SJÄLVHJÄLPSKONGRESSEN GÖR FRAMSTEG

Jag är inte lika kär i Dulcolax längre, men samtidigt som jag hatar smärtorna så älskar jag dem. Det är ju det som är passionens väsen, så än är romantiken inte död. Dubbelt, eller hur? Jag menar tvillingparet, de felvuxna organismerna i ditt mörkaste hörn. När allting släpper känner jag mig ren, så ren. När allting släpper finns en skräckinjagande glädje till hands som utmanar livet självt, och nog vet jag vem jag håller på av dem, av oss. Hurra! Nej, det finns verkligen ingen anledning att ifrågasätta. I dag tog jag mer Dulco än vanligt (tre och en halv). Känner mig därför snurrig, snurrigare – och det skulle inte vara första gången jag svimmar, men så illa är det inte. Önskar bara att utflödet skulle komma igång, gärna för en timme sedan. JAG SÄGER VARJE FÖRÄNDRING INNEBÄR EN DISTRAKTION OCH SAMTIDIGT EN REFLEXMÄSSIG UPPMÄRKSAMHET DUBBELT ELLER HUR MEN DEN HÄR DÖDEN ÄR INGET TOMT RUM ATT VILA I BARA ETT INEFFEKTIVT TILLSTÅND UTAN PRODUKTIONSTIMMAR ELLER ARBETSMINNE KOM IHÅG

(Vi har alla i grunden samma intressen.) 

Gårdagen: Det fanns ingen anledning att ifrågasätta denna nya, oväntade glädje, men jag ville närma mig dess källa. Peter förstod inte vart mina ord ville föra oss, han ville inte släppa hemmet bara för att stödja min forskningsiver. Men Lisbeth gick över sin feghets gräns och växte in i äventyret. Det fanns en skrämmande välvilja inbyggd i dessa skeenden. Låt vara att fallande berusning dämpat oss alla. [...] Hon och jag klev ut i förvirringen och trotsade Peters uttalade irritation. Min mun öppnade sig för hennes ord och vice versa: ut kom orden, den andres ord ur den egna munnen, framlaxerade och syrliga. Figurer eller varelser stadda i en sorts öppet fokuseringsarbete (ett spridningsfokus som utgick från varje liten kropp) infann sig odiskutabelt och intimt, men av oklara skäl: ville de hindra glädjekällans upptäckt? eller bifalla, aktivt möjliggöra? [...] Den förhöjda uppmärksamhet, vars fält vi som iakttagare utan betänkligheter gått in i, tycktes utsätta eller ladda mig lika mycket som mitt seende ville utsätta och ladda föremålen (och med "föremålen" menar jag De Andra). Lisbeth föreföll oberörd. [...] Här fanns alltså ett parallellt, mycket stort lugn, som en annan värld på andra sidan seendets hinna. [...] En vänlig ödslighet. [...] Att modellera kroppar, delar av kroppar, huvuden. Som gjordes det efter modell: Den Uppmärksamma Relationen. En delad övergivenhet som i djup koncentration formulerar sig.

Not I, Leif Holmstrand 2013