MOTSTÅNDSRÖRELSEN: THE VIVIAN GIRLS

Vi vet inte om detta. Men det funkar. Om det funkar. (Ett ständigt jävla krigande, av vana eller för att inte gå miste om tillfället.) 02:47: Vill skada mig själv tills det kokar i köttet och allting släpper från benen. Då är jag färdig. Men låt oss fortsätta ana lösningar. Längre in. Får myror i benen. Krystar. Det är absolut nödvändigt att kalkylera med förluster. Collateral dammage ni vet. Det är ju så det funkar. Men i brist på tårar (jag har redan ett saltkar fullt av kroppens utkristalliseringar) får man ta till blödartekniker och det hur mycket man vill. Spräcker mina läppar med en upphittad träsko. Klöser upp sår för att bereda världen en plats att flöda. (Föda?) Herregud, skärp dig, det är bara en tidsfråga vad det blir. (Tankar som: jag är en toffel, ett kärl, en automat.) Bara dundrade ut utan att någon såg mig. Bra. Hatar mitt feta, äckliga flickebarnsfett, är så jävla lat, lat lat, lat, lat. Fortsätter inåt mot ruset. Är en jävla fläskkorv. Det känns som det finns där. En förklaring. Tog mina medz. Där inne. På toaletten. Och det vita kaklet som mörknade. Eller var det kroppens ljus som falnade? Jag drunknade in i sagans kropp. Räknade stygn. Ett två tre… Låt oss börja i ett blödande ingenting och utan besvärande ögonvittnen av detta ingenting. Hemma. Här finns ingenting. Går på pulverdiet. Vaknade av att någon slog mig upprepade gånger på kinderna. Jävla barnunge jag är. (Skrattande.) Jag har lämnat mig själv vind för våg. Varför blir det såhär? Lyckan är din största fiende hörde jag dig säga, men på den punkten blir jag tvungen att rätta dig: It´s the other way around honeypie, det är jag som är lyckans fiende nr 1. Jag. Jag är fan som Jesus, en obesvarad, ohanterlig fråga för framtiden. I molnet. I avdomningslandet. I det pumpande blå skenet från tv:n. Vaknade på toalettrumsgolvet. Lyckades prata mig ur psyk trots mina ville-ej-känslor. Fick oxcascand mot mitt måendes eviga olidliga. Fuck, detta är världens, skolans och mitt erbarmliga huvuds fel. Hej vad det går. Ge mig en zombie-spruta! Mina tankar är som vilda tjurar som bryter sig in i andras trädgårdar. Ville bara vara mitt fina lilla du. Infoga dig nu, min parasit. Ni. Samhället har också rätt till känslor I guess. Det är dags att sy ihop säcken, samla ihop mitt utspridda liv. Mina rakblad är utslitna. Det är ingen idé att kolla vad klockan är. Släcker ljuset men inte hoppet. Ha ha. Nu ska jag röka. Sad girls smoke a lot.

Alla skärsår måste vara raka, annars är det fel. Så tänker jag alltid. Raka, raka, raka.



Men vissa dagar, när jag är på det humöret och önskar mig själv onda ting, hörsammar jag min omgivnings läkande röster som tillfälligt slingrat sig in till min lyssnande vävnad, och låter mig då släpas fram till slagfältet, man ställer mig upp, undrar hur jag mår, jo tack, efter omständigheterna ok, så säger man bara, artighet är ett sätt att visa framfötterna, men i samma stund framträder min belägenhet (om den nu alls existerar) som ett omöjlighetens tecken i vår samtid, eller är kanske den smärtsamma tydligheten enbart imbecill? kanske är det inte mitt blod som bildar nagellacksröda insjöar, hursomhelst, befinner mig inkastad i strukturer utan personlig innebörd för mig själv men förväntas samtidigt acceptera sakernas natur, har ni hört något så dumt? jag ställer frågan till mig själv och svarar därför själv, frihet är bara ett annat ord för att sluta krångla, det vet varje barn, så vad ska jag välja? acceptans tillhör ju en av människans allra främsta dygder sägs det och utgör själva grunden för samhörighetslogistikens infrastruktur, kroppen skriker, plikten framför allt, som att komma hem, ungefär, samtidigt ska dessa fördelar vägas mot det tomma, vackra motståndet som är den ensammes försörjning, tja ni fattar grejen...