FÖRSVINNANDETS ESTETIK

Ang. Peter

På senare tid har min förestående död kommit att bli en konstant påminnelse och därmed en angelägenhet att ständigt glömma. Den akuta interpunktionen drabbar främst dagliga sysslor: tandborstning, nagelklippning, bruket av deodorant, hårtvätt, duschning och klippning av hår.

Terminal

Ända ut i fingertopparna, se (jag håller fram mina händer), så totalt är mitt personliga haveri fördelat att ingen kroppsdel undkommit de smygande nekroser och akromatiska processer som befläckat köttet, den allt blekare topografin, och som har sin yttersta orsak i gårdagens förstelnade oförrätter och personliga misslyckanden (Men jag avslöjar ingenting, jag vågar ännu inte vara konkret.)

Ang. Någon Annan

Utgrävningarna går framåt även om den geografiska förvirringen är stor. Framgrävningar sker likaledes ur luft och vägg, men skräpet finner man i papperskorgar, kring papperskorgar, i mitt kök. Födslomaterialet drygas ut med billigaste sortens kuddar. (Vad händer med tingets mångdussinlager av plastfolie, vari består mysteriekänslan som hänger envetet strax över förvandlingen, kontrollen, inneslutningen?) Tre saker att bära och forma med famnen: kokongvirade, tappade, återfunna… tre rituella familjekokonger… Nej, vänta, fler! Minst ett dussin. Vi vet så lite om dessa ting, om den verklighet de representerar eller motarbetar. Kanske rör det sig om begravda monsterbarn, heliga flaskor, kärl för dödens allra sötaste demoner. Jag vill inte säga att jag hoppas på detta, men viss entusiasm river skräckslaget i mellangärdet. Mycket tyder på att den okända civilisation som framfött och älskat dessa dekorativa blobbar lever kvar inuti vår egen värld, som ett lyckligt och illvilligt eko, ett styrande eko, ett eko som har den egentliga makten över sin ljudkälla, över oss. (Vi är de andras dockor, och detta är vår sköra lilla lycka.) Det är mycket som fattas mellan himmel och jord, tycker farbröderna på evighetsmötet och loopar vidare om sjuttiotal och andra tider som var bättre. Resonemanget känns igen och lyder typ som följer: Då man förlorat sin mansröst till förmån för div. sliddjur och muselmaner är det ju bara naturligt att man försöker kompensera lite på hemmaplan menar jag, alltså med lite skönt analsex och efterföljande deepthroating, dude, she sounds hot! I would totaly fuck her 100 times, att få lov att tömma sig i kanalerna, innan det är dags att åter inträda den vidriga verkligheten och kämpa för sina förlorade rättigheter, fornstora, homogena dagar, hela nationen blöder ju för helvete, av hederliga, sönderslitna arbetarkroppar. Jag menar, det är dags att slå tillbaka, samla oss i en gigantiskt motståndsrörelse, gå till attack, dom måste en gång för alla lära sig att det ena ger det andra, att det är så det funkar i världen, att varje förlust på bortaplan kräver sin vinst på hemmaplan, det där yin och yang du vet, att världen kräver någon sorts balans så att skiten inte tippar över kanten. Det handlar ju ytterst om sedvanlig respekt för varandra, man och kvinna alltså, du är lyhörd och tacksam, tar den i munnen och håller tänderna på behörigt avstånd och jag håller upp dörren för dig. Jag menar, varför vill tjejer att man håller upp dörren för dem. Tänk lite på det. Detta är ingen fråga. Trillar poletten ner nu? Eller... ? (Tror du slog huvudet på spiken där.) Snön tynger skallarna igen, och arbetet försvåras. Så känns det på botten. Peter kan till vissa delar hålla med debattören som nu håller på att samla sig kring sakfrågan. Jag menar, tillhör man kulturprekariatet med dubbla arbeten och hälften så mycket betalt, jobbar man 7 dagar i veckan året runt och därtill har styrelseuppdrag som vice ordförande och kassör och är anhörighetsvårdare av en sjuk mamma och har barn och familj och hela jävelskapet och lider av konstant sömnbrist och återkommande vredesutbrott och gör minst 60% av allt hushållsarbete bara för att ändå få skit för att man inte gör något hushållsarbete och att det är orättvist det där med strukturell orättvisa, att det är så lätt att se den när man gett sig fan på det osv., ja, då tar jag mig friheten att supa skallen av mig ett par tre dagar i veckan, bara så ni vet, tröst är det enda jag har kvar, och min växande galenskap som knoppar som brister. Så var det sagt. Finns inget mer. Nu går jag ut i vintersolen och köper mig en glass eller en öl eller en flaska sprit. Och säger, snön finns dock bara kvar inuti mitt förkylda huvud, strax bakom galenpannan – det är svårt att överleva dessa övermedicinerade och infektionskänsliga dagar. Bäst att linda allt med plastfolie. Ja. Mellanhedsparken är en magisk plats där urtiden leker med dockor och bilar. Vi är dockor inuti de andras bilar, brum, brum. Nu måste vi ta igen oss lite. […] Utgrävningarnas söta prydnadsfarbror har via introspektion och lagom själsstyrka förmått transponera ner geografisk förvirring till blott en mindre identitetskris: ”Två objekt funna i eftermiddags, kanske stupstockar för små djur, nödvändiga blodsmöbler i park och papperskorg: jag menar klandret lika ekorrigt som råttigt. Att göra sig vacker för överheten innebär också att tömma sig på kunskap och mening, men om den lågverklighet de nya föremålskokongerna representerar avger ett kraftigt eko, eller kanske rentav dröjer kvar som sig själv, då blir vi alla tvingade till tröst och missbruk.” Jag tror att MISSBRUK får vara arbetets ledord även denna dag, som alla dagar. Och världen följer lydigt mitt exempel, ordnad som den är av komplicerade, men tydliga, ja, faktiskt AUKTORITÄRA beroenden. Vi måste linda alla dessa sopor som missbruket producerat, linda oss, linda vårt och världens avfall. Kokongerna skall vi anse meningsfulla, och de viskar prenatalt om den framtid vi minns starkast – ETT SVART, ILLVILLIGT GIFTTÖCKEN […]