ANSIKTET BRYTER IGENOM SIN MALLNING

Ansiktet bryter igenom sin mallning, sitt fängelsefönster och resten av köttet följer efter. Rummet jag kallar lägenhet skakar, skallrar ljudligt till och försvinner i ett alltmer spritt torrt rassel bakom och över mig, eller mellan tallstammar som liknar fnasiga läderremmar, tätt hängande i alla väderstreck (randiga tapeter) och lika tätt så långt det nu går att skönja i djupled.

Jag står otydlig för mig själv inte långt från den rundade vik där vassen och stenarna iakttog min och mina vänners grymma lek med paddor och varandra för länge sedan, men den går inte att se, viken, inte ens lite uppmuntrande vattenglitter skymtar genom de långsamt levande pelarnas vertikalt formulerade gytter.

Jag vet i alla fall att pojkarna är borta, att våldet är borta, att inget finns kvar. Inte ångesten. Inte den befrielse jag kände när jag till slut slog tillbaka mot juvenil övermakt, visserligen utan att rädda mig, men det blev bra ändå. Inte blodet över stubbe och torrt gräs högt där ovan. Inte ett enda mikrogram av det som på den tiden var min kropp. Ingen skuld, ingens. Ingenting av det där. Det som finns är nytt och evigt.

Så: jag vet var det vackra finns, var minnets hjärta bor. Jag föreställer mig att söta, ointresserade änder i detta nu nafsar i dyvattnet där, och att de även i övrigt specifikt sysslar med sitt, att skräddare löper längs ytan tack vare vattenavstötande hårväxt på vissa ben. Det känns viktigt om än olustigt att gå åt andra hållet, och jag gör så, för jag har kommit att misstro min olust mer än min ansvarskänsla.

En stig som inte riktigt framstår som välbekant men ändå tillhör historien leder iakttagelserna framåt. Det verkar som om skogen djupnar, som om dess ytterkanter blir alltmer avlägsna, men det är en utdragen och lömsk illusion: om en avlägsen men inte ouppnåelig stund öppnar sig ett plötsligt kalhygge och på dess andra sida börjar bebyggelsen, förmildrad av en liten klunga blandade lövträd och en stor, rund sten med klotter på.