Kriget kom och gick. Mormor blev slutligen hemmafru. Morfar
körde buss, långa turer på smala vägar. Det var emellanåt svåra tider. Farmor
arbetade som kokerska och telefonmontör. Farfar jobbade på plastfabrik och
kunde ta hem roliga hårdplastfat i smyg. Som ung flottade han timmer. Så gjorde
även farsan. Morsan ville utbilda sig till damfrisörska men fick sina medel
därtill stulna. Morsan och farsan blev gymnastikdirektörer och tvingades på
grund av bland annat äktenskapet att flytta långt, långt bort från
uppväxtorten.
…
Minns jag två barnsängar i ett mörkt men inte becksvart rum?
Minns jag de flyktiga och nästintill osynliga varelserna i
skogen?
Minns jag att min halvvägs vuxna syrra bodde för sig själv i ett
litet pyttehus strax utanför familjehuset?
Minns jag vår lilla bokallé som kommunen på grund av ett
missförstånd lät avverka?
Minns jag gallersoptunnans frivilliga fängelse bakom mina
föräldrars åldrade vänners fina men nernötta bostad?
Minns jag doft och ljud som hörde ihop med en allt bräckligare
kaffekvarn?
Minns jag en vistelse norrut som förebådade flytt till en riktig
stad och glad vilsenhet där?
Minns jag att en tant jag var rädd för frågade mig vem av farsan
och morsan jag tyckte mest om?
Minns jag de spännande och roliga låtsasfilmer brorsan tecknade
ner på långa hoptejpade pappersremsor?
Minns jag de alltför många sjukhusvistelserna under mina två
första skolår?
Minns jag de återkommande vinterlunginflammationerna och de
snöbollar på bakplåt morsan bar upp till sjuksängen för att göra mig glad?
Minns jag syrrans första lägenhet och svalungen jag bar dit i
kupade händer för omvårdnad och råd?
Minns jag det nya huset vid skogskanten så långt bort i en
främmande och mycket vacker drömtrakt?
Minns jag misshandelssmärtor och kastreringsförsök och några
fina farliga pojkar som jag i hemlighet ville skulle ta på mig igen och igen?
Minns jag att av de valhänta vänskapsrelationer jag inledde i
skogsbrynets ljusdunkel skulle två visa sig vara beständiga och ibland
konstruktiva?
Minns jag hur oundviklig bögdöden var?
Minns jag hur det kändes att flytta hemifrån vid femton års
ålder?
Minns jag det buktande och snuskvattenstinna sovrumstak som när
jag vaknade en ensam gymnasiemorgon nådde ner till min kind på grund av trasigt
expansionskärl?
Minns jag hur svetsutbildningen påverkade mig och hur roligt
själva hantverket inledningsvis var?
Minns jag de jämnårigas ivrigt underhållna missbruk?
Minns jag mitt första besök på en klubb där lack och läder
dominerade och där sexuella aktiviteter nonchalant skissades utan att någonsin
fullföljas?
Minns jag mönstringens försenade genans som inleddes hårt en
tidig morgon när jag tjugoett år gammal blev hämtad av polis i mina föräldrars
dusch?
Minns jag hur det gick till när den första vännen dog och hur
jag hanterade just detta sätt att avbryta en förälskelse?
Minns jag att flytten till huvudstaden inte gav mig nog ångest
att sluta hyckla glädje och frihetsberusning?
Minns jag hur enkelt det var att tillfälligtvis glömma?
Minns jag hur fint en knälång stickad klänningströja
kompletterade det halvmetershår som redan i sig verkliggjorde något viktigt och
sedan länge efterlängtat?
Minns jag att den polis som tryckte in mig i fordonet såg till
att silverrovan jag ärvt efter farfar krossades när hon smällde igen dörren?
Minns jag den dimmiga och mjuka dödslängtan som gav mig makt nog
att överleva bland annat valpigt genomsnubblade akademiska studier och
uppgraderad mottaglighet för övergrepp?
…
Granulom i hjärnbark och ryggmärg. Diffus värk. Sorg, flerfaldig
och ännu färsk. Vittnesmål omöjliga att avlägga med förstånd eller liv i
behåll. Svårt sjuka närstående. Posttraumatisk stress och jag får skylla mig
själv som aldrig polisanmälde. Det blir aldrig bra igen. Otäcka hallucinationer,
bland annat befallande röster. Alltmer nedsatta kognitiva förmågor. Den
processen kommer inte att avstanna. Loopade anekdoter, enformighet,
förutsägbarhet. Tursamt verklighetsfrämmande, ändå obehagliga tankar som känns
inplanterade och kanske som virus eller parasiter. Suicidimpulser och skam.
Stark övertygelse att huden genomäts av småkryp. Återkommande, besvärliga
inflammationer, till exempel i bitestiklar, fotled och andningsvägar.
Sömnstörningar och ätstörningar. Panikångest. Oförmåga att underhålla sunda
vänskapsrelationer. Missförstår och blir missförstådd. Eksem.
…
Att raringen kunde vara så söt just när han strök sina skjortor
gjorde varje helg till en glädjens högtid. Tänk om han visste.
Att möta människor som kunde älska mig hade en inte enbart men
till största delen läkande effekt på organismen och min förmåga att känna eller
stundtals simulera kärlek tilltog därmed. Tänk om detta är konformeringens väg
eller rentav fascismens.
Att promenera kvällstid på den närbelägna och stora kyrkogården
ledde till utökad lojalitet med igelkottar och kaniner. Tänk om någon sett mig
i det tillståndet och utan kläder.
Att få ett hem värt namnet betydde mycket för viljan att vara
även på andra platser. Tänk om jag hade haft råd att åka BORT.
Att ofta köpa snittblommor var inte bara ett tecken på bättre
ekonomi utan avslöjade också psykisk hälsa och gott humör. Tänk om det som var JAG därmed försvann.
…
Att resa till andra sidan planeten och träffa bekanta gjorde det
fullt möjligt att stå ut med samtidig och ihållande avskildhet.
Att lära sig något bra nog för att känna yrkesstolthet visade
sig vara välgörande och till allmän nytta.
Att ingen sett bilder och filmsnuttar skildrande mina mörkaste
dagar genom mitt ansikte eller genom min kropp kändes inte längre outhärdligt.
Att undvika intimitet med män kunde länge framstå som en vettig
strategi.
Att ta hand om sig själv beskrev jag efter allt detta som en
oväntat givande hobby.
Att under tystnad åka bil mellan Tokyo och Osaka från kväll till
morgon med goda vänner löste upp de malande tvångstankarna och erbjöd en trött
sorts tillförsikt.
…
Natten som kommer är inte en natt. Natten som kommer är inte ett
tillstånd och inte en framtid. Natten som kommer kräver ingen uppföljning av
oss och ingen sammanfattning. Natten som kommer har inget med det jobbiga
döendet att göra. Natten som kommer ger inte form åt det formlösa, men skänker
vårt svåra tvångsbegär efter meningsfullhet rimlig lindring genom att tona ner
det så kallade uppdraget. Natten som kommer är pålitlig, men inte på det sätt
saker som finns är pålitliga. Natten som kommer kan inte vara efterlängtad, men
ger rum åt allt vi längtar efter i utplåningens fulländning (här anas målet för
vardagssökarnas virriga röra och panik). Natten som kommer borde inte fördärva
våra chanser att sova gott. Natten som kommer gör det möjligt att inte
överlasta ögonblick, om bara ödets nyck i nuet gör oss uppmärksamma på detta.
Natten som kommer är oss främmande eftersom vi tror att vi måste vara oss
själva och det är därför vi arbetar så hårt så hårt på att finnas till lite mer
än vad vi gör: detta är alltså dumt och fel men ingen katastrof.
Tokyo, 2016-03-27
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar