Lyssna till dessa sånger... 4

ringar på vattnet eller vibrationer, som det växande bruset av densitetsförändringar som sprider sig till varje element av mediet och rummet och sluter sig till något ursprungligt, hemskt och fasansfullt, kan du höra det tilltagande oljudet från naturens omvandlingar och känner du dragningskraften i din tilldömda svaghet, som ett ständigt lockrop från det minsta gemensamma bländande och vita bortom horisonten, och känner du hur dina urtidssinnen öppnar sina kronblad mot dessa sprakande energier? hur det som är bortom allt också finns inom dig, hur hemligheterna ryms i det varma blodet och pulserar genom oss i vågor i påminnelser om att allt är kväljande samma samma minnet försvinner nu det kryper genom kontaktbarriärerna, ljudet från vattenkokaren fyller köket, illamåendet sköljer över mig, samma samma rörelser, det kryper, systemen plågas ända in i benet, kan du begripa det, hur det kan låta så mycket? helt sjukt att så lite vatten kan låta så mycket, jag tittar på klockan, mår lite illa, minnet försvinner nu vilka möjligheter för rörelser gömmer sig i en hink med sand? vi passerar ett tröskelvärde, vattnet kokar, polyfona stämmor letar efter enskilda passager att färdas genom kroppen, kroppen är ett hav av tunnlar och underjordiska vägval, klockan är bara fem på morgonen, har inte riktigt vaknat än men skiten måste ut, ljudet från vattenkokaren fyller köket, fiskögonen spricker vid ytan, vargtimmen varar ännu en stund, sedan glasburken med snabbkaffe, svaga röster och mumlanden intensifieras, kräver uppmärksamhet, klockan är ännu inte fem på morgonen men det går inte att sova, jag tar fram en mugg och snabbkaffet ur ett av köksskåpen, och mjölken ur kylskåpet, tror jag tänkte gå upp och diska, det var så jag tänkte, innan allt hände, ja, det var så jag tänkte där jag låg i sängen och inte kunde sova, jag tänkte att det ändå var möjligt att omvandla min overksamhet till någon form av handlingskraft, jag menar, passa på att göra sådant som ändå måste göras och därmed inte slösa någon tid, så tänkte jag, jag tänkte slå ihjäl en timme på hemmets dagliga underhåll helt enkelt, allt som måste göras, du vet allt som måste göras hela tiden, som ändå måste göras, ja, du vet, det finns ju alltid något att fixa med, och innan det tar slut har det börjat igen, som vanligt, hela tiden är det så, som vanligt, alltid är det något som ska göras, alltså, fattar du varför man alltid har disk i diskhon när man har diskmaskin, kan du förstå det? en tallrik och en sked vore idealet, inget mer, en tallrik och en sked och en mugg, men nu avviker jag visst från ämnet, du får ursäkta mig, ännu är tankarna bara gas och stoft i den interstellära rymden, som svagt lysande små svävningstecken mellan raderna, inget är bestämt eller definierat, klockan är bara fem på morgonen, har inte sovit så mycket den här natten heller, det gamla vanliga som vanligt, hela tiden som vanligt, det är nästan omöjligt att få en natts återhämtning, allting är hela tiden som vanligt, klockan var alltså inte mer än fem på morgonen när jag gick upp för att ta hand om disken, vika ihop en tvätt, göra ett svep med disktrasan, vad som helst, packa ned det sista i sovrummet, bara inte kvardröja som ineffektiv, död massa, det var så jag tänkte, det gamla vanliga som vanligt, som du vet, det går inte att sova längre, jag kan vare sig sova på natten eller hålla mig vaken på dagen, det bara fortsätter, kryper, brinner i kroppen, molvärker, tröttheten blir till kärnvirke i kroppen, måste driva mig själv framåt, måste… eller, något annat driver mig framåt, det driver mig framåt, ett sömnlöst skrivande som måste ristas in i bleka världen (nu finns bara skrivandet kvar), ofokuserat och närmast hypergrafiskt, ältande och repetitivt, en malande hunger, nu finns bara skrivandet kvar som enskild möjlighet, ett tillfälligt utvidgat fält i det främmande och avlägsna, varje vokal och varje konsonant, varje ord, mening och uttryck, varje känsla som kopplas till detta tonsätter och målar upp sina bilder inför vårt inre som alstrar frekvenser som sätter allt i rörelse jag försvinner nu jag släpper allt jag har i händerna, nycklar, vad som helst, jag är ett svalg, jag är en princip, jag är ett förvaringskärl, jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe framför mig, sömndrucken, rör runt i koppen för att få de sista kornen av frystorkat kaffe att lösas upp, det är ännu mörkt ute och den kyliga decembervinden viner genom lägenhetens många fönster, vet ännu inte riktigt hur jag ska ta mig an mina tankars råmateria, det är alltid början som är svårast, ännu saknas stringens och klarhet i mina avsikter, tankarna vill inte riktigt fästa vid ytan, pennan ligger på bordet framför mig, den vita ytan fortfarande orörd, jag ser stöket på diskbänken, porslin inpackat i tidningspapper, klockan är snart fem på morgonen, det är kallt i lägenheten, januarivinden letar sig in genom fönstrens springor, flyttlådor står staplade här och där, inga gardiner kvar (sedan när bryr jag mig om gardiner?) nästan alla böcker nedpackade, jag börjar nog med en kopp kaffe, en bra start på dagen, tänker jag, jag häller i mjölk, rör runt med skeden, det är dags att börja skriva nu, det är dags att släppa taget, vem behöver böcker? jag har inte läst en bok på tio år, har allt svårare med koncentrationen när jag läser, kan knappt läsa en sida innan jag förlorat kontrollen, innan mina tankar obekymrat promenerar iväg för att inte återkomma förrän nästa sida, jaja, kanske beror det på att det mesta som skrivs är onödiga upprepningar på en och samma berättelse, här kan minnet mycket väl försvinna eller så har jag inte längre den finkänslighet som krävs för att uppskatta andras hantverk, hursomhelst, det här är i dag, klockan är strax över fem på morgonen, det är dag att släppa taget, släppa taget om släppa allt jag har i händerna, nycklar, mobiltelefon, vad som helst, jag börjar skriva nu, maten, jag, universum och allting kan dra åt helvete, låt mig sova utan att vakna så blir jag nöjd, jag börjar skriva nu, att skriva är att släppa kontrollen, att förlora invanda tankar, överallt viljor som söker rymd och andhämtning och det främmande som roterar kring det redan kända, det invanda och stillastående, jag tar en klunk kaffe, klockan är snart fem på morgonen, i ett annat universum snubblar Ana in till en jobbintervju, i ett annat universum är kontraktet efteråt inga konstigheter, samma sak sker i helt olika vätskor (eter, alkohol, vatten, bensin, glycerin, terpentin, paraffin, äggvita, etc.) jag känner mig svag, lite bakfull, men inte så farligt, inget som jag låter påverka dagens intentioner, jag tänkte trots allt försöka så öppet som möjligt och utan vankelmod gå rakt på sak och erkänna vårt skrivandes dolda agenda och det levande tvivlet som sprattlar däri, Alla som läser detta är värdelösa fittor och det var så jag tänkte när jag låg och småsvettades i mina lakan tidigare, när jag inte kunde komma till ro trots att jag bara sovit två timmar som allra mest, jag menar, det som vid varje återkommande anblick framstår som den stora svårigheten, det där vi aldrig pratar högt om med varandra då vi tvingas konfrontera risken med det totala misslyckandet som tänkbar realitet, att ingen bryr sig den här gången heller, att allt är bortkastad tid, Alla är ittor fittor fittor fittor alltså, vad vi vill, det vi kräver av oss själva, det kanske skulle vara en bra inledning på boken, tänker jag, jag tar en klunk av kaffet, att vara så tydlig och rakt på sak som möjligt och inte be om ursäkt, utan lyfta fram våra motiv och presentera våra intentioner, du vet, plakatmåla vårt ärende i ansiktet på dem som läser, så som jag ser det, som vi ser det, och som är den enda anledningen till att jag sitter här vid köksbordet, alltså, vår vilja till självläkning, vårt topografiska sökande efter och kartläggningen av blinda fläckar och nekroser på våra egna kroppar, att genom arbetet motverka den ideologiska, döda vävnadens allt mer växande utbredning över vår oönskade samtid, vi måste kanske redan i dag investera i vapen, medicin och basföda för att bunkra upp på strategiskt valda platser, när konflikterna väl bryter ut kommer det vara för sent att förbereda sig, och hur det är tänkt att leva, jag tar en klunk ur kaffet, hur det en gång var tänkt, jag stannar upp, lägger ifrån mig pennan,