PETERS RESA (NÄR MAN TÄNKER PÅ DET FRAMSTÅR DET SOM MER ÄN SJÄLVKLART ATT ALLT PRECIS ALLT ÄR DEBET OCH KREDIT)

(…) och en avlägsen marknadsavdelnings glädje och förtjusning får förmodas (inkluderat många härliga kuksprut) ha framkrystats till ett exakt kalkylerat överpris, det vill säga min ekonomiserade själ i klädsam plast med paljetter, bruna, vita, som den husmanskost man själv under personalens, i detta fall under en dvärgväxt SJ-buffels ointresserade överseende, får lov att värma upp i marknadsavdelningens mikrovågsugn och servera sig själv, för det finns ingen annan, nej, det finns ingen som kan ta emot dig när du faller mellan sätena, när du rinner ut på golvet och blir en prekär situation, du är dig själv, endast dig själv, ja, förutom den blonda lilla apan som skall ha betalt för det gudsheliga skräpet, som tydligen inte finner något anmärkningsvärt med situationen, så här är det tusen gånger om dagen för henne, det finns inga sammanhang, ingen service får lov att existera, säger hon, någonsin, ever again, jaha, bara ett flyktigt leende i nattväktarstaten då, tänker jag, tackar och tar emot, våra blickar som möts, en kärleksaffär, jag menar, det kostar ju inget och går nästan av sig självt, som på räls, inte ens en minimal gest får lov att hamna på utgiftskontot, allt är debet och kredit, jag köper oätlig skit, varför köper man aldrig frukt, jag måste hata mig själv, det är den enda vettiga förklaringen, ja, det går av bara farten, till och med snabbare än tåget, att hata alltså, jag tittar på klockan, shit, nu är det bara raka spåret till tröst och distraktion som gäller, att omge mig med bedövning, bomull, snälla frakta mig försiktigt, smörj in mig med olja, annars kan jag spricka, man lever ju bara en gång, och i dag fångar jag ivrigt alla tillfällen till flykt från kvällens kommande uppläsning om några timmar i Stockholm, tänker inte gå av det här tåget nykter, bara så du vet, herregud jag lämnade dricks, tolv spänn, så vad kan man säga, jag är SJ:s lilla slampa mitt på dagen, men jag klagar inte, min undfallenhet häpnar, förstummar, chockerar publiken, man undrar, skall det verkligen sluta så här, jag är död, jag har spårat ur, jag är en hora utan intäkter, jag vet, jag låter mina tankar skena iväg, stopp, jag lämnar fram två hundra kronor till den äckliga apan som girigt sträcker fram sina håriga fingrar, man måste ju ha något att dricka till också, obligatoriskt, Mariestad, femtio centliter (jävla skitöl), och en plastmugg, bra, den kan man slänga sedan, och den lilla, blonda fittan bakom kassaapparaten ler åt mig, hon är vacker, herregud, våra blickar möts, (ok, du kan få mig nu), jag låter mina hand dröja kvar vid hennes, ett ögonblick, som ett meddelande om min ovillkorliga kärlek, att jag har givit upp, det är en kärleksaffär, jag lovar, jag och hon, jag kommer ihåg, jag var helt under hennes förtrollning, jag dog, och vi levde lyckliga i alla våra dagar, fick nio, tio, elva barn, vad är hon, typ tjugo, tjugotvå, inte en dag äldre än tjugofem i alla fall, fullkomligt omedveten om sitt personliga bidrag till verklighetens värdelöshets ACCELERATION – – – omedveten om att hon är en dominobricka utan ögon, ren natur och ett offer för yttre omständigheter, strukturella omkastningar, minskad lönsamhet och rent jävla godtycke, fan och hans moster, omedveten om sin medverkan (sitt medlöperi?), jag menar alltså omedveten om att hon är huvudrollsinnehavare i mina stegrade fantasier, omedveten om att varje sekund i mötet med henne är ett övergrepp, nej du, på det här tåget är det fan jag som blir våldtagen, det är jag som är offret för dina mystiska krafter, fattar du, men kanske blir det omvända roller någon  gång, någonstans, och då jävlar –