LILLE ALBERT

Föreställningen hämtar en del av sitt material från ett experiment utfört 1920 av John B. Watson och Rosalie Rayner. Det gick ut på att betinga ett barn, som vid experimentets början var nio månader gammalt, att reagera med skräck på vissa intryck. Det praktiska målet var att göra den lille pojken livrädd för en vit råtta. Andra stimuli förekom också: hår, bomull, en hund osv. 

Det kan hända att någon, en gestalt, en föreläsare, försöker förklara stimulus/respons-modellen. Musiker kan illustrera den, och samtidigt ifrågasätta den. Rösten kanske redovisar vad som hände med Lille Albert. Alla vet att ändamålet helgar medlen. En undersökning: "Detta barn kom eventuellt inte till skada." Man kan betinga barn att reagera med vild skräck på vissa intryck, och därmed tycks man ha bevisat något, till exempel att Freud var fel ute när han pratade om trauman. Det är bra att veta exakt hur mycket ett barn är värt, så man kan utsätta det för precis så mycket slitage objektet tål innan det inte längre är värt att ödsla kärlek på. En fragmentföreläsning kommer ibland tillbaka till det där med den vita råttan, det där med bomull, hår och päls – kanske skräckintryck Lille Albert slits sönder av inuti. Det kan hända att två musiker reagerar på intryck efter stimulus/respons-modellen och på så sätt både konverserar och saboterar. Föreläsaren kan inte överge sina teoretiska fragment och inte småbitarna av Lille Albert, men heller inte utveckla, sammanfatta, göra helt. Värdinnan cirklar kring åhörarna – eller är de cafégäster? Värdinnan är höljd och försedd med både päls och hår. Rabindranath Tagore bidrar med skrivna ord.