Allmogen, eller vilsefört folk i allmänhet, i dessa dagar nuförtiden, i de dystraste av dagar och kallaste av nätter, har under den förvånansvärt korta tid sedan katastrofen förvildats av sina egna överlevnadsfasoner. Lagarna som instiftades för att ombesörja var mans självhushållning i riket Swedens döda zoner har givit det dystra utfallet att lantbefolkningen fallit tillbaka till äldre seders bruk och tankesätt. Bortanför stadsgränserna får var och en lita på egen ljuskälla och därefter bildas allmän klokskap. I detta glesa bestånd gives ett ringa förstånd och i det mörker som sänkt sig över befolkningsmaterialet härjar åter vidskepelser och allmän esoterism. Många är de som sätter sin tillit till himlamörkrets många orakel; man vänder sina ansikten mot himlafenomenen och söker oroligt svaren hos självutnämnda stjärntydare, astrologkonsulter och kristallkuleskådare. Under egenodlad misstänksamhet gentemot det omedelbart främmande undviker allmogen i dag all vedertagen vetenskap till förmån för inkrökta föreställningar grundade på godtyckliga utsagor från den oförmedlade omgivningens individer och man konsulterar hellre kloka gubbar och gummor än studerar läroböckerna. I dessa trakter har man tagit avstånd från vetenskapen som lärdomens källa men man hyser den djupaste respekt för skogsrået som man söker behaga för egen vinnings skull. I brist på bättre förstånd duger vem som helst som auktoritet inom det område man för tillfället söker sin vetskap. All forskning misstänkliggörs då den inte anses härstamma från befolkningen i dessa trakter. Fattigdomen i själen styr de vilda fantasierna, både hos de kvarvarande gårdsägare och landsvägsstrykare som i desperation uppfinner sin egen kunskap och hos de som ännu bemödar sig om att söka efter svaren. Som i forna tider tror allmogen åter på själavandring och sibyllor och man söker sin förtröstan i allehanda attraktionslagar. Besvärjelser är åter legio. Riter och ceremonier utvecklas till gagn för ett bättre liv. Man tror och hoppas på försynens nåd vid alla livets skickelser och drömmer om casinospelens utlovade vinster och konsulterar spåkvinnor sysselsatta med häxeri och ekonomisk svindel enligt devisen: en näve kopparmynt mot några tröstande ramsor. Men framför allt tror man på sin egen undergång och vikten av att undvika den samma. Det är numera lätt att hemfalla till inaktiviteter på landsbygden; många är de arbetstillfällen som gått förlorade under det senaste decenniet medan man väntat på den yttersta dagen. Rädslor frodas som bekant i dessa tider av återkommande nödår; missväxt, rödsot och pestepidemier är våra nya faror i de avlägsna landområdena. Antibiotikaresistensen och faktaresistensen härjar både kropp och medvetande, och det tidigare bondesamhällets förlorade kunskap sökes med ljus och lykta. Här och var har inhabitaterna bildat mindre jägarsamhällen. I vår nation Swedens mer avlägsna trakter från Dalsland och upp i Sweden räds man åter utbördingar, tomtegubbar och sirener. Berättelser om spöken, busar och troll som härjar i mörkret eller vittnesmål om att djuren blivit sjuka av trollskott är vanligt förekommande. På natten tros dvärgen härska i smedjan och den som visar på konstfärdighet behandlas med yttersta misstänksamhet. Inkommande vittnesmål om strömkarlar som sjunger och spelar i den strömmande forsen eller Näcken som stryper folk så att de drunknar är otaliga.
De ekonomiskt döda zonernas utbredning är närmast total utanför de tre städernas lysande nebulosor. Man rör sig i allt snävare cirklar, byter saker mot saker, pysslar med sitt, odlar sin lott, allt är visserligen närodlat och ekologiskt men skördarna små. Till skydd mot den hotande svälten hemslöjdar allmogen lyckobringare av halm och träck och smider turpengar av järnskrot. Man läser kunskap om framtiden i djurens inälvor och i kaffekopparnas bottensump. På vissa håll har man börjat offra människor i hopp om en kommande välfärd som knappast står för dörren då bristande kunskap om självhushållning givit vika inför allmänna gissningar och en okritisk tilltro till vem som helst som säger sig äga den rätta kunskapen. Ett sätt att hålla hungern borta är att koka välling på råghalm och söndermalda människoben. Enligt upphittade recept kan även nödbröd på benmjöl från husdjur och fiender kan förekomma. Ingen sover i utan en kniv under huvudkudden och allt som rör sig i natten är ett villebråd. På vissa håll lär befolkningen även under denna förhållandevis korta tid utvecklat mörkerseende och känslospröt. Få är de som i dag vågar sig utanför städernas tullar och färre är de som återvänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar