DE UNGA SOCIOPATERNA

(lider något fruktansvärt inför oss eller har det fruktansvärt kul inför oss)

(är svåra eller omöjliga men glada att äntligen bli förstådda eller snarare inte motsagda)

(ger oss goda råd och tips)

(tycker att stämningen är uppmuntrande och tillåtande och ventilerar därför samtliga infall utan paus i många timmar)

(går på tå så demonstrativt som möjligt för att inte irritera oss)

(uttrycker sorg och bestörtning inför våra motbjudande liv så länge det känns spännande och visar sedan mobiltelefonbilder på sig själva i gulliga och tokroliga situationer och försäkrar överseende att alla människor är lika söta)

(frågar om det är något de kan göra och packar i samma sekund ihop för dagen)

...

Vi har suttit här rätt länge.

Kanske bör du rappa på.

Solen tänds. En trevlig lampa.

Hälsa snällt? Goddag. Goddag.

Över vattnet ryttlar munnen

oklädd utan bögiskt kött.

Låt din mun få bli en utgång

(syskon: sol och evighet),

släpp din flock av unga kloner

fria, eller sänk dem snabbt,

ner i yrseldjup och saltad

framgångssaga. Älska dem,

ge dem alltså noll och intet

(det vill säga vad du har)

klätt i egoistens rara,

tomma sexuella hot.

Minnesbilder är för dyra.

Vi är billiga i drift.

Vi är bittra, vi vet bättre,

vi har medel och förstånd.

Som kalasgirlanger böljar

deras hår och kanske skägg.

Allt är kärleksfullt och eget.

Grilla fettrand till ett mål,

gör det för en bländvit tandrad.

Älska inte. Det är småsint.

Vi har ingen glädje kvar.

Vi föraktar och vi sörjer

inuti de ungas bo,

bara bilder, reflektioner,

klippa sprucken under klack

utan klister. Utgångsbudet:

många tusen självporträtt

äntrar världen färdigställda

i den flykt som världen är,

äntrar oss och tar det gömslet.

Du är dum. De unga skräms

av din dumhets ångestlukter.

Och vill gärna visa oss

trix och ägodelar, kärlek,

men du stirrar sönder allt

så som onda speglar måste.

Klacken spräcker klippan, tack.

Pussa deras utgångsbilder,

reflektera klisterlikt,

låt små pengar äta fettet,

säg att hemma, det är vi.

...

(deras kroppar är mindre sjuka och mer vackra, de liknar nyfödda djuphavsfiskar i ett glas med hav, deras fokus på sig själva gäller världen, de har allt att vinna och vinner det i inledningsvis mikroskopiska doser, deras ögon växer när våra krymper, de liknar oss aldrig men vi jobbar på det, deras grunda känslor täcker stora ytor och frätningspotentialen ger oss svindel, de dör inte, deras vänner är omistliga men utbytbara, de är förutsägbart sig själva, deras är inte längre vårt, de är en svärm av påbörjade och påfrestande monologer om än så länge inget särskilt, de har mycket lite att erbjuda och vi vill ha det)