UTVIDGAT MATERIAL (VAD TYCKER DU? KOMMER SÄKERT ATT SLIPAS PÅ)

Och nu har jag ett redaktionsmöte om varför subversiv kulturexport blomstrar under konfliktperioder. Vacker musik förresten, bra jobbat, men vad säger den talande rösten? Är det du eller någon annan som pratsjunger? Är texten en hälsning till mig, och varför gjorde du den inte begriplig för mig i så fall? Jag lovar att inte bli arg om det rör sig om kritik. Tycker om rytmiken, de glittrande melodiskärvorna.

Jag var lycklig i världens enda egentliga stad. I förrgår var det som allra bäst, men jag klarar inte av att berätta, jag skulle börja gråta. Det var även en ljuvlig natt som följde därpå, full av kärlek och kamratskap och de vackraste av män. Jag älskar mina vänner i städernas stad. Jag saknar dem så ofta. Du måste träffa dem. Några av dem har redan lärt känna dig utan att du vetat om det, de vill veta mer, de vill vässa sig mot dig, intensivt, produktivt.

Här kommer dagens produktion. Det har gått två dagar. Jag förstår inte varför du plötsligt slutat skriva till mig. Därför har jag nu ägnat mig åt sociologisk poesi och essäprosa avsedd för en seminariegrupp som jag hatar – i en tysk rövhålsstad som jag hatar ännu mer. Tänk på att din långvariga tystnad lätt kan tolkas som likgiltighet.

Jag tänker såhär: man vet att alla gränser passerats när man till och med tröttnat på sin egen olycka.

Tack, jag tycker ditt meddelande är riktigt fint och rart, om än en smula formellt. Kanske fint och rart just på grund av det formella.

Emellertid bör jag upplysa dig om att jag är instabil vad gäller självreception. Så: om jag inte kontinuerligt får min personlighet godkänd och styrkt – alltså i en pågående, oupphörlig nutid – hamnar jag i outhärdlig övergivenhet. Jag säger inte detta för att lägga ett blyok av krav på dina axlar, jag vill bara att du skall behandla mig bättre. Kalla mig egoist om du vill, men det betyder bara att jag är bräcklig och ensam.

Jag vet inte svaret på frågan du ställde, det där om själens rikting och eventuella undergång, men min omedelbara känsla är att vi får svårt med distinktionerna när vi kommer till en sådan primitiv varelse som jag.

Nej inte alls. Jag menar inte att du bär något som helst ansvar för mitt välbefinnande (eller för den depressiva avgrund som äter mig inifrån). Jag försöker bara så klart och tydligt som möjligt förklara för dig hur mitt psyke fungerar.

Visserligen är det inte alls orimligt att se mig som urbergsstark och oknäckbar, jag förstår verkligen den besvärande och vitt spridda missuppfattningen, men jag har (vågar jag säga detta, jag vill inte stöta mig med dig) MINST lika allvarliga psykiska problem som du. Mitt liv blir inte bättre av att jag självmedicinerar med allt farligare substanser. Det är därför jag sätter min tillit till dig: allt detta kommer sig av att mitt inre är helt fragmentariserat och därför beroende av omvärldens stöd.

Hmmmm, tror att vi måste uppfinna det medeltida rovdjursgapet på nytt, en yttre kontrollerande vildaste fantasi och blodröd fasa på allas läppar. Vi måste helt enkelt inympa skräck i befolkningsmaterialet, en ilande panik inför risken att slukas av straffets och den andra sidans släpande evighet.

Och andra sidan finns det inget som skadat mig så djupt som mina allra finaste drömmar, det som i samhället rättfärdigar min existens.

…

Det finns alltså en orsak bakom min avsky för denna stad där jag tvingas bo. Det handlar om empatiproblem. Empati är mitt främsta verktyg för att tillverka livsvisioner och det finns inga empatiska förbindelser här. Ingen inkännande socialitet. Ingen kärlek. Jag behöver återkonstruera min naturliga relation till världen som helhet, och den här staden dödar mina möjligheter att göra just detta.

Det viktigaste för mig är just nu att återskapa visionen av mig själv som baserad på strukturella möjligheter givna bara till mig, rumsliga möjligheter, möjligheter att ta plats, att fista upp ett hål i tidens väv.

Jag bor i en enorm tristesskyrkogård med miljoner improduktiva människor som berömmer varandras kreativitet fast ingen någonsin gör något. Klart att mitt hjärta når upp till det kreativt telepatiska med några få, utvalda individer, men i övrigt är mitt liv en tröstlös öken av motighet och uppgivenhet.

Jag menar, ironin som vi föraktar mer än någonsin, var, trots sitt självklara misslyckande, det sista försöket att kvarhålla en distans till makten, i dag när alla är assimilerade, uppslukade av den kulturella koprofagin framstår denna strävan som oförklarlig och löjeväckande. Jag skulle kunna säga att jag känner en överväldigande sorg över detta, men väljer att avstå. Det enda sättet att upprätthålla en distans till makten och på så sätt levandegöra sin egen situation är som Zizek är inne på, att skapa en ny typ av auktoritet som vi (över huvud taget) kan förhålla oss till.

Olyckans logik håller mig kvar i paradoxernas hemland: det som för tillfället håller mig vid liv är det som dödar mig i det långa loppet. Kanske är det en nollpunkt som saknas (som vanligt), vet inte, men nu behöver jag vila, kom hem sent i natt, i morse, efter ett av mina vanliga äventyr, skall lämna på dagis om tre timmar.

Och jag förmår inte lyfta mig ur detta. Jag har till och med konstruerat en hel personlig ideologi för att rationalisera och begripliggöra denna inre smärta – som ett erferenhetsredskap, kanske.

I stunden är det inte uppenbart att det är ångestlindring man är ute efter. Jag har ofta skadat mig själv för att jag varit uttråkad, trött, av vana, eller för att inte gå miste om tillfället.

Något mer om paradoxerna: ju mer jag kämpar för min frihet, desto mer inskränkta blir mina rörelser, ju mer jag försöker följa mina drömmar desto längre ifrån dem har jag hamnat. Och skrivandet, hur jävla mycket patetisk jävla fattigdom har inte det önskat mig?

Men det märkliga är väl ändå att vi redan har den största av auktoriteter i form av en apokalyptisk realitet som rusar emot oss, en auktoritet så överväldigande och ofattbar att den inte tillåts existera inom vårt erfarenhetsområde, kanske är subjekten trasiga leksaker, kanske finns det inte utrymme för den frihetliga repressionen inom oss (jag menar allvar), som att vara dömd till att ständigt irra omkring i sin egen frus vilja, jävla autocorrect, menar givetvis fria vilja.

Asså för jävla bakis för att orka läsa allt dedär.