Undertecknad befinner sig nu i ett villaområde, ett tilltagande
illamående, mitt i fiendeland, mitt i smeten, en oskyldig lek som kommer att gå
åt helvete (jag vet), vill bara kräkas över grillen, hela sällskapsresan, men
så gör man ju inte, jag spettar på lite fläskfilé-bitar, champinjoner,
klyftor av lök, paprika, röd och gul, biter ihop, håller käften, men man kan ju
inte undgå hyckleriet, förfallet, hoppas lite på en gammal kompis fru,
värddjuret, om hon är sugen, man samlar på sig leenden till framtida bruk men
ibland vill man ha riktigt kött framför suddiga bilder, jag vet, men hatet
distraherar, snygga bröst och så vidare, visst, men en liten självgod,
äcklig hjärna tittar fram, tittar på lyckobarnen, små lintottar som ovetande
springer omkring i sovsamhället, på gräsmattan nedanför oss, barfota, just nu
skyddade, men... vill inte tänka på det, framtiden, hatar den ovälkomna gästen
futurum, huvudvärken, öppnar ytterligare en pilsner, även kallad "räddaren
i nöden", "ta mig härifrån" och så vidare, jag vet,
förundras över denna sjuka kvinna, hennes genuina skadeglädje över upplösningen
av det samhälle hon själv lever i. Kan man gråta med stånd? dagens tråd,
över hundra inlägg, ha ha, hursomhelst, sitter med en pilsner i handen
serverad av en gammal barndomsvän som allt mer avlägsnar sig, förloppet är lika
enkelriktat som oundvikligt (om vi aldrig mer rörde på oss skulle vi ändå
förlora varandra ur sikte, låt oss kalla det uppväxtens, eller ännu hellre,
ideologiernas inflationslag), grill-oset blandar sig med svek-oset, avstånden
ökar, inflationen accelererar, vi trängs ut till främmande
randfenomen inför varandra, faller isär, splittras i ett fyrverkeri, jag talar
om the Big Rip, jag talar om lilla fröken PK-slyna här till vänster, som
uttryckte sitt gillande över, som hon uttryckte det, att det vita,
heterosexuella manssamhället håller på att kollapsa (tänk denna njutning),
visst, och bara det faktum att inga eventuella risker med ett sådant påstående föresvävat
henne, att hon räknar hem de närvarande männens samförstånd är för
undertecknad ett bevis på dagens veka manlighet, århundradets man är i
sanning detroniserad, demoniserad, inte minst av sitt eget stegrande
självförakt, (kan inte kolla i spegeln längre utan att spotta på det jag ser,
säger undertecknad), vi förväntas bara hänga med i feministernas och
batikhäxornas kulturrelativistiska dravel, i journalisternas och
politikernas applåder från läktarplats, själva befinner dom sig på
behörigt avstånd till den verklighet som de älskar att beskriva, bevittna
och analysera, för dom är den oantastliga mångkulturalismen (bara en sådan
sak), en glad kioskägare runt hörnet, tjena mannen, hej hej,
läget, fina fisken du vet, ser inte ens när djuren sliter varandra i
stycken, när samhällets grundpelare vittrar sönder och resterna spolas ut i
haven, vidriga vidriga. Det är undertecknads bestämda åsikt att hela
PK-klägget styrs av ett undermedvetet och oförsonligt hat mot det
bestående, bestående värderingar alltså, menar jag, simmar omkring i låga,
simpla ideal som grundats i ett irrationellt självhat, viljan
att förstöra världen, dom föraktar landet som dom själva bor i,
som deras föräldrar och farföräldrar genom hårt arbete förvärvat och sedan
förvaltat för deras räkning (svårt att ta emot presenter då va?), dom
hatar fan själva luften dom andas, (ja, vem gör inte det?) jag vet, vill
förstöra allt som är heligt, det är jävligt svårt att andas här i
Ljugoslavien säger undertecknad, samtidigt dröjer jag mig kvar i drömmen, i min
önskan om att ha sex med värdinnan, en riktig läckerbit om ni frågar mig, rätt
upp och ner, bara riva sönder all jävla vintage, ta henne mot grillen så det
smälter, själarna sammansmälter i fräsande smärta och jubelskrik, värsta
heta kärleksdansen, tro mig, och säger, jag befinner sig nu i ett
villaområde, en slumrande tillvaro, ett tilltagande illamående, mitt i
rödvinsvänstern, roten till det onda, alltså huvudvärken menar jag,
utbildningsväsendet, samtyckandet, samproduktionens innersta väsen, man får minsann se både ett
och annat här, sjukdomen menar jag, samtiden, konspiratörerna, allt sker inför
öppen ridå (själv har jag en plats på första bänkraden), självförhävelsen och
den intellektuella latheten hos dessa medelmåttor lämnar oss ingen ro, inte ett
ord som inte noga övervägts för att undvika att skava mot det för tillfället
ledande kulturskiktets förhärskande opportunism, men om jag ska vara ärlig
är jag bara här för att sätta på frugan till en kompis, om jag får,
om tillåtelse medgives som det heter, men hatet distraherar mig, spettar
på lite grytbitar indränkt i medelklassmarinad, lintotts-elixir, herregud vad
jag vill flytta in i den jävla, oförstörda barndomen, sömnen, det
städsegröna, sysslolösa, men det blir ingen sommar ifall inte någon sätter
fart som undertecknad brukar säga, går på grillfest mitt i
rödgråten, sensommarvärmen i en skjorta från Ullared, (vilket skämt), en
40-årsfest, en oskyldig lek som kantrar, det var väl 10 år sedan vi sågs
senast, om man bortser från gårdagens slumpmöte på stan som åtföljdes av en
tjugominuters-fika på Starbucks (no shit?!), jo, jag lovar, en Bianco
Ristretto - över fyrtio spänn, själv drack jag kaffe, vi pratade om allt och
inget, som man gör, och sa, fan Peter,
kom över i morgon (en klapp på axeln), det är fri bar, inget man tackar nej
till, ha ha, skaffat sig fru och barn och hela konkarongen, snygg också,
men något för präktig för min smak, lite kontorsråtta ni vet, jag dras mer
till det smutsiga som är det rena som är det smutsiga som är det rena, det
verkliga, mer verkligt på något sätt, hon tillhörde väl dom där i
skolan som aldrig sa ett pip, som inte fick några killar, hade inga snygga
kläder, relativt sen sexdebut, var en plugghäst givetvis som aldrig fick sig ett
nyp, som man kastade suddigum på, hopknycklat papper, våta pappershanddukar i
korridorerna, goda förutsättningar trots lilla barnhatet, som skaffade sig
utbildning i stället för barn och kopplade sig till den rådande ideologin, vet
liksom hur man skaffar makt för att sedan sparka neråt, och slår hårt mot den
kultur som fick henne att känna sig som en loser, din förbannade, jävla
lös-kona, det ska bli ett sant nöje att tjoffa in den i det svarta
hålet på henne…, men det visade sig att jag inte var en handlingens man, ännu,
jag håller käften som vanligt, kväver gråten ännu en dag, även jag har
dåliga dagar, lol, sveper det sista ur den tjeckiska ölen (för Falcon och
Pripps duger ju fan inte längre), vad den nu heter, kommer inte ihåg...
Men världen behöver också stake, speciellt nu när de muslimska
hundarna gläfser i tamburen, tänker undertecknad och sveper det sista ur
flaskan, låter den glida ur handen där undertecknad sitter, längs stolsbenet,
så tomflaskan landar mjukt i gräset, i det slumrande, välskötta och trygga,
vegetativa, här kommer sömnen tänker jag, halleluja, och avundsjukan, och
sträcker mig efter en ny soldat, problemet är bara, fortsätter undertecknad, i
kvällssolen, i lintotte-land, i PK-helvetet, problemet alltså, menar jag och
öppnar flaskan med tändaren, för att återgå till sakfrågan, är att det är
så utomordentligt genomtänkt, allt, jag menar, undansmusslandet av våra fäders
sunda moralvärderingar och insmygandet av nya, depraverade och auktoritära
stenålderstankar, så uppenbart genomtänkt, tänker jag, att låta genomsyra hela
medielandskapet med vänsterskruvade, islamupphöjande hemma-hos-reportage,
ständiga relativiseringar av vad som är rätt och riktigt, avskaffandet av
vanligt, hederligt bondförnuft menar jag, (vet ju fan inte längre vad som är in
eller ut), inte minst det glorifierade bögeriet, konsensusanpassningen för
helvete, ge mig politiskt läkande medel: lag, tradition och ordning,
nu. Nu är det är framdukat i Schlaraffenland säger sliddjuret Lisbeth
och visar med en inbjudande, feminin gest hela sommarhärligheten
framdukad, (nu är hon i toppform, tänk vad lite bubbel kan göra), och tar emot
publikens jubel, typiskt, just när jag börjat få upp ångan, fattas bara
jordgubbar på det här, tänker jag, kom igen min hemliga kärlek, fullborda
idyllen då, kör in en dolk i ryggen på mig och vrid 7 varv åt vilket håll
du vill, och sätter oss på trädäcket, uteplatsen för en miljon, och en halv
till, utanförverklighetens redan avbetalade paradis, undrar, finns det verkligen människor
som går på det här? finns det verkligen människor som tror att det finns
människor som går på det här? finns det människor? beats me, vi sätter oss till
bords och jag får i kraft av min obehörighet äran att köra in mig själv som
kil mellan värdparet, här ska fan knullas intalar jag mig själv, försöker tysta
den store tvivlaren, jag känner det på mig, och våra armbågar möts för ett
ögonblick, sommarkvällen tappar andan, och vi dröjer oss kvar i denna
framväxande, totala avskildhet som det outtalade mellan oss under kvällen
frambringat (tror jag), ingen känner till att vi från och med nu framlever våra
dagar i uppslukande världsfrånvändhet, vi är två älsklingar i värld av överlöpare
och avfällingar, vi har vår egen rymd att förvalta, vår rena kärlek att fly
till. Någon höjer sitt glas för att utbringa en skål och vi förlorar närkontakt
för ett ögonblick, salladen passerar i revy, tar lite, pliktskyldigt, mest
för att ställa mig in hos min lilla älskling, får skjuva undan potatissalladen,
hatar kapris btw, som kullager, som skitpluttar, men skit samma, skit i allt förresten,
vad betyder det att skåla för varandras välgång? hur står man ut? skit i dessa
ryggradslösa losers som sitter runt bordet, som sålt ut våra svenska
värderingar – och här kommer illamåendet åter, hetsen i hjärnan, gult
fett som härjar i hjärnans tarmsystem, och säger, dom tror att dom är så jävla
smarta men fattar inte att åsikter bara är som kläder, man köper det man har
råd med, det är bara att kolla på prislappen, och har man inte satt sin
fot i verkligheten i hela sitt liv, i det jävla kriget, i fattigdomen,
apokalypsens förstäder bland "babbar" och horor och feta,
tjockläppade stekar-araber, utan sitter i nån jävla mysdress uppkurad i en
100 000-kronors soffa och läppjar rosé i det fitt-rosa gullemyslandet, då
kanske man har råd med löst sittande åsikter från NK, Marimekko, what
ever, vad vet jag? men när livet är en ständig balans på knivens
egg trivs man bäst i arbetarkläder om man säger så, fattar ni? hänger
ni med? ok, då kör vi, och tar en klunk, tänder en röd L&M, fyller
lungorna, och säger, kör ut dom "duktiga flickorna" som alltid
svarade rätt i klassrumsdiskussionerna till somalierna, bergskurderna och
muselmanerna en vecka och se om dom kommer levande tillbaka, sönderslagna och
gud vet vad, med avkapade kamelkukar då va, ha ha ha, som ett brev på posten,
hälsningar från verkligheten, puss och kram liksom, typ. Undertecknad befinner
sig nu på en grillfest, i ett villaområde, ett tilltagande illamående, mitt i
smeten, i sagoland, i 40-årskrisen, vill bara kräkas över grillen, men så
gör man ju inte (jag hänvisar i detta fall läsaren till de sociala normerna),
varsågod, ta lite mer bröd, ska jag fylla på i vinglaset? tack (älskling),
egentligen är det utomordentligt genomtänkt av såssarna, nu när jag tänker på
det, undertecknad alltså, när kommunismen fallit behöver dom en ny
förtryckarideologi som håller folket i schack, med makt att prygla och
dekapitera medborgarna så de kan fortsätta att stjäla våra kulturella och
själsliga ägodelar och sälja ut klabbet som lösöre till de könlösa transgenderfeministerna,
islamisterna, de ryggradslösa miljömupparna osv., bara gå in på Blocket liksom
och fynda vår nations heder, jag uppmanar, köp hela skiten för en spottstyver,
bara starta en jävla outlet-butik mitt i ingen-jävla-stans, fronta upp
kioskvältarna i ögonhöjd, kom och köp, hela äldrevården för en tjuga och skänk
bort pengarna till de kriminella och återfallsförbrytarna för helvete,
framförallt, skit i den svenska mannens undergång, skit i naturens ordning. Hur
kunde det bli såhär? Vad säger Familjelivet? Vad säger Hedersvåldet? Har någon
av er råkat trilla ut från balkongen på sista tiden? Inte det? Har ni något att
tillföra i diskussionen om det meterosexuella vänsterhaveriet? Inte
det...? Men, och andra sidan, menar jag, undertecknad alltså, mitt i smeten, rödvinsgråten,
hetsen och sockerkakan, i huvudvärken, i den flammande kåtheten, om man
skapar ett tjänstemannavälde, en slapp och mjuk ekonomi som bygger på att
folk suger varandras slaka kukar i varierande utsträckning utan att någonsin
producera något vettigt får man det samhälle man förtjänar, och säger, det
gullas ju till förbannelse med utvalda och korrekta minoriteter, certifierade
av guds heliga intersektionalism (ju färre dom är i varje utvaldhet, desto
bättre, desto gulligare, desto mer fridlysta), som dom jävla transsexuella
filatelisterna, får allt som dom pekar på, det är bara det att dom som
blöder på riktigt i dag är dom vita, vita, unga, vita, heterosexuella,
vita männen, så jävla sönderskruvat har samhället blivit, samtidigt som dom, eliten,
vänsterfittorna menar jag, övergivit de klassiska vänsterfrågorna, gissa
då under vilket skyddande paraply arbetarna söker sig till för att
undvika hällregnet av skenheligheter och paradoxer? Undertecknad säger, mitt i
smeten, animositeten och oförsonligheten, jag lovar, har fan inte lyssnat på
ett ord av vad de övriga i sällskapet sagt under middagen, har lyckats undvika
det, är skyddad av min tilltagande berusning, men vet ändå allt, man kan ju
sorten, dilettantismen känner inga gränser i samtyckets kvävande klickbildning,
här i självgodhetens Mekka, mitt i smeten, kladdkakan och vispgrädden, jag
har bara hängt på som det heter, man bara nickar instämmande vid jämna
mellanrum och marionetterna slukar genast bekräftelsen på sina inövade
utsagor som vore de uthungrade vargar, men jag säger, tänder en cigg och
säger, nu finns enbart monologiskt, rusande liv och de andras
efterlängtade död.
Stämningen är hög vid det här laget, någonstans utanför skallen
finns skratt och prat, någon har satt på en Bo Kaspers-skiva, (skämtar ni med
mig), folk har väl anledning att känna igen sig antar jag, i fickljummen
existensial-filosofisk muzak, lutar mig lite bakåt för att överblicka
situationen, drar mig tillbaka, liksom fastnar med blicken, bakom villan
och trädgården, i skogsbrynet brinner tallarna i solnedgången, som
solstickor, som glödande pinnar i en vårbrasa, här vilar revolutionen
ännu i ett romantiskt skimmer tänker jag, (synd bara att de som
arbetar på riktigt inte har råd eller ork att lyda de bortskämda asen), är
inne på min 8:e öl nu, tror jag, och säger, kan nog få i mig 8 till, bara
för att jävlas, låt oss se vad det slutar, ja, slutet kan nog bli en intressant
historia, och säger, allt blir så tydligt här, dom älskar islam för
revolutionens skull, självklart, våldsinslagen, repressionen, sånt får en
vänstertrissa att bli gråtfärdig av sentimentalitet säger undertecknad, öppnar
en pilsner med tändaren, med tänderna, skål min vän, det var länge sedan
osv., en lek som kommer att gå åt helvete (jag vet), sladdar i diket snart,
skit samma, jag erbjuder mig att hjälpa till med disken (påminner hon inte om
"Åsa-Nisse" Linderborg på Aftonhoran? söt som fan, snygg-söt i
sommarklänning, snygg-ful-söt, ful-ful-snygg, ful-ful-snygg-ful-söt) det blir
hursomhelst lättare om lintottarna somnat, tallarna slocknat och hela jävla
skitvärlden gått under i berusningsdöden, och menar, säger undertecknad, jag
talar om the Big Rip som ett troligt slut på den här berättelsen, låt de mörka
energierna utöva sina våldskrafter på oss, slit sönder våra kroppar
till partikulärt svävande fibrer av oändlig lätthet, kasta ut oss i den
pågående natthimlen, de oändliga rymderna... skyndar mig efter, in i
huset, försöker förekomma själva festens intågande, jag låter mig under
falsk identitet tvångsinkvoteras i hushållsarbetet, förnedringen, detroniseringen,
jag walraffar mig ända in i skötet, förlåt köket menar jag (där fick jag till
det), vad gör man inte för en avsugning? nästan allt är svaret, bara så ni vet,
rena entreprenörsandan, ha ha, ge mig kökshandduken älskling, säger jag på skoj
och på allvar, mest på allvar, återigen ett leende som känns i hela kroppen, äntligen
har huvudvärken givit med sig något, och säger, jag är jag, jag är inte
längre jag, jag är en retorisk konstruktion som placerar ut koordinaterna för
det politiska tänkandet i det här kvarteret, det här köket, håll i hatten,
här kommer en man med enbart gymnasiekompetens i en skjorta från Dressman, en
skräpmänniska, en arbetslös förlorare direkt från den exotiska underklassen och
rätt in i champagnevänstern, en delegationsledare ur den arga, vita
mannens kommitté (som om jag inte visste varför jag är arbetslös, som
om jag inte visste varför jag är arg), här kommer en inskränkt
svennebanan från de marterade själarnas domän, en abjektal företeelse med
okänd demografisk härstamning (alla springer och gömmer sig, ingen fattar
någonting), visst, ta den i munnen nu, älskling, Peter kan inte se oss nu, tål
inte så mycket, stackarn, ligger och kallnar runt
husknuten, tyst, det ordnar sig, tänk inte mer på det, nu ska du få smaka
på alienationens och desperationens rena livskraft, här kommer en
landsortsraggare from hell, en inkastad dödsryckning från paradigmskiftet,
arbetarklassens framryckning i den apolitiska topografin, och uppvaknandet
kommer att bli brutalt, ok?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar