopp kaffe på köksbordet, radion står på i bakgrunden, det är dags att skriva folk på näsan, att nedteckna den omedelbara xxxxxxuppgörelsen med allt och alla, jag försvinner nu och inte glömma någon eller något, inte glömma katalogiseringsarbetet av avhumaniseringsprocesserna, kölhalarkulturen, konvenansäktenskapet, förfallet, samtidskonventionerna, konspirationerna, listorna över vardagens slentrianmässiga övergreppshandlingar, detta osynliga våld mot livet, över allt förstört av barbarers tramp, germaner och andra klumpfötter, låt oss skriva en lista över det av listiga, småaktiga, smygande bleksiktiga vampyrer förstörda och utsugna, den anarko-tyranniska riktningen där staten skiter i sina samhällsbärande funktioner men vill fortfarande ha betalt av medborgarna, inte glömma någon eller något, det var så jag tänkte, inte glömma, det är så jag tänker, svaga röster och mumlanden intensifieras, jag försvinner nu, klockan är ännu inte fem på morgonen men det går inte att sova, jag vet att det inte går, jag vet att jag inte kan somna om, jag har prövat allt för många gånger att överlista mig själv att falla i Morfei armar men inget händer i dessa terresta regioner, jag går upp och försvinner, jag går upp ur nattens giftdrypande lakan och försvinner, systemen plågas, bruset från vattenkokaren tilltar, jag tar fram en mugg ur skåpet ovanför mikron och försvinnerxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx sedan glasburken med snabbkaffe, jag tar en klunk kaffe och försvinner, en klunk kaffe och försvinner,  är lite bakfull, mår lite illa som vanligt men skakar inte än, det är dags att börja skriva nu, att släppa allt jag har i händerna, vad som helst, vi lever just nu i förstadiet till ett tredje världskrig och har fortfarande en liten, minimal chans att förbättra oddsen för vår överlevnad, men den chansen glider oss snart ur händerna, inre konflikter kommer bryta ut i Sverige i samband med övriga europeiska länders samhällskollapser och tiden tills dess kommer vara plågsamt outhärdlig, Rosengård och dylika områden kommer expandera i omfattning, otryggheten kommer öka markant, vi har en internationell ekonomi som i princip uteslutande bygger på pengar som inte finns - när dessa pengar ska betalas tillbaka kommer bubblan spricka och människor kommer bli utfattiga och skyldiga bankerna mångmiljoner, det är en ganska god förutsättning för kaos och samhällsförfall, människor är nio mål mat från total anarki och upplösningstillstånd, kombinera avvecklandet av sociala skyddsnät med utbredd kriminalitet, segregation med etniska såväl som kulturella konflikter och man får ett gott underlag för fullständigt förfall, katastrofer kommer inom en snar tid att inträffa och dessa kommer utlösa varandra till en katastrofernas konvergens, ett tredje världskrig, lyssna, jag vill låta mig konsumeras av mitt eget växande hat, så tänker jag nu när mina tankar sakta formas, jag tar en klunk kaffe till, är detta vårt syfte? att finna ord till den dödande och fortsatt pågående parallelliteten av liv och icke-liv som utgör Ingen förtjänar att läsa det här samtidens splittrade fortvaro? eller att samla våra röster, allas röster, våra mest undangömda, skamliga och fula röster, det skråliga och spruckna, och det är så allt börjar, tänker jag, i frågan om utsägelsernas subjekt, det främmande som tränger in, hur det tar plats och parasiterar, jag tar fram en kopp ur köksskåpet ovanför diskbänken, ljudet från vattenkokaren stegras, brinner, det är så boken borde börja, billigt och pubertalt, barnsligt och upproriskt, det är dags att förlora allt och lite till, och lite till, och lite till,