SAMMA HISTORIA GÅNG PÅ GÅNG

jag släppte in honom när jag bodde i Norrköping, jag släppte in honom när jag bodde i Stockholm, jag hade äntligen en lägenhet som var min och som hade ett lås, det var mer värt än både släkt och vänner, jag hade ett hem som var bara mitt, jag vägrade släppa in någon, jag tog inte emot post, inga räkningar, jag släppte ingen jävel över bron, det fanns en bergfast säkerhet i detta som gjorde mig snudd på lycklig, jag höll mina gränser intakta, det hände att jag släppte in någon, det hände att jag släppte ut mig själv, jag släppte in någon, det hände att jag släppte in mig själv, jag bodde i Bengtsfors, jag bodde sedan i Västerås och London, och där släppte jag in honom, han var så himla snygg, särskilt när han slog in dörren, jag släppte emellertid in honom så han slapp anstränga sig, jag släppte in min lillebror, släppte in honom i form av en vagt, subtilt heroinstinkande hårboll utdragen till en pinne, ett skelett nästan utan lemmar, jag släppte in alkoholisten, min svåger, jag släppte in amfetaministen som en gång var min pojkvän som var min flickvän som var min svåger, och så han, snickaren, snubben som drämde till syrrans häst med en hammare, jag släppte in snackaren, min ex-man i mitt hem dumt nog, det skedde i går, jag släppte in en sliten men på något sätt charmerande, gastartad gestalt, han var packad – och påtänd på det mesta, pure red doubleglow gel, lägenheten luktar nu ruttet eftersom han efter några timmars vidrigt sluddrande däckade i min soffa (jag fick inte ut honom, kunde varken baxa eller putta ut honom i hallen när han var vaken och medvetslösheten gjorde det så småningom än omöjligare), inte ens en glödgad träpåle hjälpte mig denna gång i grottan, han har småkräkts spädbarnslikt i sömnen över mina kuddar och hans kropp har genom hud och kläder läckt en sorts brun missfärgande svett, han reste sig till hälften när jag försökte ringa ambulans och kräktes rätt in i min förvåningsöppna mun, en sorts tecknadfilmhumor slash 2 girls and a cup ni vet, jag släppte in en body horror-komiker, jag släppte in hans håriga bröst som kardborrade sig fast redan i hallens dörrmatta, hans kalufs, hans svarta hår var liksom insmort i någon sorts matfett innehållandes små klumpar av brända rester, mat liksom, fast alldeles för knaprigt, bittert och sönderfallande för någons smak, han hade förlorat många tänder sedan sist, munnen var aggressiv, brun och gråtmild omvartannat, jag släppte inte en jävel över bron, säger jag, jag hängde upp en skylt på utsidan av ytterdörren med texten "perforering undanbedes", jag kopplade bort ringklockan, jag svarade inte på några telefonsamtal, jag lindade telefonsladden kring min hals för att varna mig själv, eller de röster som tyckes vilja lämna mig, jag släppt inte ut dem, jag släppte inte taget om min ensamhet, jag släppte in hans nävar och fötter som raskt möblerade om både mitt spartanska hem och min spartanska, eller snarare anorektiska, kropp, hon hånade mitt försök till skäggodling innan surströmmingsmunnen försökte kyssa mig kåt, men inte var det en mun som närmade sig, jag släppte in honom på alla sätt i munnen, och nu är jag retroaktivt svinförbannad och skraj, han har kvaddat lite grejer och sabbat ett möte, jag släppte in honom, in i mitt huvud, in i magsäcken och blodomloppet, nu är han min för evigt,