INFLATIONSBEKÄMPNING

Med natten följer smygande denna sorg och suckan, det rytmiska jämrandet som ackompanjerar valsarnas framdrivning, som finner sin väg genom golvplankornas spaltrum, underifrån, ett maskiniskt frustande och stönande där nere som då och då efterföljs av ett mer distinkt frammatningsljud och ett plötsligt prasslande läte, och sedan, de dova dunsarna av små kroppar som landar oväntat mjukt. Som om ärendet krävde en viss varsamhet eller  bevarande av hemligheter. Det äter sig in – denna spöklika och mjältsjuka musik som under natten söker sig sällskap i mina drömmar och ganska snart omvandlas till själva drömarbetet, oron, den tunna sömnen här ovanför. Rytmen omvandlas till form och blir tänkandet innan tänkandet, lämnar mig inte någon återhämtning utanför de svettalstrande sekvenser som driver fram i det nattliga landskapet. Ett töcken. Ibland tycks ett avbrott vara närstående, ett läckage någonstans i systemet detekteras av mitt transpirerande och överkänsliga jag. Minsta störning – ett ögonblicks tystnad bara – och jag vaknar abrupt, under kraftig inandning och med uppspärrad gotisk blick, som vore jag av maskinens väsen slukad, dess ständiga fånge. Verkar vara ett med de hydrauliska aktiviteterna där nere nuförtiden, tänker jag, och det tar aldrig slut, ingenting gör ju någonsin det, den okontrollerade produktionen kan inte avbrytas eller övertalas till besinning, inte nu, det funkar inte så, den bara vräker ut sin kompost, dold inför omvärlden undandrar den sig tidens tand; osynligt verkande fyller sedelpressen luften med dammpartiklar, täpper igen källarens hålrum med färskt och rykande varmt kapital. Jag står numera med min fars gamla snöskovel och skyfflar cash på heltid under glödlampans smutsiga, virvlande sken, fyller hela säckar med det heliga fyllnadsmaterialet, slänger i ett sänke, en sten eller vad som helst som tynger, takpannor, skrotsten som jag hämtat från något bygge i närheten, något bara som vet att göra sitt jobb, att följa med ner i djupet och bli kvar där. Alla dessa svarta sopsäckar som jag sedan släpar ut genom källardörren som leder till garaget där jag proppar kapell efter kapell till bristningsgränsen, kör iväg till en närbelägen sjö, en oansenlig historia här i trakten, därför en lämplig dumpningsplats för mitt hypnagogiska sinnelag, vårt hypnagogiska sinnelag menar jag, tar motorbåten, kör ut till mitten av sjön för att bli av med skiten, åker sedan tillbaka, tar åter på mig mitt munskydd och går in i min katedral, den solitära ekonomins pulserande och klärobskyra hjärta.