DET OSAR BRÄNT I BULLERBYN/HUSBY 2

”Varken himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig har vi gjort dig, på det att du liksom din egen skulptör och formare fritt och ärofullt må kunna ge dig den gestalt du helst vill ha. Du skall ha makt att degenerera till lägre former som är djuriska, du skall ha makt att enligt din själs beslut regenerera till de högre former som är gudomliga.” Pico della Mirandola (1463-1494), ur Om människans värdighet.

[…] för att återgå till min utgångspunkt, säger undertecknad med vissa reservationer, och detta är vad jag verkligen tror på, så handlar det om vad folk gör, alltså håller på med, inte de moraliska, eftersläpande aspekterna av de redan utförda handlingarna, utan snarare hur detta pågående görande möjliggörs och aktualiseras genom livets alla små nödvändigheter, jag menar kanske inget särskilt, 

[…] det funkar helt enkelt inte så, hur fan kan man tro att det privata är detsamma som frihet, i vilken jävla synonymordbok finner du det? Fuck that! och samma magiska glitteruggla som delgav syskonparet gåtan och lösningen insisterar på nattliga välgärningar och säger med vänlig, gammal kvinnoröst: Snälla, tvinga mig inte till slutsatser som degraderar samtliga människor här till idioter (låter tjurskallens hårda blick sondera terrängen och söker ögonkontakt med lilla fröken gullegris, värsta heta vintage-bruden här intill, men ingen ur det kvarvarande sällskapet som utmanar den svenska sommarnatten verkar vara intresserad av att få skäppan full).

De flesta har gått in för att fly från tilltagande kyla, kanske försöker man undvika ett påträngande, jiddrande dåligt samvete – eller så bara dekorationsbabblar den här munnen, vem vet? brukar göra det, på fyllan då alltså, min poäng är, hursomhelst, säger undertecknad med vissa reservationer, mitt i sommarnatten, i utanförverklighetens redan avbetalade paradis (och denna poäng lyfts maskulint av främlingens (?) påträngande parasitfylla, ord ur det prekära som inte riktigt vill släppa taget när det är dags, en segt jobbig dunkelkraft från Grå Zonen, man typ tänker kan han inte bara gå, va fan har han för rätt att komma hit och kleta av sig själv på oss, de rena, friska... och så vidare, Vi känner Alla igen den där pinsamma-jävla-idiot-känslan (vill och önskar jag tro och tycka och känna och veta, när man inte kan annat än fortsätta) och jag fortsätter, poängen är: jag är aldrig här, på den här platsen eller annan, i kraft av mig själv eller i mig själv, påstår undertecknad med vissa reservationer och askar i tomma luften framför mig (faller ner på tallriken och fastnar i den ratade potatissalladen, hatar ju kapris har jag sagt, lyssna då för helvete), en gest menad som förstärkt interpunktion, jag tror vid min bästa klänning! målet var att därmed banka lite vett i den trögdumma, avvikande hjorden, jag är inte ens jag om vi för ett ögonblick ska leka med vår övertro på skitnödig neuropsykiatri, man ligger ständigt en halv sekund efter den första röraren (rör mig, det vore rörande, svalget är ett rör), vad jag menar är, egentligen alltså, om någon är mer begåvad än någon annan handlar det bara om tur… så du tror på slumpen då? avbryter Peter syrligt, en vid födelsen tilldelad genetisk begränsning, som determinismens tvilling eller andra ansikte – en bekväm inställning, kan man tycka, till sitt eget liv och till det ansvar man föds in i som människa […]

Jag tror att jag behöver vidga rösten, att jag redan gjort det, att det inte gick att hejda det där… dessutom, om du hatar de framgångsrika, säger inte det mer om dig än om dem? vad rör deras lycka dig? är det nödvändigt att hitta på ett sakförhållande? att ljuga så vänsterpolitrukiskt? varför är du missunsam när inget de vackra företagit sig i sina liv har haft någon effekt i ditt? kan du inte bara låta dem vara ifred? är du nöjd nu, med allt ditt hatande, är du nöjd med vilken värld du skapat? va?

Kanske har du rätt, jag menar, kanske gör du rätt i att mobba mig nu när jag ändå är otillräknelig, du har säkert rätt, jag menar etiskt, du vet, hyfset, du kanske borde få mig att skämmas, ja, ytterligare lite mer sam hitåt tack, antingen har och gör du rätt ––– eller så igenkänner jag i mitt babbel bara logiska konsekvenser av odiskutabla, egna erfarenheter, skit i juridik och moraltrams för tillfället, skit i denna hispiga, vulgära folkmoral som bara skymmer sikten för realpolitiska lösningar, du förstår, det är omöjligt att vara ansvarig för hur man är i något hänseende, för att vara ansvarig för hur man är i någon situation "S", måste ha varit ansvarig för hur man var i situation "S^-1,  och sedan hamnar man i oändlig regress, oändlig pessimism, jag tror alltså inte på förnuftsmässigt självförverkligande som en möjlig subjektsposition inom människan… inte en chans, jag tror på genetik, uppbackning, utrymme, ideologiskt självförtryck i en postpolitisk era, socio-ekonomi, omloppsbanornas abberationer och så kallad hjälplöshet, kalla det slump, tur och otur eller vad fan du vill, vassego, det där gegget intresserar mig inte, dra åt helvete och tack för kaffet, jag menar, själva livets avvikelser från ett grundtillstånd bortom individen själv och som pulserar som problem i det enskilda, här och nu, är inget man bara styr över, de är sprungna ur något större, jag menar naturen, politiken, kulturen, kemin och fan och hans moster, en röra bortom vår kontroll helt enkelt, atomer och elektricitet och ett sminkbord helt upplöst i kaos, men grejen är, här, i dag, säger jag, undertecknad (med vissa reservationer): Vi fortlever i vår gemensamma överenskommelse om sakernas natur, genom fiktionen är vi fanbärare, vi viftar med det egna förnuftet, med vår vilja och kärlek, men allt detta har, menar jag, undertecknad alltså, i varierande utsträckning givits oss av något vilt främmande, låt oss kalla det försynen –

[…] ja, jag gillar faktiskt ordet och dess fiskekrokar förankrade i en annars fritt svävande yttre auktoritet, jag gillar religionen och det repressiva, det är min mening att låta religiös här, inte för att jag på något sätt är prästvigd eller helig dåre, utan för att begreppet leder tanken till något bittert förlorat i dag, all den glamour vi saknar, och säger därför: Dumpar du över allt detta ansvar, all denna längtan på liberalindividen (den fria viljan, den eviga rörelsen mot essensen) så väntar galenskap runt hörnet. Pass på. Själv har jag inte facebook eftersom jag tycker det är bögigt. Gay alltså. Vill inte dras in i nåt jävla svart hål fullproppat med iPhones, paddor, facebook m.m. Min treåring bad om en sån där iPad i julas, va fan ska hon ha den till? Jo, facebook, twitter, vine och annan social skit. Sedan säger man att de nya generationerna är vår framtid, har sinnessjukt svårt att föreställa mig hur det skulle funka. Är det andra som tänker i samma banor som jag? Vad säger Familjelivet? Om fotboll? Mångkultur? Globalisering? Utarmning? Samhällets oförmåga? 

(...) och kom ihåg, som jag sa tidigare, det hela handlar i grund och botten om vad folk gör, allt detta görande, och det avgörande, att människor med skitdrömmar belönas, men att man gör det man gör, att alla gör det dom gör och fortsätter med det, att man lever med och under en viss nödvändighet, att vissa aldrig får något men fortsätter, det fortsätter, det ogripbara görandet som aktualiseras att vara i proportion till sina handlingar, att gå ut i skogen och bli liggande i hundra år, bli ren natur, ett rinnande vatten under marken, att aldrig be om ursäkt för de handlingar som är dömda att upprepas, att hemfallandet regerar över viljan... jag menar, att man från början till slut på något sätt lever ut den karaktär man kanske själv fördömer, att erfarenheten säger oss det, att det alltid har varit så, att det man gör sker innanför ramarna av en natur, ett ramverk av naturliga regler och yttre faktorer, ogripbara faktorer, och att vi hela tiden sammanblandar den egna viljan med den fria viljan, och det var det jag menade, just det, att det individuella strävar efter att härbärgera det fria, två totalt skilda kategorier – varav den senare bara kan tillhöra den gudomliga domänen – men som vi ständigt söker sammanföra till en och samma ontologiska entitet inom oss själva, ett omöjligt läkande, något som naturligtvis inte låter sig göras, men som vi ändå lever i, via genrefiktionen alltså, som är vår tids metaberättelse, och som vi går under av, va fan, säger undertecknad med vissa reservationer, en röst ur sopnedkastet inne i stan, det luktar Newsmill och nassesajter ur min vänstermun och jag älskar mitt bajs i dag, jag älskar en röst som låter meddela att varenda jävla white trash-svennebanan eller invandrarknodd vulgär-tror sig äga fri vilja trots att allt som sker under varje sekund av dygnens tjugofyra timmar motbevisar detta, ner i klassklyftan med individualismen bara, en ättestupa så god som någon ärtsoppa.

Men fiktionen är redan ingrodd i herr Existens och hans brutala råhet, sörplande trådar överallt, tänk då vilken jävla krock det blir, att leva i två motsatta verkligheter samtidigt, i en värld där predikamentet omöjlighet ständigt kolliderar med imperativet möjlighet, pang liksom! förverkliga dig själv din jävla hora eller fortsätt vara kass och suga hårt! tänk, hela livet reducerat till ett ständigt upprepat val mellan två alternativ, att man skapar sig själv i nuet, en sån jävla flumfascism, tror du på det är du ett naturbarn av värsta sort, men här ska du få en förklaring till elden, hatet, nu presenterar sig kriminaliteten som en patenterad och fiffig lösning på en hopplös ekvation, varför då? jo, man har liksom brottet, vilande inom sig och agerar ut det man redan är, trodde sig vara, inte visste att man var eller skulle bli, inte hade en chans att förhindra eftersom samhället kräver detta våld, att det tar plats som möjlighet inom självförverkligandets domäner, i efterhand framstår allt med självklar skärpa, jag talar givetvis om upploppen i Husby osv., men också om depressionerna och självmordstankarna, självskadebeteenden och all möjlig förbannad jävla ätstörd skit som existerar och bubblar upp som en naturlig och faktisk följd av hela jävla villfarelsen, att dom skulle vara fria då va? sitter och runkar framför datorn på dagarna men har knappt råd att köpa toalettpapper, eller hur…? Men något måste göras. Nu.

Kvar vid bordet, i villaträdgården, på Bråkmakargatan, sitter Peter och undertecknad (tillsammans med vissa reservationer), övriga har gått in och fortsatt festandet, återkommande eruptiva skratt och best of the eighties lockar men inget kan stoppa mig nu eller det forcerade folkmunspladdret inom mig (stackars Peter), har fått upp ångan som man säger, och säger, man säger att de senaste trettio årens politik har slitit sönder samhället, det är visserligen sant men sönderslitandet pågår också inom oss själva - och framförallt där, här menar jag (jag talar alltså om the Big Rip som ett troligt slut på den här berättelsen, ha ha), en motsägelsefullhet formulerad av nutidsexistentialismens vulgära uttolkare: vi måste underkasta oss den fria Fria viljan alltså individualitetsproduktionen, särskilt nu när makten skänkt oss incitamenten till vårt eget självförverkligande, någon som upptäckt katakresen? nähä, tänkte väl det, då går vi vidare, dags att öppna en öl, få lite bränsle till min inre eld, tända en cigg, söka de rätta argumenten för mitt akuta ärende, och fortsätter, som medborgare måste vi förhålla oss till den eviga sanningen, att den som viker ifrån Guds lag blir ett djur, och är inte det vi ser, i dag, hos alla flatbögarna, bortanförtomtefruarna, vithetsbajsblattarna och det brunvita mellangårdsskräpet i allmänheternas allmänhet som samlats i samhällenas överdekorerade förstugor, vår tids prydnadsnersölade bottensats av tarmtömningsgrejer: energidrycksjunkies, tuggummituggande och mysbyxbeklädda blogg-fetischister, Kenza-followers och så vidare, alla dessa ur vår domstolssjälvbildssynvinkel mindervärdiga halvmänniskor vi stött ut i samhällsmarginalerna, jag slinker strax med av bara farten, bortskyfflad i ett enda svep till de okända zoner vilka vi redan fyllt till trängsel med livs levande trolltyg av alla de slag och där var och en symboliserar sitt eget fåniga misslyckande, och det mest tragiska, skulle jag vilja påstå, är att idioterna, de flesta alltså, dom fattiga varelserna menar jag, är fullständigt omedvetna om sin samtid, förtryckarkrafterna, sin egen subjektsposition, fan, man har ju gjort undersökningar som visar att vi tänker sämre än för hundra år sedan, fattar du? men det hela började givetvis långt tidigare, bara så du vet vartåt det barkar, det började redan när våra förfäder flyttade in till städerna, allt färre puckon behövde dö i jakten på mat, fan i dag överlever ju vem som helst bara genom att hasa iväg till seven eleven, skulle vilja se någon av dom där överviktiga hetsätarbrudarna i smutsrosa mysbyxor springa ifrån valfritt rovdjur, med en kexchoklad i handen då va, ha ha, men allt detta då va, att evolutionen sugits in i maktens blinda maskineri innebär att vi drar åt det vegetativa, drar oss tillbaka till vårt innersta stupida och ingenting förnimmande natur, lyssna, hör ni? dödsrosslandet? det är packat med mumier i slummen, makten har besegrat oss, det, dem, det är slut, vi tror att vi lever men vi har dött, våra munnar är jord, våra tankar inget mer än pulserande svagströmmar, vår luft fisluft, ch det finns liksom ingen politisk tyngd bakom förvirrelserna, zombie-aktivismen, det här, som händer just nu, som skrämmer våra mammor till ovett och indignationsfrosserier, insändarkaos, bakom de sotsvarta rubrikerna, vraken menar jag, det krossade glaset på gatan, de utbrända bilarna finns bara innehållslös och tafatt desperation, detta är vad dom är, jag talar om den diffusa etniciteten, men det är inte skinnet som gör oxen som man säger, det är dess brutala och sensuella själ, dom vill bara ha dyra sneakers liksom, tjofadderittan, som en manifestation av begäret att underkasta sig det heliga mervärdet, eller den fria viljan, men får inte vara med (buhu), och det känns jävligt smärtsamt för de fattiga förstår du, att de inte tillåts tjäna vår Gud, förr kunde man tjäna Gud i den armaste av belägenheter, fan, det var ju rent av en fördel att vara fattig och svältfödd om man ville tränga sig igenom det berömda nålsögat, i dag är ju alla fattiga feta, äckliga transfettslukande as, dricker cola till frukost, pre-frukosterar litervis av svart sockerlag, suttar och gnyr, lever i ett paradis för helvete, på den gamla goda tiden bet man fan i det sura äpplet och kallade syrligheten amor fati och jiddrade inte om sina påstådda rättigheter eller förlorade semesterresor, i dag måste man ha stålars, horor och bling bling och två månader i Thailand – varje år! annars bränner man ner sina egna Pizzerior, wow vilken hämnd, pissar sig själva i ansiktet liksom, jävla skäggapor, bergskurder,

(och fortsätter), som om begärets påstådda objekt per definition tillhörde de mänskliga rättigheterna, man ställer krav minsann, behandlar polisen som fiender och förvandlar den egna bakgården till en rebellrepublik, ett brinnande helvete, hur skall vi förklara detta för oss själva? vi samhällsmedborgare, hederliga, hederliga, hederliga, hederliga, hederliga, varifrån kommer detta måste, att namnge varenda skitsak som en mänsklig rättighet, den simpla, fula bortskämdheten, överallt snorungar, hör inte hemma i sitt eget kvarter då va, eliten pratar om segregation, arbetslöshet, kvantiteter av olycka och dess kritiska värden osv. men lämnas alltid kvar med ett visst mått av oförståelighet kvar i modellerna, hjärnorna menar jag, för man har missat den där ständigt närvarande förpliktelsen av ett inre tvång, den samhälleligt sanktionerade ideologin som gräver sin väg genom kropparna, som kastar fram lyckan som första alternativ, ett köttben mitt framför fötterna på oss alla, eller fan, som det enda alternativet, ett självförverkligande till varje pris, på bekostnad av samtliga medmänniskor, miljön och hela skiten, vi vet ju att undergången rusar emot oss, men ingen orkar handla utanför vår egen överlevnad, och vet du vad, finns det ingen mening utanför dig själv längre finns bara den extremt överskattade flumlyckan kvar som en ständig oro, en malande privat angelägenhet, som att gå vilse i det inre landskapet och ropa efter sig själv (hallå hallå) och i ”känslornas rike” uppföra ett jävla tempel som ingen annan kan beträda vars allra heligaste omsluter en gudabild, dvs. den egna spegelbilden, att vara en lyckans slav, kort sagt, en jävligt farlig utveckling som vi skördar frukterna av idag, vassego, ta en kravbanan till, har köpt dom för egna pengar, jävla fittor, fattar du?


och i bräschen för vår osunda fixering vid vår tarvliga lycka, säger undertecknad, säger jag, vi, marscherar den globaliserade ekonomins små korgossar, pojk- och flickentreprenörerna som djupt nedsjunkna i gullig pseudo-buddhism och mindfulness inte har förstått att plikten att vara lycklig är plikten att hålla sig borta från samhället, verkligheten, orättvisorna, för problemet är, säger undertecknad, i motsats till vad Dalai Lama påstår, så sprider inte lyckan sina ringar på vattnet, visst på ett ytligt plan, du blir glad av att någon annan är glad, tjoflöjt, någon större mystik är det inte frågan om här, men frågan är, minskar den orättvisor? I helvete heller, lyckan är vår tids största fiende, en blind fläck i samtidens medvetande, det är viljan till rättvisa och engagemang för som skapar verkligt kulturellt, socialt mervärde, ta bara passionen och förälskelsen som två lika belysande som deprimerande exempel, båda innebär genomgripande tillstånd i vilket man drar sig undan världen, att fjärma sig från omgivningen, sammanhangen och RIKTA PENNAN MOT DEN VITA YTAN SANNING ÄR ATT SANNING FORMA UR SIN EGEN MUN OCH VILJA ANDRAS VILJOR TÖMMER DIG PÅ KRAFT OCH EGEN VILJA OCH FÖRVIRRAR TANKEN TILL ETT ENDA VIRRVARR VAKNA FATTA ETT BESLUT AGERA NYP DIG SJÄLV I ARMEN VAKNA UPP OCH ÖNSKA DAGEN SOM DIN EGEN DET FINNS INGEN ORSAK ELLER VERKAN SOM BEFALLER ÖVER RENA LIVET MAN KAN VÄLJA STILLHET TYSTNAD VISDOM LJUSET FRAMFÖR MÖRKRET NÄRMA DIG DEN VITA YTANS TOMMA RENHET OCH DE MÖJLIGHETER SOM DET ÄNNU INTE SKRIVNA ÖGONBLICKET HÄRBÄRGERAR RIKTA DÄRFÖR PENNAN MOT DEN VITA YTAN DRÖM DIN DRÖM OM EVIG FRAMGÅNG DET ÄR DAGS ATT SLÄPPA TAGET SLUTA SLÄPA RUNT PÅ STORA TUNGA STENAR KLIVA RUNT I DÖDA MINNEN SOM I SJÄLENS DJUPA SLUKOR ÄNNU DRÖJER SKAVER LIKT EN OSUND VANA ALLT ÄR REDAN VÅRT ATT ÄGA DET ÄR DAGS ATT SLÄPPA TAGET OCH I SAMMA STUND SOM DETTA HÄNDER UPPNÅS FRÄLSNING

Låt oss testa något nytt. Här kommer några konkreta förslag för att uppnå radikal förvirring hos din lokal polismyndighet. Vad sägs om att avskaffa begäret att se oss själva. Vad sägs om att radera ut bilden av ett lyckligt liv. Vad händer om vi, slavarna menar jag, helt enkelt glömde bort att längta efter maktens attribut och odlade vårt ointresse för kroppsarbete, hälsa, ett förlängt liv eller annan kommunal tjänstgöring. Sluta dröm! Sänk skatten på arbete för helvete. Ge mig mer pengar. Höj skatten på annat. Skänk allt du har till närmsta zigenare. Detta måste såra polisen oerhört djupt.

(…) låt oss återgå till Husby, jag är ledsen, men jag måste tyvärr inleda med en reservation, det går inte att separera redan blandade vätskor, prevalensen av kriminalitet och upplopp är följderna av kusinäktenskap och låg intelligens bland impulsstyrda offer utan konsekvensorientering, jag pratar om muslimerna då va bästa vore att isolera Sverige, ingen kommer in eller ut ur landet, då slipper vi alla problem, vi väljer en man eller kvinna som vår andliga ledare och denna ledare är vår herre och vi behöver inte känna oss otrygga för att denna person inte vet vad som är bäst för vår ras att överleva, länge leve isoleringen! det kommer aldrig att hända, bara så du vet, det kommer aldrig att hända, att jag lämnar livets ljuva fosterhåla, jag pratar, det finns lagar, det finns objekt som inger skräck och längtan, jag pratar om mörka källare, utdrivningen, det kommer aldrig att hända, ni förstår, nej, förstå är fel, om jag skulle finna utgången, om jag skulle? Det kommer aldrig att ske, det får inte ske, fråga mig inte, att öppna dörren till ett fullständigare, stopp, säg det inte, jag har svalt nyckeln, att vara rädd för konsekvenserna, jag, mystiska relationer spinner sin olycksväv kring dagens sysslor, jag förlorade mig själv med 3-0,

man skaffar sig problem, i och utanför denna byggnad finns oerhört billig smärta, jag stirrar in i väggen till det detonerar, kanske är det inom mig, om jag en dag skulle finna utgången? Om det skulle hända, att dörren öppnades? herregud, låt det inte ske, jag säger, låt det inte ske… 

det mest paradoxala då, det är att dom inte är intresserade av sin egen frihet, det har aldrig varit en fråga om det, har aldrig varit, man vill bara smörja det gudomliga maskineriet med sitt eget slavsvett. Men ok, ta alla som lyckats då? ta Zlatan eller Blondinbella som är vår tids stora galjonsfigurer, båda har ju inspirerat tusentals ungdomar över hela landet till framtida stordåd. Tja, vad skall man säga? Zlatan är en vulgär och osympatisk människa som producerar fler skitdrömmar än den här världen förmår att sluka, vi har slut på spadar tack vare honom, får lov att komma undan med vad som helst, en old school wife-beater, en urblåst hjärna ackompanjerad av den tomma, döda blatteblicken, och så det där äckliga smågrabbsflinet, springer fortfarande omkring i kortbyxor och lattjar med trasan, i övrigt finns inget att säga än att han fick de gener han förtjänade, springa efter en jävla boll, också ett jävla sätt att make a living på, bara ett av många, alltför många bevis på att ingen kan skilja på skit och pannkaka längre, jag menar, om det vore så att man kunde genom att typ träna sig till en sådan position, tror du inte då att jorden i dag skulle ha en miljard fotbollsproffs genom att bara träna tio minuter mer än vår lilla guldgosse? så vad är det då han har gjort av egen kraft, typ ingenting, vad är den stora uppoffringen i att göra precis vad man vill ett par timmar om dagen och sedan ha tid över till förströelse? och Bella sedan, är inte hennes styrande över femtioelva företag och oändliga tid över till semesterveckor och shopping och blogguppdateringar ett ovedersägligt bevis på hennes medelmåttighet? det är ju bara i fullständig harmoni med maktens individualitetsproduktion som ett sådant liv är möjligt, skulle vara möjligt, ens kan tänkas, är det inte genom att studera hennes exempel vi får vår smärtsamma insikt i vad den verkliga världen vill oss? kräver av oss? allt det här som måste hinnas med innan man dör, bäst att vara vältränad då, mitt tips till ett värdigt liv skulle vara följande, gör dig själv omöjlig att kontrollera, skär av dig benen, kasta dig utför ett stup, bli alkis, knarkare, tiggare, utveckla självskadebeteenden, utveckla din egen olycka, rena världen med dina tårar, revolutionen ligger i det som för stunden betraktas som onyttigt, icke-produktivt, släpp det du för tillfället har i händerna

ja, vad är det här? det här vi håller i våra händer, vårdar, som vore det den sista droppen vatten? vad är det vi är så rädda att förlora, den sprattlande lilla undergången, släpp mig, låt mig återgå till havet, som att gå under i all meningslös produktion vars egentliga enda syfte är att dränka vår egen mänsklighet i det inhumana kapitalflödet, förtrolla oss till gläfsande djur, eller maskiner, eller automater, eller tomma kärl som makten sedan kan tömma sitt avfall i, som vi sedan häller över i varandra, ser till att bägarna alltid är fulla,

(...) samtidigt då alltså, den enskilda människan upphöjd i omedvetenhet och draperad i självgodhetens rena samvete, som på allvar tror att hon kämpat hårt för att komma fram till något vettigt, något som genererar något annat, och att den fria viljan - tillgänglig för gemene man – utgjort en katalysator för de uppmätta framgångarna, upplever inte du det så själv? att du fått allt det här för att du ställt dig själv inför de rätta valen? fattat de bästa besluten? att du i kraft av dina inre förmågor nått fram till goda resultat, det här, det hermetiskt tillslutna paradiset? eller är du som alla andra, en död fisk som flyter med strömmen? vet du själv vad du är, har blivit? eller är du blind, förbannade stinkande kladdiga jävla tarmbebis? KONTROLLERA DRAGNINGSKRAFTEN VI KAN INTE HA DET SÅ HÄR jovisst det går alldeles utmärkt tack tala för dig själv det är ju det jag gör

också

hej