ASAMI KANNON: EUROPA

ASAMI KANNON: EUROPA är en lägesbestämning och ett sätt att verkliggöra en drömd karaktär som än så länge bara kunnat finnas inom mig, utomvärldsligt. Vem är det som så länge grott i nerverna, spretat med trassliga ståltrådsrötter ut genom skrivande fingrar? Vem är jag? Minns du vem jag är? Minns du Eiffeltornet och Marie Antoinette-dockorna vi fick? Minns du kriget? Minns du vårt stora intresse för snorbilliga vinyler med klassisk musik, och minns du då även en våldsamt engagerad dam med vitblont hår som sålde dem åt oss i Hildesheim? Minns du punken? Minns du Östeuropa? Minns du hur lyckliga Ratko och Micke verkade vara när de från varsitt håll ryckte i tvåbarnsmammans slöja och kallade henne häxa, ett stenkast från Kongens Nytorv i Köpenhamn? Minns du hur våra barnfingrar slöts om ett stycke torkad fisk någonstans i Portugal? Minns du den undergörande tågturen från München, över alperna och ner genom norra Italien? Minns du den plötsligt spridda nedlåtenheten gentemot araber bland ytligt bekanta i Hannover 1994? Minns du Schloß Vianden i Luxemburg, och minns du då även kryptan där Greve Dracula enligt vårt med emfas genomröstade beslut bodde? Minns du de vackra jugendhusen i Antwerpen? Minns du flickan i Berlin som vägrade ta emot vår beställning om vi inte lärde oss bättre tyska, och minns du då även hur bakverk och kaffe smakade när vi efter svåra ansträngningar lyckats mildra hennes humör nog mycket för att faktiskt bli betjänade? Minns du det obefogade hatet, vedergällningens triumfdagar, blodet, röken? Minns du ambivalensen gentemot det europeiska efter vårt besök på Eremitaget i Sankt Petersburg, och minns du då även spriten, sorgen, reseikonerna, de eviga stölderna? Minns du att en fransk campingplatsföreståndare älskade vår svenskhet och lät tyskarna betala dubbelt så mycket som vi? Minns du muren, murarna? Minns du queerbokhandeln i London, och minns du då även det vänliga bemötandet, det försiktigt familjära? Minns du medelklasstiggarna i Barcelona och Madrid? Asami Kannon kommer till oss för att göra upp med allt detta, för att avslöja den utvidgade familjekänslan, nationalismen, europavurmen, visa att gemenskapen består av förhindranden, avskärmningar och brutalitet. Men detta opinionsbildningsliknande projekt visar sig vara blott en bieffekt av ett mer omfattande rivningsarbete, tänkt att utplåna världen och alla i den (vi måste pressa världen och varandra in i varandra och in i världen; detta är enda sättet att bemöta mina tarvliga och destruktiva påhopp). Minns du föregående opinionsbildningsliknande projekt, hur det fick oss att erkänna övergrepp mot barn som giltiga och acceptabla så länge barnen inte talade vårt språk? Minns du brutaliteten i våra kroppars sätt att neka krigsflyktingar hjälp och tröst, och minns du då även de tekniker vi tillämpade för att träna bort eventuell sensibilitet och sårbarhet, de strategier vi utvecklade för att göra de påstridigt lidande osynliga eller åtminstone oväsentliga för oss? Minns du avskärmningarna som gjorde det möjligt för oss att fatta beslut gällande de andras dödar? Minns du de förhindranden som möjliggjorde vår utvecklingskurva, vår ohämmade potential, vår gemenskap och framtidslycka? Minns du Europa?