Lyssna till dessa sånger som förbryllande tränger in i varandra.

Du får ursäkta mig, ännu är tankarna bara gas och stoft i den interstellära rymden, som svagt lysande små svävningstecken mellan raderna, inget är bestämt eller definierat, klockan är bara fem på morgonen, har inte sovit så mycket den här natten heller, det gamla vanliga som vanligt, hela tiden som vanligt, det är nästan omöjligt att få en natts återhämtning, allting är hela tiden som vanligt, systemen plågas ända in i benet, sätter på radion, det stegrande ljudet från vattenkokaren fyller köket, svaga röster och mumlanden intensifieras, jag tar fram en mugg ur köksskåpet ovanför mikron, sedan glasburken med snabbkaffe, svaga röster och mumlanden intensifieras, klockan är ännu inte fem på morgonen men det går inte att sova, jag vet att det inte går, jag vet att jag inte kan somna om, jag har prövat allt för många gånger att överlista mig själv att falla i Morfei armar men inget händer i dessa terresta regioner, jag går upp, jag går upp ur nattens giftdrypande lakan, systemen plågas, bruset från vattenkokaren tilltar, det är alltid frågan om minimala avvikelser och retningar, tänker jag, små rörelser genom variablerna innan allt faller samman och öppnar upp för det nästkommande, detta är i dag, jag önskar att jag ännu inte vaknat, att jag precis har vaknat, jag går fram till kylen och tar fram mjölken, jag tar fram snabbkaffet ur köksskåpet, mina händer rör sig rituellt och sömdrucket men med tydliga avsikter, ännu inga skakningar, jag öppnar kylskåpet, lampan som vanligtvis lyser när man öppnar kylskåpsdörren är trasig, jag möts av ett svagt flicker, tar ut mjölken och ställer på köksbordet, vi befinner oss ännu i vargtimmens öde landskap, allt är tyst, jag tänder ljuset i köket, röster framträder som icke-civiliserade störningseffekter i den endogena atmosfären, det är alltid de små rörelserna som vi bör fästa vår uppmärksamhet vid, tänker jag, som de inre spänningar och förskjutningar som sker i det materiella omkring oss, saker går sönder, spricker, andas, eller vardagens ständiga fluktuationer och små irritationsmoment, jag är helt säker på att något kommer att inträffa, något kommer att hända snart, du vet, även om naturen utgörs omkastningar och lakuner och varje liv bär på en liknande drastisk topologi är bestämmelsen redan utlevd i initialskeendet, förverkligad av levnadens komplexa slumprörelser och det är detta som kallas tid och det finns bara privat tid och detta är själva tiden, så tänker jag, godtycklig är vår tid, känslor av sammanhang och koherens är tacksamma inbillningseffekter för den ängslige, en djup sömn för mänskligheten, som ett självförverkligande av framsläpade kulisser, jag är en efterkonstruktion, jag är en efterkonstruktion, jag tänder ljuset, jag är en efterkonstruktion, det är dags att börja skriva nu, det är meningslöst att tänka utanför sin egen tid, det finns inget annat, ingenting utanför skrivandet, den här kroppen att rista sig in i, jag tar fram en mugg ur ett av skåpen ovanför mikron och snabbkaffet ur skåpet intill (den kronologiska ordningen i drömmen vidmakthålls), det är svårt att tänka klart och tydligt som du märker, det är nästan omöjligt att få en natts återhämtning i den här lägenheten jag nu befunnit mig i snart ett halvår, ännu är det mörkt ute och kommer så att vara ett par timmar till, kanske ännu längre, det är omöjligt att somna om, systemen överlastas, systemen plågas, vattnet sjuder och hetsar mot självomvandling, jag tar fram mjölken ur kylskåpet och ställer på köksbordet, rösterna i de inre avlägsna världarna blir allt mer påstridiga (jag erkänner en lätt huvudvärk – like a secret growing inside), jag behöver en dusch innan jag sätter i gång, jag behöver en dusch eller ett bad, jag sätter på radion, tänder ljuset, överallt viljor som söker rymd och andhämtning och det främmande (ätandet) som roterar kring det redan kända, det invanda och stillastående, berättelsen kommer att vara ett yttre obekant obekant kommer att vara xxxxxxx jag känner hur rösterna samlar sig under forna tiders intressen, som det en gång var, hur det var tänkt, som man tänkte på den tiden, som vi gick runt och tänkte, som vi en gång tänkte och som det tänks åter i dag, är det inte märkligt hur historien upprepar sig genom denna kropp, den märkliga kroppen vi ännu inte fått kläm på? (vad är det vi arbetar på? vad är det som väller ut ur öppningarna?) jag sitter vid köksbordet, jag har en kopp kaffe framför mig, jag behöver en dusch, mår lite illa, systemen plågas ända in i benet, minnet försvinner nu jag vet, nostalgi är nitroglycerin för själen och samhället, skrivandet är ett yttre objekt det en gång sagda och tänkta kommer att bli främmande inför sig självt, i morgon ska jag vara någon annan (pang!), Någon Annan, jag tittar ut genom fönstret, Någon Annan, allt grumlas för ett ögonblick, ett gap vidgar sig och blottar sin mörkröda grottvistelse, det händer utan förvarning, i skrivande stund är jag en mun, en klyvöppning, en tunnel, en säck, jag sitter vid köksbordet, jag har en kopp kaffe framför mig, jag är under inflytande av väder, skadorna blir permanenta jag är under inflytande av stjärnor, skadorna blir permanenta jag är under inflytande av årstider, skadorna blir permanenta jag är under inflytande av människor från olika tider och sammanhang, skadorna blir permanenta jag är xxxxxxxxxxxxxxx ett förvaringskärl, en tunnel och en säck, skadorna blir permanenta, skadorna, allting måste ut, allt på en gång, xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx klockan är bara fem på morgonen, ännu är ingenting bestämt eller definierat, jag har en kopp kaffe framför mig, jag riktar pennan mot den vita ytan, det är alltid frågan om minimala avvikelser och retningar, tänker jag, små rörelser genom variablerna innan allt faller samman och nya brottytor skapas, bara tänk på det faktum att naturen till stora delar utgörs av omkastningar och lakuner, naturen är omkastningar och lakuner, öppningar och sår i det tektoniska, jag är 200-300 meter djup och du stirrar ner i mig med gapande mun, jag pratar om litosfären, jag pratar om atmosfären, jag riktar pennan mot den vita ytan, vet att drömmens ektoplasma gärna kletar av sig på verkligheten, sådär, minnet försvinner nu nu är det bestämt, nu, minnet försvinner nu, nu är det avgjort, i morgon skall jag vara Någon Annan, jag tar fram kaffet, mörkrostat snabbkaffe, jag tar fram mjölken ut kylskåpet, jag har korsat floden Rubicon, minnet försvinner nu jag tar fram mjölken och försvinner försvinner ställer på köksbordet, jag tar fram mjölken och försvinner jag sätter på radion, försvinner, tar fram en mugg, försvinner, sätter på P1, klockan är snart fem, det är alltid frågan om små rörelser innan det kritiska värdet uppnås och nya kvantiteter uppstår (jag önskar att jag ännu inte vaknat, att jag precis har vaknat, att jag vaknat upp ur koma, jag är tillbaka), jag tittar ut genom köksfönstret, det är redan förmiddag, mina händer skakar nu, ser grannen i bar överkropp röka på balkongen, mitt i vintern, förlåt mig, jag är lite ostrukturerad just nu i mitt sätt att närma mig dig, men sådant vet du ju redan, typiskt mig att ursäkta mig för självklarheter, hursomhelst, någonstans måste man ju börja, jag tänker börja skriva nu, jag tänker börja skriva nu, klockan är fem, jag dricker en kopp kaffe, jag har en kopp snabbkaffe framför mig, jag häller mjölk i koppen, jag tänker börja skriva nu, jag tänker börja skriva nu, men jag tänker inte börja med att be om ursäkt, sådant ligger inte för mig, och jag har inga planer på att upprätta en känslomässig administration för vår kommunikation redan vid första stavelsen, det är så jag tänker, jag har slutat att be om ursäkt, finner det inte klädsamt längre, jag har infångats av andra åsikter i frågan skulle man kunna säga, kanske är jag för gammal för att lära mig sitta, jag menar bara, jag menar, ekonomiska strukturer är för de ofria och svaga individerna, jag menar vad jag säger även om jag ironiskt nog gärna erkänner mig vara den svagaste av oss alla, ibland faller jag in i bakgrunden, ibland faller jag mellan stolarna och blir liggande på golvet, jag sjunker genom litosfärens trögflytande massor, lyssna, jag sjunker, åsikter är fakta åsikter är fakta åsikter är fakta klockan är tio över fem på morgonen och systemen plågas ända in i kaviaren, ända in i märgen, åsikter är fakta åsikter är fakta klockan är fem på morgonen, tonläget skruvas upp, jag höjer radion för att höra vad som sägs, tröttheten är manisk till sin natur, molvärkens epicentrum är lokaliserad till skulderbladen, mellan skulderbladen och sprids i utstrålande påminnelse om att allt är för sent, det finns inga möbler kvar förutom en soffa och ett matbord och en säng, det är svårt att tänka, jag mår lite illa, klockan är snart fem på morgonen (nu är jag så nära havet att jag eroderar), det krävs katastrofer för att vakna, det krävs xxxxxxxxxxxxxxxxxx vattenkokaren slår av, den lilla röda lampan slutar lysa, framför mig på köksbordet står en kopp kaffe, tänker att det alltid är frågan om små rörelser under lång tid, sedan… jag tänker börja skriva nu, jag riktar pennan mot den vita ytan, det stora verklighetshatet går in och ut ur oss skadorna blir permanenta skadorna xxx det råder förvirring i dessa rader, en andning är tusen andningar är hundra, ännu är ingenting avskilt eller i sig självt organiserat, jag tar fram en kopp ur skåpet ovanför mikron, snabbkaffet ur skåpet bredvid, klockan är lite över fem på morgonen, än svävar dammråttor, små stjärntöcken mellan golvets plankor, små plankvärldar i grått, man kan tänka sig tapetmönster, falluckor, flugor som surrar avlägset….