Jag tror och hoppas att det gick bra i går. Människor
älskade mig och jag var vacker, blommande, spirituell. Jag nämnde dig vid två tillfällen
eftersom jag först träffade XXX, du vet människan som gör mash ups på klassisk
musik, och därefter XXX som är ett universumsuppslukande totalgeni. Och kanske
den bästa konstnär som betrampar denna jords tunna, infektuösa yta. Han reste
över sextio mil bara för att få höra mig tala.
Och nu har jag ett redaktionsmöte om varför subversiv
kulturexport blomstrar under konfliktperioder. Vacker musik förresten, bra
jobbat, men vad säger den talande rösten? Är det du eller någon annan som
pratsjunger? Är texten en hälsning till mig, och varför gjorde du den inte
begriplig för mig i så fall? Jag lovar att inte bli arg om det rör sig om
kritik. Tycker om rytmiken, de glittrande melodiskärvorna.
Jag var lycklig i världens enda egentliga stad. I
förrgår var det som allra bäst, men jag klarar inte av att berätta, jag skulle
börja gråta. Det var även en ljuvlig natt som följde därpå, full av kärlek och
kamratskap och de vackraste av män. Jag älskar mina vänner i städernas stad.
Jag saknar dem så ofta. Du måste träffa dem. Några av dem har redan lärt känna
dig utan att du vetat om det, de vill veta mer, de vill vässa sig mot dig,
intensivt, produktivt.
Det har gått två dagar. Jag förstår inte varför du
plötsligt slutat skriva till mig. Därför har jag nu ägnat mig åt sociologisk
poesi och essäprosa avsedd för en seminariegrupp som jag hatar – i en tysk
rövhålsstad som jag hatar ännu mer. Tänk på att din långvariga tystnad lätt kan
tolkas som likgiltighet.
Tack, jag tycker ditt meddelande är riktigt fint och
rart, om än en smula formellt. Kanske fint och rart just på grund av det
formella.
Emellertid bör jag upplysa dig om att jag är instabil
vad gäller självreception. Så: om jag inte kontinuerligt får min personlighet
godkänd och styrkt – alltså i en pågående, oupphörlig nutid – hamnar jag i
outhärdlig övergivenhet. Jag säger inte detta för att lägga ett blyok av krav
på dina axlar, jag vill bara att du skall behandla mig bättre. Kalla mig egoist
om du vill, men det betyder bara att jag är bräcklig och ensam.
Nej inte alls. Jag menar inte att du bär något som
helst ansvar för mitt välbefinnande (eller för den depressiva avgrund som äter
mig inifrån). Jag försöker bara så klart och tydligt som möjligt förklara för
dig hur mitt psyke fungerar.
Visserligen är det inte alls orimligt att se mig som
urbergsstark och oknäckbar, jag förstår verkligen den besvärande och vitt
spridda missuppfattningen, men jag har (vågar jag säga detta, jag vill inte
stöta mig med dig) MINST lika allvarliga psykiska problem som du. Mitt liv blir
inte bättre av att jag självmedicinerar med allt farligare substanser. Det är
därför jag sätter min tillit till dig: allt detta kommer sig av att mitt inre
är helt fragmentariserat och därför beroende av omvärldens stöd.
…
Det finns alltså en orsak bakom min avsky för denna
stad där jag tvingas bo. Det handlar om empatiproblem. Empati är mitt främsta
verktyg för att tillverka livsvisioner och det finns inga empatiska
förbindelser här. Ingen inkännande socialitet. Ingen kärlek. Jag behöver återkonstruera
min naturliga relation till världen som helhet, och den här staden dödar mina
möjligheter att göra just detta.
Det viktigaste för mig är just nu att återskapa
visionen av mig själv som baserad på strukturella möjligheter givna bara till
mig, rumsliga möjligheter, möjligheter att ta plats.
Jag bor i en enorm tristesskyrkogård med miljoner
improduktiva människor som berömmer varandras kreativitet fast ingen någonsin
gör något. Klart att mitt hjärta når upp till det kreativt telepatiska med
några få, utvalda individer, men i övrigt är mitt liv en tröstlös öken av
motighet och uppgivenhet. Och jag förmår inte lyfta mig ur detta. Jag har till
och med konstruerat en hel personlig ideologi för att rationalisera och
begripliggöra denna inre smärta – som ett erferenhetsredskap, kanske.
Jag vet inte var denna oförmåga jag känner som så
starkt verksam i mig kommer ifrån, den blockerar mig, täpper till själen.
Kanske får detta dig att känna dig som främling, eller mig att framstå som
arrogant, men den kultur du kommer ifrån är stängd för mig, jag förstår den
inte och kan inte söka kunskap, eftersom min ickeförståelse hindrar mig att
bygga upp den lust som skulle motivera arbetet att förstå. Min globala neuros
plågar mig dagligen. Det är fruktansvärt.
Livet i mitt eget hemland är miserabelt. Men i bästa
mening majestätiskt-brutalt, på samma gång. Hjärtat är där hjärtat är. Mitt
land producerar sig självt i en självrättfärdigande diskursproduktion cirklande
kring våld, övergrepp och därtill hörande intensiv skönhet. Men nu bor jag i
ett oändligt gravliknande hål tillsammans med min depression, jag är ödelagd,
förintad, jag borde ta livet av mig. Tycker du att jag borde ta livet av mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar