ATT FÅ VETA

Nyligen fick jag veta, som av en händelse, att det finns en stad som heter Umeå – och att den är trevlig. Snart, fick jag därefter veta, på nåder, skulle något oförutsett men möjligen omvälvande ske på Norrlandsoperans galleri Vita Kuben där, i Umeå, i vetandet som anhopas i denna stad. Men det enda jag ville upptäcka utöver blodströmmar i vener och artärer under björkars ythud i frosten (denna förbannade vinter) var ett verk av den japanske konstnären YUKI OKUMURA: "Jun Yang: A Short Lecture on Forgetting and Remembering", blodet rann dock undan ur projektion och stadsbild, ingen nåd, aldrig mer något annat än hård, hård vinter. Det kom snart andra ögon i snön att registrera långväga gäster (det talas titt som tätt om "främmande kulturer" och äktsvenska artighetsregler). Att få veta ickesmickrande saker om snön har sina sidor. Hur kunde jag veta vart ljuset skulle falla? Överheten lät mig veta ett och anat om projektion. Så lät jag mina medarbetare veta att det var dags för ett pressutskick: Detta videoverk gestaltar en föreläsningssituation, där den kinesiska konstnären Jun Yang berättar om sitt arbete. Och ljuset som låter berättaren leva kastas upp ur en jättekörtels mörker. Det vill säga: Umeådjuret hade vaknat och därmed även engagerats, man behövde den elektriska krävans tjänster, magmunnens sinne för rörlig bild. Iscensättningen/föreläsningen ägde rum på Tokyo University of the Arts, efter inbjudan och ramverk givna av Yuki Okumura. I föreläsningen reflekterar det berättande subjektet över hur jaget är osäkert, hur det formuleras av språk, kultur, kontext och så vidare. Men på vilket sätt hör rösten vi hör ihop med dessa reflektioner, vem berättar, är det personen vi ser, vad är överfört, vad är i muterande översättningstransit – och vad är autentiskt? Kanske har autenticitet ingenting med verkligheten att göra? Situationen kollapsar mjukt så småningom och lämnar den som agerat tom. Dörren öppnas. Djuret är ett tomrum, nationen, översättningen, det öppnar sig ett hål bakom min rygg och jag känner den muskliga reflexen i detta hål, dess sluksväljande, skrämt inkorporerande – arkitekturens ätstörning, fetma, våld. 

Yuki Okumura (Tokyo/Japan, född 1978), iscensätter språkliga förskjutningar, bland annat via konkret översättningsarbete som blir en sorts arbetsmaterial och en värld i egen rätt. Film, performance, skulpturala uttrycksmedel, foto, textproduktion och föreläsningar är hans konstnärliga uttrycksmedel. Resultaten är ofta vackra, störande och humoristiska.

För en stund sedan fick jag veta att det var dags att vakna och säga god morgon till er allihop. Så: God morgon! Allihop! Det är mitt i natten och det råder blodlös vinter, jag är en björkstam med vag längtan efter varmare tider. Drömmarna som kryper runt under barken/huden är ljuvligt intensiva och parasitiska bortom ord. Sömnen är faktiskt ett så utmattande och äventyrligt tillstånd att jag behöver vakna minst en gång i timmen, lugna ner mig, göra andningsövningar, vila. Mina föräldrar ringde nyss för att berätta att det ännu är mitt i natten, så jag kanske borde sova lite mer trots allt. Jag fick veta, det omtalades, jag blev upplyst. God natt. Och vetskapen gällde en dröm om en flygande bil, nej, kanske en säng eller bår. Och vetskapen gällde att min kropp var en serie förnimmelser som var jag, det var inte jag som så att säga bodde i kroppen. Och vetskapen gällde en särskild frystorkningsprocess: det fanns inget syre i atmosfären, det var högt uppe, långt ute, det fanns ingen atmosfär i atmosfären. Och vetskapen gällde att jag smulades sönder i ett smärtfyllt damm som spreds till ingenting i en rymd som aldrig vetat något om mitt liv, och det var ju inget märkvärdigt, dessutom i sin ordning.

God morgon! Jag fick av min sadistiska tevemaskin nyss veta att i ett regnskogsområde finns en sorts rovskinnbagge (öh?) som gärna biter folk PÅ LÄPPARNA vilket i förlängningen leder till att HJÄRTAT SVÄLLER I BRÖSTKORGEN tills det stackars människooffret DÖR I OBESKRIVLIGA PLÅGOR. Jag beställer givetvis hem ett gäng sådana via internet bums och startar en högst användbar rovskinnbaggekennel. Glad påsk på er!

Fick just veta av manlig radioornitolog att fåglar ej har sex för njutning som människor, utan snarare utför ett hårt och målmedvetet arbete för att säkerställa och maximera reproduktionen. Vill gärna lära mig mer om hur fåglarna resonerar, planerar och beräknar inför sina samlag, vad de använder för matriser och hur de får fram statistiskt underlag för sina reproduktiva beslut. Vet du nåt?