SOM OM TEXTENS (ELLER SVÄLJANDETS) STÖRSTA EFFEKTER KUNDE FÖRUTSES

Urdjur, några få celler, kanske bara en? Eller, nej, hur skulle det se ut, men utan skithål, ja, helt utan skithål, en stor och underbar dröm: att till slut ha ätit in allt det som var utanför och därmed ha det innanför! Linda drar till med att haggans pilar alltid pekar bakåt, men det är ju inte riktigt sant det där, den munnen borde halstras och översaltas. Riktning som riktning, till slut är det bara sväljandet som räknas, tycker Lars och hans nickedocka. Jävla häxnäsa, häxhunger, vad är det som växer i munnen, halsen? aldrig att du behåller ugnen. Lämna mina ungar ifred! Vräka, bränna, rensa, sälja allt på Blocket.

4: tugga, och blanda sedan virvligt vilt med saliv, forma tuggan med helt annan saliv, och från sida till sida och bakåt och framåt, mest bakåt, med naglarna, skönt, ja, skönt, 
att upphöja det där vi kallar utanförskapet (att få vara kriminell, eller snäll, att bara få vara, i kväll), det egentliga innanföret, mitt liv (med naglarna) som ätit hela utanföret och som smaskat i sig hela mig, jag är i innanföret nu ––––––––––

[…] som förgjort, vad menar vi? –––––––––– att formulera, göra några vi, några oss, och göra det där som pågår, rörelserna ur ett stup, en metodologisk transparens efterfrågas av er, här blir det fläsk på ättestupan, lyssna, att gallra bland utsagor och spår, ett tal om oss själva och det andra avser med samma tal, anar, att göra spår, telefonera om allt det där som vi länge har anat, skräpet som skrämt oss ända in i pannbenet självt, om och om igen, knotiga knullis med nagliga nagelskrapmärken, mossgrönt eller skogsgrönt, vi borde prata oftare om benets vita, det möjligen snarare gräddfärgade tillståndet, jaha, ett jävla matlagningsprogram om det sköra, veka livet, om det fina i reaktionen självsvält, vi hittar på en gemensam teveröst som säger: SVALGET vidgas, nu, och förklarar nu, och säger: vi kommer att döljas helt eller delvis på grund av att något annat omsluter, skall försvinna i mängden alltså, ja, vi kommer att försvinna i familjefamnen, pappas gulliga mammahägn, och munnarna i våra ansikten säger: SVALGET är en operativ princip som man kan vässa eller säga eller göra eller svettas eller tänka, och säger, gör, tänker: SVALGET är ett svettigt arbete som vässar och koordinerar funktionerna i ett motoriskt fält, det var värst, hör på den, jaha, motoriskt fält-formulerande sig självt kan man tänka, arbetet, nej, fältet, det vill säga det där vi är, det där vi kallar oss, om och om igen, just det, säger någon, en bra start, tydligt och klargörande om själva rytmen, naturen, ”arbetets” form, alltså, "arbetets" natur, jag menar ­­­­­­­­–––––––––– jag, det är som ett drömarbete, vi, jag, mest jag, och drömmarna, ja: drömmarna, fortsätt nu –––––––––– det är jag och drömmarna som säger säger säger: SVALGET är ett ”arbete” som lider av hyperoralitet, ett förändrat dietärt beteende (var därför uppmärksam på förändringar av övre underliv och ditt övriga närområde! underliga du), ett okontrollerat behov av att överta funktioner, identiteter, sammanhang, vi säger, han säger: MIN ENDA MÖJLIGHET VAR ATT SKAPA HISTORIA, jag börjar med några enkla frågor, varför går det inte att skriva? vad definierar själva omöjligheten av en litteratur? varför är det omöjligt att tala med varandra? alltså, menar jag, det där, omöjligheten alltså, som spinner sin väv över oss och kringskär våra rörelser, och varje gång jag finner mig själv i desperat betraktelse av den erfarna omöjligheten av att uträtta något blir min slutsats att litteraturen  är obsolet, språket har tynat bort och gått under i den gamla sotdöden, ingen lyssnar på dinosauriernas gnyenden, vem? man har gått vidare med livet, evolutionen, teknologierna, sleep tight motherfucker! 

tack, 5: stäng med läpparna, nu: SVALGET drivs av en oavbruten performativitet, är ständigt osannfärdigt och suspekt, du menar alltså, du påstår, lovar […] och en spydig liten spegel, att leva kriminellt, håll kvar, och menar, att det man gör så att säga upptäcks av själva resultatet och därefter kategoriseras som fritt val, det, att livet alltid ligger ett steg efter, före,

6: tugga, vår önskan, jag bara undrar, vill vi vara subversiva? undulat, uttalat menar jag: är vi partners in crime, sammanslingrade i vår gemensamma önskan att förstöra det vi har? piratkompis där, och säger, gör, jag (skithål) fortsätter att prata, så här alltså kan det understundom och ungefärligen låta: SVALGET är det ännu oskrivna (vi tänker alltså: preoral fas? eller?), det innebär dessvärre att här kommer Farfar Snuttis med jordgubbar och grädde, och säger, han säger så mycket, vi säger, eller vi pratar stumt och ohört om den vita ytan, det vitnande dunklet (grädden), den omedelbara horisonten snart överskriden och hopknycklad till en lagom munsbit, tryck in, lätt att svälja bara man smörjer med två glas mjölk, före och efter, håll kvar (kräkset), det gäller andra lagar på insidan,

7: transportera tuggan, för tuggan bakåt, in, SVALGET är på samma gång ord och handling, och mer, SVALGET är vårt hem, (utanför skulle vi inte vara oss själva), vi kommer inte att uppmärksammas, inga stipendier kommer att utdelas som smek och kåda, vi säger: genom SVALGET situeras en grafomanisk verklighet, vår verkliga verklighet, en undertryckt oro, vilja, nej oro, nej vilja, att faktiskt, synnerligen faktiskt vilja förinta omgivningen (fitta), på allvar, tysta leken börjar nu, jävla blöjgubbe, håll kvar, avslöja oss inte redan i första andetaget, det är viktigt att blanda äggvita försiktigt med bajs, men ändå föra ner så mycket luft i denna lyckosmet som finansministern anser fysiskt möjligt, nice, vi bör förinta av detta enkla barnaskäl: bara för att själva existera, ja, med mina eller våra ögon, och någon säger: detta är vårt syfte, tror vi, kanske inte vi, att få plats med munnen och tanken och kärlek och vilja – och döden därefter som bortblåst, har du hört om cystan på struphuvudet, ja, får jag ärva?


8: utlös reflexen, 

och menar, det handlar inte om att poesi eller annat rysch pysch skulle vara för krångligt, stumpan, jag menar, det menar, vi förmår underkasta oss allt möjligt som i grunden är lika svårt, matlagning, datorspelande eller minigolf, det handlar om att litteraturen saknar, du vet de där spöklika kvaliteterna som eftertraktas så hett i dag, den spöklika föremålslighet som ersätter mänskliga relationer, det går inte att  v ä r d e r a  betydelsen av litteratur då den sjunkit ned i osynlighetsträsket, blivit retarderad, skapandet är nuförtiden typ "hej mongoloid, har du glidit in i det potentiella än?" tillbaka menar jag, till det sanna framträdandet (appearance, Marx), det saknas alltså mänsklig förmåga att upptäcka något utanför det spöklika, dvs. reifikationen, jag menar, vem ansvarar för folkräkningen, finns det fler än fyrahundra personer i Sverige, det här landet, har ingen aning, har du papper och penna? alla andra är idioter, fast bara på låtsas, inte vi, vi älskar lilla söta allvaret, och säger,

9: stäng nu mjuka gommen med kroppens alla leder mot näsan, men Linda var redan trött på Monas alla löjliga infall, inte en dag för tidigt, gå loss på dunungen med elvisp om möjligt är, begynn sedan formandet av rena och viljande bögväninnor, just därför, och av den anledningen säger vi: SVALGET är lika med horror vacui, eller snarare den oändliga verkligheten bakom fåniga, magsäcksliknande ord, du vet glosor som alltid bara magsäcksliknar, härmar, inspireras av, identitetsbluffar, vänder ut och in på verkligheten, och så måste världen vara beskaffad, mässade Mona vidare helt obekymrad om den föga villiga publikens alltmer uppenbara hat, och mer, en apokryfisk utsaga i slutskedet av krig nummer fyra under 1981 och så har vi Svenska MAD förstås, men betydligt mycket jättemer än så blir det ju aldrig, hur sa jag nu, vad är alternativen? jag skapar min egen fattigdom och dåliga hälsa, läker mig själv i nuet men går under i det långa loppet, till slut måste man ge upp eller skapa historia, alltså,

10: stäng med stämbanden och stäng med de falska stämbanden, stäng, genom SVALGETS korridorer sker oavbrutet försvinnanden, eskimo-amorteringar, vad sa du? sa du förbannade röda tantmonolog? sa du pisshora eller gubb-dito? vet du hut? det börjar likna (tack du min skapare) utdöenden, intetblivanden och upplösningar, sköna, sköna det, det kommer randiga kläder in i blickfånget och väninnorna suckar av välbehag: tänk den som kunde få äga en sådan randig man, det kommer grus in i det operativa (genom sväljandet: en annorlundahet?) och där någonstans sker sammanblandningar, konfabuleringar, bedrägerier och förvanskningar, vi säger, jag säger: SVALGET inrymmer allas minnen men äger själv inget, hur menar du? SVALGET inrymmer vår samlade glömska, och mer, SVALGET är glömskan som föregår minnet, den rena handlingen, den sjuka handlingen, ja, en handling precis så sjuk som nödvändigheten av en gruvligt törstande hämnd tillåter, eller, handlingen innan handlingen, det rena, det renaste, först av allt var hämnden, ja, det låter bättre, SVALGET är rörelsen och manin och just de bebisarnas ursprung, vild natur, du vet, allt det där,

11: höj struphuvudet, man kan säga slikt, upp med tumören tjockis! och vi säger, vi gör eller utför det djupa svalgets muskler, vi säger och gör så att SVALGET håller sig igång s v ä l j a n d e och detta skeende äger enbart rum för att trollgumman vill hänvisa snuttisar till egenorganismens operationella funktioner: det är alltid bäst som sker, skall vi lära oss förstå, ödet ville ej förena oss två, det går utför, utför,

12: pressa ner tuggan, och säger, SVALGET är ett mimetiskt begär, och säger, SVALGET saknar syfte, SVALGET saknar ögon, öron, SVALGET är ren och oförvanskad natur, det låter ännu värre andra eller tredje gången,

13: öppna matstupen (tjugo getter och en lap top), och när du är färdig med äggen är det dags för malda nötdjur, smör (skirat), matjessill och nyvirkad spets, du (eller vi) eller jag skall pudra formens rumpa med talk och knåda degigheten, vi skall drypa genom verkligheten, själv föredrar jag sikrom framför löjrom, smakar mer hav, öppnare,

14: pressa ner tuggan med peristaltikvågen, och övre magmunnen öppnas, du låter det ske, kokar ägg, hemfaller, in väller brottets bana, skönt, skönt som skapande aktiviteter sällan kan vara på dagis, det heter lekis, nej, vad säger du, litar inte på pedagogiken, jag ser till att det sker, i stället, att allt det här sker, i stället, för det är jag som bestämmer (hade den texten på en gul t-shirt när jag var barn), här kommer ett långkok, se, här kommer ett till,

och säger: SVALGET är samtidigt vår gemensamma kropp och vårt sötaste upptagningsområde, en plats och utvidgandet av densamma – kreativ verksamhet, en inte så särskilt folklig rörelse, kakor, återvunnen, len och liksom följsam nödvändighet, jag (vi?) pratar om expansion, inflation möjligtvis, paniken omformulerad nu, lite gröna mandlar skurna och inlagda blir toppen, de skall passera genom SVALGET med proteiner och kaniner och serpentiner, pang! så expanderar kroppkakorna, den här jävla kakan, våra sammanslingrade gosemysiga fyllekroppar, man kan säga, och säger, att SVALGET är en anabol miljö, en plats för bulkning och muskulär uppbyggnad, vi säger –––––––––– han säger så här (typiskt): SVALGET får oss tillåta motorkraft i den drabbade individens lemmar och utför med automation meningsfulla rörelser, tankar utan (den där) personens avsikt, jag, avklingad, smörjd, den kliniska definitionen kräver det, vi känner, vrider min lem, 

och är främmande eller har en egen vilja, tillsammans observerar vi med observerbar ofrivillig rörelseaktivitet skriftens icke-talande högra hjärnhalva, SVALGET är skrivandet, ett metaboliskt system där införsel av information, dagspress, kommentarer, hypoteser, tilläggsklausuler, livsvärldar, rekvisita och karaktäristika, tweets och bloggmaterial resulterar i härlig kompost, en tankemiljö som bryts ner och smältes om till denna svårbestämliga, glittersjuka helhet vi vill bo och leva i och genom, och vi säger om detta att SVALGET är en svarthålig projektionsyta för vår samtids dolda och explicita ideologiska viljor, utsagor, SVALGET är ett manifest, ett upprop, vi säger, låter förstå, meddelar, vi menar emellertid: SVALGET är tillägnat hungerkänslans och svälttillståndets eufori, en stridsskrift för de undernärda och ett försvarstal för alla pro-Anor och pro-Mior, vi säger: SVALGET är ett hungrande hål, en verklighetsförfalskning, ett gapande ingenting-märkvärdigt-alls-tomt-och-borta omgivet av någonting, här finns ett ontologisk problem att undersöka, ett gödslat hot, ett rovdjursliv loopat i några kärleksfulla angrepps knastrande ögonblick, vi säger, 

DET HÄR ÄR DET SISTA VI TROR PÅ