Tyfon och tsunami

Ner i jordbävningsbuljongen med tyfon och tsunami. Ner i buljongen med guidebok och vardagsexotism. Ner i buljongen ämnar vi föra udon-nudlar och de små bitar som lossnat från barnets kropp. SVALGET, i sin hisnande storhet, är ämnet för en misslyckad kommande experimentroman av Leif Holmstrand och Jonas Örtemark.

Ingen här i vagnen anar vad som fört dig och mig till Japan; alla tror de rasistiskt överseende att vi är här för de gulliga klädernas skull. Men yrket behöver detta pansar. Låt oss döda försiktigt och i smyg, och njuta av den mat som uppstår. Arbetet genomförs i svekfullt ofta reviderad bloggform. Allt spelar roll och allt kan saboteras, inkorporeras, sväljas och så vidare. Här presenteras ett avsnitt ur den ännu föränderliga strömmen av händelser, ord, göranden. Vore roligt om ni hade plats för utdraget i er tidskrift. Men istället äter vi jättegyoza på elfte våningen i ett Ikebukurovaruhus, det är för jävla dumt. Och trevligt. Ett enkelt ställe med äldre klientel, märklig utsikt över knöliga takrör. När vi flår kaninen ser vi till att de lavendelfärgade utskotten inte vidrör pillerblåsorna, det är viktigt för bibehållande av friskhet och nyansrikedom.

När hon vände sig bort från de lätt berusade kunderna var det inte för att Petra på något sätt önskade skona dem från sina ögons is. Det var bara det att föraktet krympt dessa män ur synfältet och därmed blev nackens vägg en naturlig slutpunkt. Hon slutade efter en stund att kvarhålla deras rester i tankarna och blev åter på gott humör. Männen, däremot, var rasande – och förtvivlade: det enda som tydde på att de verkligen fanns till inför sig själva var dessa känslor och den bakomliggande förnedring som byggde upp och stöttade, som treenigt utgjorde av förminskandet, osynliggörandet, utstötandet: världens grundvalar.

Petra introducerade sin hand för nya sensationer, genom att med en kvick och mjuk rörelse sticka ner den i ett högt kärl som innehöll krossad is, vodka och limekött. Där hittade fingertopparna i sin kittlande, uppskärpta vibrering en smutsig men i sin nordlandsvinterkyla ej infektuös presentation av oss och av verket/verken, en handledningsbroschyr att i triumf slita upp ur analt frostat skitmörker och slänga fram inför en moralistisk akademiker i halvstrikt klänning som tidigare ofta visat exempel på hur man bäst blandar samman sina egna heterosexuella avskyfantasmer med etiska, rationella ställningstaganden i befängd självöverskattning, alltså en i grunden oönskad moderator i vår profetias svårt värkande, långsamma process, också den en excess i självöverskattning; ja, detta är en tävling.

Petra överräckte alltså våra korta enkla ingångar, framför allt för att begripliggöra något av tretimmarsfilmen: ansvar, politik, det vill säga ansvar för läsart och produktion, säkert något av det väsentliga också: onyttan och smutsen. Filmen, alltså. Vi fick en beställning av snobbarnas kulturorganisation. Vi skulle skriva en dialogisk text om konstnärens och konstens roll i samhället, utöver det: ”fria händer”. En skavande och irriterande förfrågan, säkert viktig att reflektera över.

Tankarna cirklade kring påpressade, normgivande påståenden om nytta och uppdrag. Om det ansvar som tycktes vidlåda det eventuella uppdrag vi som kulturproducenter innehade. Där fanns bakomliggande krav: identifiera dig, validera dig, berätta varför du får finnas. Och vi som bara var ute efter att förstöra och få folk att gå vilse, vad tänkte Petra och världen på egentligen… Hur skulle vi klara oss ur det här? Det bästa, försökte vi tro, var att tala sanning. Världen är konflikt. Konsensus är döden. Cis-heterosamhället förstör oss, om inte vi förstör det först. Samma kan sägas om moralismen, föredömligheten, det representativa.

Och så försökte vi formulera vad dessa ställningstaganden betydde i praktiken. Arbetet arvoderades efter överenskommelse, men publicerades aldrig. Vi bearbetade och tvingade in det hela i en motsägelsefull bok, under tydligt lesbisk pseudonym. Men ingen av oss var nöjd och vi blev tvungna att omformulera det hela i filmform.

Det handlar om idéer och strukturer som havererar och går under, om vardagsförtryck, om medlöperi, om framtidstro/framtidsmisstro. Vid sidan om själva projektionen: de knölade textkollagen: högar som scenografi/rekvisita: sopor. Några eventuella ledord: äta, svälta, svälja, att gå för långt, att slukas, infogning, samlande, gruvhål, uppstötningar, recept, djuphavsgravar –

Backpackers in their late twenties are sometimes so amazingly open-minded that they regard even me as a fellow human being. I am not sure if I have reached their spiritual level, so I think I’ll just continue with grumpiness and avoiding them at all cost, thank you very much.