THESE TIPS ARE JUST FOR DICKS

Känner mig dödssjukt vilsen, jämt. Kan inte orientera mig i vad jag tänker och tycker längre, som om alla värderingar vore utbytbara. Och det är de också, visar det sig. Eller pratar jag om dig? Jag misstror alla hela tiden eftersom jag blandar ihop dem med mig själv. Vi är sju till antalet och dina vänners uttalade dom är hård men rättvis, hora, man är det man är och blir det man blir, ok, inte så mycket att tala om då va? håll käften jävla fitta, och den där glappande munnen som bara går och går, ett grälsjukt och själviskt babbel som enligt säkra källor inte finns, men som trots detta saknar vett att sluta tillfredsställa mig, en onanistisk njutning i kommentarsfältet, i hjärnan, i den man är, alla andra är, egentligen menar jag, som aldrig kommer till punkt eller radavbrott i det cerebrala luftrummet, som förklaring, menar jag, (kom ihåg: varje upprepning frigör emotioner). Ursäkta…, jag försöker igen, ledsen att jag misslyckades i dag med de arbetsuppgifter jag ålagt mig och vårt svalgprojekt, har haft det värdelös rent ut sagt, det började med ett missat möte, försov mig, tro mig. Försöker igen: det kan stå samma mening sida upp och sida ner, (och något kanske tar över mig, ett långsamt överlagrande – orden jag söker är: ”kanske” och ”hoppas”), fan, var, eller hos vem av er vid detta bord, snarare, finner man de fria handlingar som förmått sträcka sig utanför territoriet av den egna konstitutionen? jag förstår dem, hur de tänker, de måste tänka så, något annat är omöjligt, jag vet, det har någonting med åldern att göra, jag är dubbelt så gammal som er tillsammans, dvs. om de över huvud taget vet något, om de ens bär den minsta misstanke om mina oegentliga förehavanden kan jag inte veta. Hoppas inte. De har nämligen ännu inte nått fram till den banala insikten om den rena naturens eller det rinnande vattnets motståndslösa flöde genom de själsliga nivåerna, fortfarande dominerar den dikotomiska utanförverklighetens hurtiga rätt eller fel-mentaliteten i den här bekantskapskretsen, och sunda avvägningar däremellan givetvis (självklart), samt en adekvat utdelning av tacksamhetsbetygelser mellan de utvalda få. Missförstå mig inte, jag älskar er verkligen, var och en för den ni är, odödliga skäggvarelser som dansar i mitt huvud, men ännu är ni inte redo att ta emot ansvarslöshetens gudomliga välsignelse. Det kommer långt senare, när man inser och accepterar sin egen fjuttiga, löjliga skennärvaro. Jag menar, våra blivande jag vilar redan färdiga i tanken av en okänd makt, hopvecklade i födelseögonblicket, eller tidigare, i moderns eller vattnets rörelser kring kroppen, embryot, rörelser som formar och stöper, eller först av allt, eller innan, du är patetisk, ok, du är vidrig, ok, nu tappade jag tråden, vad talar vi om? Vad talar vi om egentligen? Hos oss, i dag, gäller den sedvanliga uppställningen: vi mot dem. Men, säger jag, för att återkomma till det där leendet som jag inte pratat om, inte pratat nog om (ca tjugo år senare), ett kort ögonblick där du fullständigt dödade mig. Allting är skit. I dag lever jag enbart i minnet av den specifika händelsens dragningskraft, i vilken jag degraderades till din himmelska följeslagare, uppslukad av dina kvinnliga-mystiska kraftegenskaper. Mitt åldrande uppstannat där. Jag är dig evigt tacksam för detta. Tack. Ok.