VEM DU ÄN SLÅR IHJÄL (RESTAURANGBESÖKET)

Vad skiljer oss åt? Kön eller inte kön, eller två decennier som gemensamt uppmätt avstånd i bubblan? I övrigt ibland ingenting och sedan allt igen, dvs. det går i vågor det där, olikhet och öm samstämmighet, vad du för tillfället önskar ha mig till, eller, jag menar kanske någonting annat, förlåt, hur skall jag uttrycka mig så att du förstår? Vi försöker igen, såhär menar jag (tror jag), när jag i juvenil och dumljuv kärlekssmärta tidigt 90-tal hemföll till pubertalromantiskt drönarliv i form av inkrökta spritsemestrar i diverse olika pundarlägenheter föddes du, min hemliga vän. Tänk vad tiden går, säger ni nu, och hur perspektiven förskjutits, tankar och förhållningssätt förlorat sin självklara giltighet. Konstigt ändå, är det verkligen såhär livs levande gubbsjuka känns, så fullständigt rakt i ansiktet naturligt, köttsligt aktuellt, och helt rätt? ja, till och med rättvist skulle jag vilja påstå, menar jag i dag, som en förälskelse precis som vanligt så som det alltid varit. Ok. Följande är sant. Ni förstår inte vilket avskyvärt egoistiskt as jag är och hur jag faktiskt också står för det, njuter av det, det, att jag förtjänar mina ansvarslösa och onyttiga dagdrömmar i denna löjligt befolkade skitvärld, och därför, mina vänner, skall min undandragelse i ljuset av min storståtliga självbild inte tolkas som en manifestation av puttrande skamkänslor, jag vill bara inte få onödig jävla skit av alla livsförnekare, moralkärringar eller småknott. Tänk om jag, vilket inte kommer att ske, skulle berätta för er om dessa nyvunna normaliteter, vanliga, vackra, legitima retningar som irrar ner till könet och vänder, dessa välkomna overkligheter, drömmar fastkilade mellan vakenhet och sömn, som håller mig pigg och ego-boostad långt in på småtimmarna, och får min hand att sträcka sig efter piller och puller, ett glas med vatten. Tänk om ni andra skäggapor runt bordet visste det ni redan anar, (nu kommer maten in), om vår sköra, omslutande kärleksbubbla, små korta pundarstunder att ivrigt återkomma till, gester, blickar, kvardröjningar i varandras ekosystem. Nu. Jag har bubbelkänslor, det händer, jag menar inte kolsyra, men det liksom kittlar. Sparkling times forever . Och dina ögon sedan, med pupiller som djupa borrkärnor ur ett mystiskt djup. Kan man verkligen skriva så, frågar jag mig. Jo, i det här läget kan man, inte annars.