VÄDERLEK: PETER

att plötsligt se förlåtande godhet som fördärvlig och oetisk, att snubbla över oviljan, att snubbla över den egna oförmågan att förlåta, att snubbla över oförlåtliga oförrätter, att upptäcka vad de är och att de är där, att de inte gett sig iväg (oförrätterna) och inte kommer att ge sig iväg, någonsin, att man inte alls försonats med erfarenheten/våldet/sorgen och gått vidare, att det inte går, att det är omöjligt, hur skall man bete sig, hur bär man sig åt för att kunna gå omkring med det lasset

att det funkar, det är otroligt men fint och bör inte ifrågasättas, att blommorna gör det, funkar, att de drar upp sitt färgade vatten och blir rödrosa fast de egentligen skall vara vita, att jag är lycklig inuti mina lagade och omfärgade kläder, att jag är skicklig med nål och tråd, det är en välsignelse, att grannen inte slår mig längre när han blir arg, att han bara slår mig när jag verkligen behöver det. Jag har det egentligen ganska bra. Att tillerkännas respekt är överskattat, det finns en större trygghet i de andras förakt: pålitligheten i det, underkastelsens vinster och glittrande glädjeämnen. Det vore fel att säga ”Jag är vacker!” men jag har en tydlig känsla, det där att vara insvept i och genompasserad, kanske rentav uppfylld av det vackra. Och första gången jag kunde släppa in den känslan i mina tankar var förra året, under två lantliga veckor i den tysta grannens välplanerade och smakfullt dekorerade sommarhus. Vi behövde inte tala med varandra, men jag fick det kärleksfulla förakt mitt kön och min öppning så längtande behöver. Himlen var grå och släppte vackra, elektriska nålar över en naken pojkkropp som borde ha bröst men funnit sig i det felmagrade och killknotiga, jag måste väl erkänna kroppen som min. Mulen himmel: grå sammet: örfil: både han och hans vän, med knivar, jag kom inte till skada, det är säkert, inga ord, inga ord… En omslutande fuktighet som luckrade upp och skapade möjligheter.

tiden tiden döden tiden disken döden tiden disken ateljén, köper tillbaka stulna ägodelar, gnisslar lite tänder, väntar på viktiga saker, hoppas på hälsa, jag lagar mina fickor och mitt förkläde och börjar krypa norrut i detta nu

Förra året hade vi två veckor på landet, låter ju fint, i sommarstugan, grälade nästan hela tiden, en del berodde väl på vädret – har aldrig liksom tur med det, så fort jag kommer till en plats blir det mulet, så fort jag lämnar hemmet börjar det regna, inte alltid, men ändå – varenda jävla sommar dryper av fukt här, tar tre dar för en tvätt att torka, minst, hatar det taktila övergrepp som luftfuktigheten påtvingar kroppen och medvetandet, kläderna som klistrar sig fast, hon blir så rastlös då när inre bilder regnar bort, jag menar, om det regnar alltså, har helt plötsligt ingenting att ta sig för, själv trivs jag lika bra inomhus, ni förstår, arbetet hägrar, kan ändå inte njuta av livet, ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha. Det var sommar och jag Lisbeth var en vecka på landet. Efter ett av våra storgräl, minns inte hur det startade – gör man någonsin det? skit samma, men en sak är säker, när vi väl har börjat slutar vi aldrig, kommer ihåg, jag satt ensam kvar på undervåningen, vid köksbordet, och drack vin genom gryningen, och det är jävligt underligt det där, har alltid blivit rikligt belönad för min ovana att supa mig packad i renaste förtvivlan, ungefär som att hänge sig åt sin egen undergång och finna sin egentliga hemvist där, min favorithobby liksom, sedan, innan hon vaknat tog jag med några öl i en kasse och la mig i skogen, uppe på berget, bakom huset, drack tills jag kräktes (tre-fyra gånger), tog en öl till, framåt lunch kändes det något bättre, som om luften rensats, slutligen hade jag kastat ur mig den monokroma ilskan och gått vidare, lämnat kvar mig själv för att vila i gräset, solen hade letat sig fram mellan gran och tall, silat sin värme genom det gröna och jag kunde äntligen somna, det sista jag såg var myrstigen alldeles intill som jag fram till nu hade missat, trots att den bara var en meter ifrån mig, men orkade fan inte flytta på mig nu, inte en chans att benen skulle bära mig. Kanske sov jag en halvtimme, kanske två timmar, vet inte. När jag kom tillbaka, tidig eftermiddag, efter det att ölen tagit slut och min förtvivlan lagt sig till ro för att vila och snyfta i mitt inre, hade hon redan tagit bilen tillbaka in till stan. Jag var kvarlämnad, önskad åt helvete, visst, men kände mig plötsligt lycklig i min tilldömda ensamhet. Äntligen lite fint väder, nu skulle man passa på att tvätta tänkte jag och gick in.

Sista dagen: plötsligt tom och klar.

Jag förstår att ingenting finns kvar,

varken retning eller smeksamhet.

Inget ljus och ingen hemlighet.

            Image from the photo and film project Mother Skull (Asami Kannon) by Leif Holmstrand, 2013