Det enklaste som finns. En måltid.

Kosta vad det kosta vill, lyckan är en ändamålsenlig dygd man bäst erövrar genom att överlämna allt åt orättvisan. Låt det sjuka härja som fördold närvaro som det alltid gjort, ingenting förändras någonsin, jag menar den stora hemligheten med att orka leva på riktigt alltså, att vilja själva viljan utan att märka det, en mystisk, oförutsedd vilja som smyger sig på och tar plats i medvetandets förrum, det, att ta emot hungern med öppna armar i drömmen och lämna över den till andra genom drömmen – låt oss glida in i varandras trygga drömmar, denna underbara vila i vår gemensamma längtan efter brödet. VAKNA DEN SOM ÄTER MIG HUNGRAR EFTER MER OCH DE SOM DRICKER MIG SLIPPER SKAMMEN DE SOM GÖR BRUK AV MIG UNDGÅR SYNDEN ELLER DEN SOM ÄTER MITT BRÖD OCH DRICKER MITT BLOD FÖRBLIR I MIG OCH JAG I HONOM Ok, men låt oss glömma allt för att testa den hyperaktiva kapitalismens våldsamma superkraft, låt oss sjunka ner i det anonyma, på riktigt den här gången: P e n g a r   ä r   k ö t t   –   k ö t t   ä r   s k i t.   Låter inte det som en biblisk andra huvudsats, en rörelse mot den apokalyptiska tillväxtzonen? Jag vet (harklar mig), man vandrar omkring dagarna i ända som en tom ICA-kasse som måste fyllas till varje pris, och allt det där vi återkommer till, alltså för att det är så, den mänskliga förnedringen manifesterad i sötebröd och husets röda, bara för att fortsätta underhållet (ner i maskinrummet bara), underhållet av ett köttsligt pulserande liv: att vara i ständig beredskap under okända krafters godtyckligheter (ett förbund), att gå omkring och se sig tömmas och bli tom på nytt genom ett stinkande hål. Ja, ställd inför detta kan man ha viss förståelse för att många lärjungar lämnade Jesus. "Inte vill väl ni också gå er väg?" En rörande scen.