– Antibiotika sätter vi bara in för att
behandla infektioner som orsakats av bakterier.
– Jaha? Det var inte det jag frågade om.
– Jag tror att du bara haft otur och fått
en väldigt långdragen förkylning. Och förkylningar behandlar vi inte med
penicillin.
– En förkylning som varat i arton månader?
Jag har inte frågat efter penicillin.
– Jaa… ha ha… det kan ju ofta kännas som jättelång väntetid när man är en smula
sjuk.
– Arton månader,
denna omgång. Med hög feber, ibland blod i hostan. Detta är mitt femte besök på
Vårdcentralen på ett och ett halvt år, i samma ärende.
– Säger du det.
– Jag är här för
att jag vill veta vad som gör mig sjuk så ofta och så länge.
– Jag kan inte
ge dig penicillin.
– Va?
– Antibiotika
biter bara mot bakterier. Vad sa du om feber?
– Jag har hög
feber. Ofta.
– Du verkar inte
ha feber. Röker du?
– Testa.
– Vadå testa? Röker du eller röker du
inte?
– Jag… menade… febern… Och, nej, jag röker
inte.
– Hm… … … … Oj. Det var lite högt, ja.
Verkligen. Då förstår jag om du är på dåligt humör.
[…] som en läckraste
sortens bakverk. Det har jag alltid tyckt. Hennes små händer förtrollade
mannen, han anade inte att tassarna var proteser, fällor, alls inte något han borde
vilja stoppa i munnen. Där, förresten, gjorde det ännu ont: inte halsfluss, men
amputeringsnära. […] Det kommer inte mer, hur mycket han än försöker. De små
könsliga öppningarna på svalgväggarna, mandlarna, kring tungan, de är för små
nu, varets groende romkulor för stora. Små infektuösa varelser simmande i sprithaltig
äggula. Men Malin har det säkert bra. Hon känner inte till sonens tillstånd,
vet inte att familj efter familj stöter omkull varandra här på bygden, snart
finns bara trasiga människor på denna åkermark. Det gror delar av röster
här, och Malins frånvaro tvingar oss att tvinna dem, att komponera monologiskt:
[…] och hur skulle jag
kunna svara dig på annat sätt än raljant avstyrande när du säger dig vilja veta
allt om mig? Här finns ju inga pålitliga gränser och ingen av oss vet vilka
gränser som är just mina. Och jag tänker verkligen inte börja från början, hur
kan du ens föreslå en sådan sak? Det är total oanständighet och bortom fysikens
lagar, förlåt, jag gör inte detta särskilt bra, jag börjar om. Hur skulle jag
kunna svara dig annat än undfallande när ditt intresse för mig är så innerligt?
Detta känns bättre. Du måste förstå att dina omsorger inte är bekväma för mig,
jag är van vid hugg och slag, och hugg och slag är vad jag alltid längtar
efter, det hör till när man tillfogat sig bildning i detta gränsland av relativ
fattigdom, relativt groteskeri. Du är ändå läkare, du har uppnåt något, du har
lyckats med något! Det är smärtsamt att leva ett misslyckat liv, att inte kunna
ändra sig. Jag bor i min systers källare, ibland i gäststugan, och du bor nära mig:
du bor så nära att du alltid hör mig och jag dig, men av någon anledning ser vi
inte varandra, jag säger bara som det är och du behöver inte känna dig stött
bara för att jag pekar ut denna skillnad mellan oss och de vanligare
människosorterna. Pang. Det är frustrerande att behöva vänta så länge på
provsvar. Det kan vara att vi inom oss döljer ett gemensamt öde och att vi
kommer att dö kollektivt som en kompensation för det förflutna, alltså tror du
på reinkarnation? Det måste finnas förklaringar, annars finns man inte, inte
än. Små bitar vävnad på glas. Mina celler åker land och rike runt för att visa
upp sig, du lyssnar inte på ett ord jag säger.
Det finns en
hund i närheten som jag tycker mycket om: den är nästan alltid arg och har
börjat tappa sina tänder. Ditt intresse för mig, förresten… Det verkar som om
jag berättar om hundar och källare, systrar, gäststugor, det verkar som om jag
berättar om en massa saker för att undvika mig själv – kanske är det så våra
samtal (vadå, pratar vi?) måste få lov att fungera, att jag pratar om dig och
du pratar om mig, bättre så, mer ordning, kanske har jag ännu inte skänkts en
mening, det vill säga en diagnos, fortfarande måste jag söka mig fram, liksom
trevande efter något som inte formats färdigt av vår/min inre vilja. Kanske
blir det som att vakna ur en dröm, en monolog, ett avskedsbrev, ja, jag får väl
säga hej då i så fall, alltså ta avsked med mösseluvan i gulletassen, host, hej
då, det är inte bara jag som ansvarar för detta, vi är (de galna grisarna)
Legio, och som det låter, haha, den voffar i munnen, hunden, jag hör hur det
kommer upp ur munnen, voff, och du tittar på mig som om jag inte var riktigt
klok, du har på dig en söt klänning och en kaxig kavaj med läderdetaljer, det
tänker jag inte finna mig i, jag ser till så att det är jeans det gäller och en
T-shirt, du är fullständigt normal och det är så jag vill ha dig, våra skägg
flätas samman, jag älskar dina tänder, din päls, åsikten att cystan vid mitt
struphuvud var det bästa som kunde hända, jag älskar din syster men hon bor så
långt borta, voff säger vi, och vi hugger, vi slår, voff, alltså, jävla
fattigläkare, inkompetenta apa, vi har inga pengar men kan stjäla allt vi
behöver, jag är hungrig, hur mår du, tack bra, nu kör vi, och hur skulle jag
kunna svara dig på annat sätt än raljant avstyrande när du säger dig vilja veta
allt om mig? jaja, skit ner dig, det är allt vad jag har att säga, nämen älsklingen, det
går ju fint det här, bara ett litet stick till,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar