Lyssna till dessa sånger som förbryllande tränger in i varandra. 2

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx man undrar, på vilket sätt skulle det bli annorlunda? (jag prövar tanken om mitt uppvaknande, låter den sakta kilas in i medvetandet, jag önskar att jag vaknat), tar ett par Voltaren som jag hittar i axelremsväskan i hallen, är inne på andra veckan nu men muskelinflammationen vill inte ge med sig, sömnlösheten har förvedats till kronisk värk som vandrar runt i kroppen, det är svårt att ligga still, kan inte slappna av, det känns som jag ligger på ett knöligt underlag, lakanen är blöta av svett, jag går upp och tar ett par Voltaren, sväljer ner med ett halvt glas vatten, klockan är bara fem på morgonen är bara fem på morgonen är bara men det är omöjligt att sova, bara fem på morgonen, vet inte varför, ingen vet, varför det allt oftare är så, varför den ständigt återkommande oroskänslan hindrar mig från att somna, och vad det är som oroar mig är ännu ett mysterium, vet bara att det finns en krypande känsla av att något är fel och att känslan alltid funnit där, jag går runt med anade katastrofer i ögonvrån, typiskt mig, jag ser mig om, jag tittar ut genom köksfönstret, ibland får jag en skymt av en skugga av något onämnbart, något närmar sig sin egen förklaring, ett dolt initialvärde eller en avlägsen barndom, det förflutna framför, det förflutna framför mig som suddar ut min spegelbild, en svag hisnande känsla stiger upp genom överkroppen, illamåendets tidsvattenseffekter grumlar vätskorna, en besk känsla långt bak i hårda gommen, det kommer ta flera dagar att bli av med giftsmaken, smaken lämnar mig inte, kroppen är förgiftad, systemen plågas, jag sväljer och skakar, salivproduktionen ökar markant och för ett ögonblick är jag på väg att kräkas, har uppenbarligen självmedicinerat för många veckor i sträck, månad efter månad efter månad efter månad, år efter år och år och år och år och år och år, det är fortfarande mörkt ute, vattenkokaren slår av, det rinner droppar av ombildad ånga längs kaklet ner på diskbänken, jag tar fram en mugg ur ett av skåpen, ovanför mikron, det är svårt att tänka klart och tydligt, ännu är det mörkt ute och kommer så att vara ett par timmar till, man kan tänka sig tapetmönster, falluckor, flugor som surrar avlägset, rösterna tilltar i styrka och omfång, det kommer att dröja ännu ett tag innan gryningen tar vid, januarivinden viner genom lägenhetens många fönster, flyttlådor står staplade längs väggen, det är dags att flytta till en annan lägenhet, det går inte att sova här, radion står på, det går inte att sova, jag torkar av med disktrasan på diskbänken, radion står på, det är för sent, jag vet att det är för sent, det finns inget jag kan påverka längre, det har varit försent i femton års tid, jag är inte jag är inte jag, jag har reducerats till en reaktion på reaktioner, ett rent flöde, därför finns heller inget utrymme för ursäkter, tänker jag, det samma gäller för yttre skeenden, så tänker jag, jag kan inte tänka, det finns inget utrymme för ursäkter, ingen moral att låta sig vägledas av, bara självbevarelsedrift och ett upprepat ögonblick, ständigt omformulerat, söndertuggat, du undrar säkert hur det blev såhär, jag vet inte (jag sväljer upprepade gånger), men det är alltid frågan om små rörelser under lång tid, sedan kommer all skit på samma gång, det är så jag tänker, jag kämpar mot kroppens vilja, kräkreflexerna har aldrig varit så känsliga som nu, det finns nästan inga möbler kvar i lägenheten, tiden är inte längre linjär, inte heller cyklisk, det är kyligt, tiden är en privat angelägenhet, det går inte att sova, det går inte, jagvet att det inte går, kroppen vägrar resignera inför förnuftet, vakenheten är en sann revolution, skreden kastar sin skugga över framtiden, det kritiska värdet utgör tidens tändning, allting påverkar allting annat och omvänt, som det att varje sak ägs av sin historia och laddar sin ägare med affektiva tillstånd och att systemen plågas ända in i benet, en tändande gnista inrymmer hela vår framtid, jag bär rösterna inom mig, intentionerna tydliggörs, det ansikte jag bär är inte mitt eget, jag ser mig själv i fönstret ut mot innergården, fortfarande mörkt ute, klockan är ännu inte fem på morgonen, åsikter är fakta, en liten retning tycks nog för att väcka ett odjur, jag är ett förvaringskärl, jag är en ketchupeffekt, ren natur, ren natur, upplevelsen av arbetet som återskapandet av sig själv genom autogenes, att vara hemma, jag följer minsta motståndets lag, ty sådan är naturen, svag och stark på samma gång, eftergiven för stunden men genomträngande i det längre perspektivet, som att parallellt leva och inte leva, förvirrande det där, textkroppen är min ersättning för den kropp jag saknar, skitsnack! jag vet, men ändå inte, och jag vet inte, uppriktigt sagt, om ens du existerar även om vissa saker tyder på det, så tänker jag, det är lika bra att gå upp och få något gjort, tänker jag, inte förlora någon tid på plågsam och flegmatisk overksamhet, så tänker jag, det är vad jag tänkte tidigare, när jag låg och vred mig i mina svettiga och skrynkliga lakan på övervåningen, kunde ändå inte sova, kan nästan aldrig sova nuförtiden, så fort jag närmar mig sömnens läkande ostördhet rycks jag tillbaka av en kvävd inandning eller så vaknar jag av att jag hastigt sätter mig upp, styrd av en mekanisk och obekant inre panik, är rädd för allt man kan tänka sig, och mer därtill, är rädd för att biosfärens delar flammar upp medan jag sover – tänk, en tiondels Celsius kan störta ännu ett delsystem över gränsen, är rädd för att ta ett steg ut i det okända, är rädd för att somna och kräkas och kvävas, systemen plågas ända in i märgen, det finns inga pengar kvar, bara naturlagar och upplevda slumpeffekter, något vill inte lämna vakenhetens drömlösa timmar, något som lever, ja, det finns något som lever inom mig som inte vill släppa taget om sin existens, en kvardröjande gränstrakt, en oro, en barndom, eller en blivande annan, en nyhet eller katastrofernas konvergens, jag sitter i köket och dricker en kopp kaffe, radion står på, du säger att det här är en omöjlig position, låt så vara, jag behöver inte något som håller mig kvar i den här världen, inget broderskap eller systerskap förmår att erbjuda den hemvist som jag kräver eller längtar till, jag sväljer, fan, två gånger har jag den senaste månaden vaknat av att jag nära på kvävts av mina egna spyor, att vara hemma i denna fan, skiten måste ut,

xxxxxxxxxxxxxxxx det inre xxxxxxx direkt en skåda det inre direkt som låter en skåda det inre direkt snitt som låter en skåda det inre direkt kirurgiska snitt xxxxxxxxxxxxx röntgenbilder eller kirurgiska snitt som låter en skåda det inre direkt

hål,

välkommen,