NÄRMILJÖN OCH KRÄFTAN

Det finns väl ingen anledning för dig att vara hennes support. Vi tycker alla att du har gjort mer än nog. Hon bestämde sig tidigt för romantiskt supande rätt ner i det trögsvarta, självömkande, och nu har pysslingen din uppnått vad hon föresatt sig. Du borde inte släppa in henne alls. Låtsas att du inte är hemma. Öppna brevlådan lite och skrik genom den: JAG ÄR INTE HEMMA! Men det gör väl ingen skillnad, sorgen läcker alltid in. Jag har förströelser! Vad är det mot Oldtimer Death, avgjorde Kräftan. En röst befolkningen fann mer behaglig fortsatte: Du försöker låta bli att förlora henne, och… (slängde ner skaftet i marken, svalde en liten låtsasfågel, gav denna undermåliga värld en chans) … och det enda sätt du vet är inneslutandet, uppgåendet – ja, frukost, en ny sorts matlagning, många tabletter, ett hängivet tuggande, transsubstantiation eller rovhungerssmaskerier inför den egna kroppen. We Two Are One, sa pundarskuggan svarsliknande utanför dörren, den dörr som inte får lov att öppnas: Håll er borta, knarkare! Som om inte alkisar vore jobbiga nog. Kräftan fanns dock redan överallt, han arbetade på det sättet, blev en del av huvudpersonen, först, blev hela huvudpersonen, sedan, hade alltså ätit upp den stackaren. Men ljuset gjorde människorna på bättre humör, det läckte till och med in i det syrligt luktande hotellrum där Martin dröjde kvar (ältande sin sjukdom). En pojkvasker bland många andra, vidrigaste sortens romantiker. Han längtade inte längre ut, hade inte tråkigt, ville bara sjunka längre i bolstrens blötmjuka svetträsk. Och denna önskan var inte svår för närmiljöns alla makter att uppfylla, down you go, son, nu tar vi det lilla lugna och väntar tills morgondagen sagt sitt. Sov du, det verkar du behöva. Ingen saknar dig ändå. Nu äter jag din proviant. Det kommer andra dagar. Hallå, är du där? Alltså jag menar det. Släpp.