JAG HATAR MEDELKLASSEN/DET OSAR BRÄNT I BULLERBYN 9, 10.

Men ännu sitter dom trygga här, i den avlägsna, ljusa sommarkvällen och äter ljummen potatissallad och läppjar på sin egen förträfflighet, här finns inga bekymmer förutom grillröken som sätter sig i kläderna eller att en av lintottarna åsamkar sig ett skrubbat knä under rena barnleken, någon, mannen snett mittemot som jag inte kommer ihåg vad han heter, som jag inte bryr mig om vad han heter, låt oss kalla honom Kerstin, plågar sin omgivning med att dra nån story om ett dubbelbokat hotellrum i Istanbul eller Enskede eller Vällingby, ja ja, vardagens kalamiteter och allt ordnade sig tillslut osv., personligen anser jag att din närvaro är ett övergrepp på anständigheten men skit samma, jag tänder en cigg, lutar mig tillbaka och blåser ut röken i vindriktningen bort från långbordet, man vill ju inte ha alla gravida kvinnor efter sig som sedan kan hänvisa sina barns jävla efterblivningar till den kränkning som min andedräkt åsamkade dem den här kvällen, avundsjukt betraktar jag dem på avstånd, inifrån, ovanifrån, ignorance is a bliss, herregud, dom framlever sina halvliv i denna pastorala tillflykt bedövade av en ständigt lågintensiv lycka, hasar sig fram i finaste Bullerbyn medan hälften av en osynliggjord befolkning drömmer om den vita flykten ut ur mörkrets hjärta, tids nog kommer alla flytta till Finland och låsa in sina döttrar i bastun, ni kommer att få se, tänker själv barrikadera mig i en jävla kölna i Björneborg beväpnad med kniv och i fall Knoll och Tott bankar på dörren ska dom få se på aga, jävla invällarparasiter, men här är allting i sin ordning, konversationerna glider friktionsfritt mellan moraliseringar över de karaktärslösa människorna som inte uppfyller deras krav på renlevnad och yttre finess, typ alla andra i hela skitslukarvärlden, som om dom hade förfining, obildade och vräkiga, sedan lite semestertips om exotiska upplevelser i främmande kulturer, man pratar högt och gärna om fattiglapparnas brist på kvalitetsmedvetenhet, man tjuvkikar i deras matkorgar och skrattar inombords, inte minst framhålls vikten av att använda Brioche-bröd (viktigt viktigt viktigt) när man gör hamburgare, det är omöjligt att förstå varför de lägre klasserna använder billigare bröd, för dom är ju inte lika bra osv., vill verkligen skjuta någon nu, hur fan kan detta kallas åsikter, eller samtal eller liv eller vad som helst? Vad kan kallas vad kan kallas vad? Någon som vill berätta om sitt nyrenoverade badrum? Någon som vill få sin hjärna sönderknullad av mitt gevär? Undertecknad tar en klunk ur flaskan från det småskaliga bryggeriet runt knuten bla bla bla, går en sväng runt knuten för att komma undan samkväm och kvävningsdöd för en stund, jag går in i tallarnas eld och försvinner, här, säger jag, alltså undertecknad, råder de privilegierades blindhet inför den verkliga verkligheten, alltså där undertecknad bor, eller där jag inte bor, obekymrat läser de på en armlängds avstånd i debattartiklar om segregationen, klassklyftorna, splittringen av gemensamma värden till partikulära små fasciststater utan att riktigt komma ut ur den egna sanningens fantasier om mångkultur som en krydda i tillvarons puttrande köttgryta, faktaresistenta jävla dussinmänniskor, här är homogenitetens kvävande andningsutrymme både kravmärkt och närodlat, precis som mitt växande hat mot denna fjäderbeprydda pöbel som gärna ser sig som kulturella finsmakare, vilket i stort går ut på att man en gång om året ser en teaterföreställning om ett för dagen belyst utanförskap och äter någon raw food-maträtt innehållandes libbsticka och vetegräs i pausen men deras kulturella preferenser sträcker sig knappast utanför det omedelbara spädbarnsbegäret sponsrat av vår Gudomliga sanning, det överideologiska eskapism- och individualistplikten som kräver vår världsfrånvändhet och att vi aldrig mer gör ett handtag för gemensamheten, allt detta distribuerat via Hemnets medeltida mördarkalifat och heliga bostadsbubblan, inreder med åsikter köpta i en butik i Haga, jävla simulacra-människor, tror minsann det rinner lite bajs ur era livsstilsdrypande ändtarmsmynningar, men kom ihåg att det är viktigare att ta hand om sin perfekta kropp än att ta hand om de kroppar som verkligen behöver hjälp, sitter till bords med engångsporslin och plastmuggar och äter västerbottenpaj och dricker några bärs, fången i fiendeland, innanför frontlinjen, runtomkring finns andarnas seger över köttet, moralkärringar av alla jävla kön som tänkas kan, fanbärare över den totala samstämmighetens lycksalighet, medelklassinnenas konvergens mot den förintelsens brännpunkt som antänder deras själars ljus, denna gudomliga enighet måste förstöras inser jag och det saknas vare sig potentiellt utlösande faktorer eller inre motivation för att agera på mina eventuellt kommande impulser, själva är de oförmögna att betrakta sig själva utanför sin självrättfärdiga livsnjutning, själva kan dom vara själva, skrävlar om vilka underbara människor dom är, är ju alltid liksom på behörigt avstånd från den onda sidan, vill bara visa upp sig själva som dygdemönster inför en hysteriskt jublande publik som göder deras egon med uppskattande applåder, överallt ser man denna tävlan i ett slags duktighetens infantilitet, herregud, dom är bara barn som söker aukoriteternas tröst och godkännande, följer sina normer in absurdum och är samtidigt tvångsmässigt normkritiska, tror dom, vem är inte normkritisk i dag, som levande schabloner och figuranter, men finns det någonstans det är lägre i tak, där tankarna är mer normaliserade än i det förment normkritiska slapptänkandet korridorer? Som att gå vilse i sin egen normalitet, moraritet, normalitet, vad är vad? man måste skratta, allt imploderar, illamåendet som är hatet som är det hårda stjärnklara inom mig får mig att tänka kristalliskt och molnfritt trots att fyllan bara vill göra tillvaron till ett vackert omfamnande töcken, vill bara försvinna in i min egen otydlighet men här tillåts ingen vila, dessa människor lämnar mig ingen ro, jag menar, allt hat de själva härbärgerar ovetande som läcker ut via deras förutbestämda handlingar och ord, hur mycket hat finns det inte i själva tolkningsföreträdet, hur mycket hat måste det inte finnas i åtnjutandet av sina egna privilegier, alltså, hur mycket hat finns det inte mot dem som bryter deras normer? framförallt hatar dom hatet (vilket jävla skämt), ja, därför att det påminner dom om en sämre värld utanför dom själva, slentrianmässigt hatar dom hatet, alltså dom ser hatet som en kategori, vilket godkänner deras onyanserade moraliseringar över de andra, de onda våldsverkarna, har själva aldrig utsatts för osynligheten utanför produktionen, interpellationen, så man har råd att placera känslor i olika begreppskasser och inte som en faktisk realitet i världen med verkliga orsakssamband, det är viktigt att förneka verkligheten då just orsakssambanden till hela skiten, det här, det vi talar om, till deras egen och andras levnadsbetingelser måste döljas till varje pris, men det är i själva verket moralismen som befinner sig utanför världen, du förstår min sköna, moraliseringar över verkliga förållanden har ingen effekt, vill man göra något åt saken, problemen, symptomen är moraliska utsagor utan något risktagande den sämsta tänkbara taktiken, typ, liksom, det är superviktigt att skicka ut signaler om att det inte är ok att vara dum, ett resonemang som klippt och skuret för Lille Skutt, brodera visdomen i korsstygn över samhällets slätstrukna yta, va fan, det enda som faktiskt funkar är att kavla upp ärmarna, gå ut där och veva med armarna, själv anser jag hatet blir allt mer nödvändigt för att ens överleva denna samvaro, denna tillställning, denna värld, detta exkrementala universum, hos mig är hatet ett renande nattsvart blod, jag behöver inga orsaker, det är ett grundämne inom mig och skänker mig friheten att inte tillhöra klasser, kotterier eller hemslöjdsföreningar, jag är ingens vän eller tillhörighet, men själva hatar dom tvångsmässigt och urskiljningslöst de karaktärslösa som inte rör på sig tillräckligt (älskar att sparka neråt), de fattiga som inte köper ekologiskt och lever på ful-tacos (älskar att sparka neråt), är inte tillräckligt medvetna om vad som är bra för dem själva, som belastar sjukvården med sin skörlevnad (älskar att sparka neråt), allt eftersom det påminner dom om deras oförtjänta positioner som samhällsmedborgare, är upptagna med sin egen förträfflighet, vulgaritetens triumf på bekostnad av verkliga skills, att köra in verklighetens tragiska jävla svärta i deras trånga ändtarmsöppningar, tänker köra in de faktiska realiteterna ända in i ingenmansland där deras egen natur tillslut kommer att braka samman.