ORELLANAS FÄRD TILL INSOMNIA

Peter lyssnade lite på The Residents första album, Meet The Residents, och funderade upprört över tiden och dess skadeverkningar. Jävla bra skiva, i alla fall, sa rösterna i kör rätt in genom det öppna fönstrets ständigt svartnande hot. Men Duck Stab / Buster & Glen är bättre… här kommer lycka och fnittergladerier, säger man dekorativt i detta läge, audiogalenskap och den där Skinny föddes i ett badkar, så otroligt smal, så otroligt smal… Men Peter var egentligen inte en vinylsamlande, journalistisk mediasnubbe, en metrosexuell fyndighetsfetischist, som blev upprörd över vad en annan journalistisk mediasnubbe, en metrosexuell fyndighetsfetischist till, hade twittrat, och han skrev därför aldrig en sarkastisk text om sin läsupplevelse i någon av de stora tidningarna, vilket alltså aldrig föranledde en twitterstorm som andra metrosexuella fyndighetsfetischister sedan kunde skriva artiklar om (journalistik), han hade det för jobbigt med sig själv, där han var nu, på det här stadiet, en liten vinglig plattform i livet, en dummerjönsposition avsedd för utvärdering/omvärdering och allt det där. En av de onda som slängde in sitt äckelhuvud genom fönstret sa: Det har varit ett mödosamt och krångligt arbete, främst på grund av att twitterdrevsreflektionen är SÅ! BRA! Och jag vill ju som redaktör få din stjärnsafir att lysa extra klart, Skinny. Det finns nog kvar en hel del att göra i morgon också, sedan är det dags att börja dansa behagfulla magiska danser till korrekturgudinnornas ära. Och nu, efter länkande och citerande och polyfona tilltalsförsök, är det dags för något redigt om än originellt: INSOMNIA. Ett land bara de vackraste får lov att besöka! Building a sort of sitting bed of boxes and pillows, coughing my lungs to pieces.

ATT BLI INTERVJUAD: Lady L säger följande till en uppmärksam journalist: "Att hävda att jag förvandlas till en plommontomat rätt ofta vore en grotesk orimlighet." Den uppmärksamme journalisten skriver: "Därefter säger Lady L följande kuriösa excentricitet: '[...] jag förvandlas till en plommontomat rätt ofta [...]' – är hon inte för härlig, vårt lilla icke tillräkneliga charmtroll? Jag bedåras." Men Peter orkade inte hänga med i vitsandet, i sarkasmproduktionen, han var hungrig nu och ansiktet flagnade av. Dessa bölder och blåsor, spåren efter små söta skabbhusdjur, smittkoppor, ansiktsherpes – jag vet att min kropp är ett tempel, men vafan…

På ett sätt är det som att Sade gjorts till något "nytt" i Sverige, en oönskad överraskning, nåt som inte behövdes, kulturpratet kan inte hantera eller processa - eller ens läsa på lite först innan tyckandet kommer igång. Att de teologiska aspekterna glöms eller ignoreras beror på det självblinda lutheranska tillstånd Sverige försatt sig i: en självbild som ett ateistiskt land, omedvetet om de ständigt perverterande protestantiska värderingar det producerar, och med en enorm okunnighet om allt utanför gränserna. Mona ville väl egentligen inte hålla med, men orkade inte hålla generaliseringarna på avstånd längre. Peters mun dravlade vidare en stund, och gled in i favorithatet: Bögsamhällhet har sålt sig för en relativ trygghet, det vill säga axlat uppgiften att trolla fram charmiga hygieniska skojerier att förgylla heterovardagen med – och min plikt är därmed att hålla mig hel, ren, harmlös. Det kliade verkligen något så gud förbannat, överallt, till och med på taket och i källaren kliade det, i hela samhällskroppen. Hon kliade kinderna blodröda medan Peter gick på: Mer monster och snusk i konsten! Och se för guds skull till att det får lov att vara konstigt: bekvämligheter och annat normalt som bara sminkats lite udda har jag sett nog av nu. Good morning hynnybunnies… let me bake you a carrot cake for breakfast… jag kommer inte att svara i telefon i dag eftersom det ändå inte hörs (alls!) vad jag säger (sjuk), så sms:a istället. Utomhus ser ut att vara en fin plats just nu, vackert ljus, trevliga färger, men har du hört att upptäcktsresande Orellana på 1500-talet hade ihjäl fem miljoner människor i Amazonas genom att introducera influensa och smittkoppor? Städer och hela kulturer gick under. Det är som om den världen aldrig har funnits, men killar, tänk, folk blev dödssjuka när vi dök upp i den här staden OCKSÅ, det är nog bäst vi drar vidare till nästa och nästa och nästa och nästa hahahahaha – när vi kommer in i trapphuset ligger mannen på golvet och skriker fasthållen av sina vänner, jag förstod genast att NÅGOT! INTE! STOD! RÄTT! TILL!

Tog tåget, som jag minns det, säger Peter konfabulatoriskt, någon gång i månaden, för att undvika kulturens undergång, ner till Pet Sounds, Weidele, Dirty Records, Yesterday, Satisfaction, Bengans m.m., kunde tillbringa flera timmar i Skivhuggets På gränsen-avdelning, en relativ avskildhet i undervåningens kartotekprogram, underkastad en tilltagande kissnödighet, på ständig jakt efter det som man gör bäst i att andra fortsatt undviker. Konstigt det där. Har sedan länge återgått till den pre-gymnasiala livshållning som skänker det knäppiga och utflippade en kvalitet i egen rätt. Iaf, vad som helst utom det här (och slår ut med armarna) menar jag, säger Peter, det förment vuxna då alltså, menar jag, det tomma ältandet som konsumtionen av sönderslitna uttryck innebär, retningar som bara orkar kittla sinnen längst in i den bedövningsfyllda själsrymden.

DÄR! DIALOGEN! UPPHÖR! Mona, som nu funnit intresse för det framväxande temat om utanförskap säger, sedan har vi ju problemet integrationen, att vår närvaro upplevs som störande har jag nog förstått; att ni sedan ställer oss till svars inför det hypokritiska domstolsväsendet är bara att räkna med och tillhör ju liksom spelets regler. Tjoho! Samhällskroppen måste göra sig kvitt klådan, men det moraliska ansvarets klädsamma och självsmickrande ödmjukhet kräver samtidigt känslighet i ämnet. Själva frågan är en delikatess: Hur bejaka det abjektala utan att riskera totalidentifikationens välsignelse? Hmm, vad göra? Jo, jag vet, låt oss öppna munnen på vid gavel, låt oss formulera vår självgodhet genom bruket av digestiva termer: införliva, integrera, inkorporera etc., de är alla mumsiga ord att knapra på. Man har inte för avsikt att placera oss i det ömkligt avvikande eller det regelvidriga, herregud, det får inte ske, vi är ju vare sig monster eller fiender, säger man, säger ni, och säger, låt oss sträcka ut en hand mot undermålighetens små skarn, det icke-färdiga materialets slumrande guldgossar. Typ, puss, puss, här får ni lite potential av oss, det är dags att kliva upp, frukosten står på bordet liksom. Som om den utsträckta, välviliga handen förmådde att nå utanför den rena förolämpningens domäner. Men vissa dagar, när jag är på det humöret (och önskar mig själv onda ting), tar jag emot dessa gåvor. I dag t.ex. har de omhändertagande rösterna tillfälligt slingat sig in till min lyssnande vävnad. Och i dessa stunder (nu är det Peter som åter tar ordet) framträder jag i min smärtsamma tydlighet inför mig själv, inkastad och inhyst i en värld av strukturer utan personlig innebörd för mig själv, men förväntas givetvis ändå, acceptera sakernas natur – acceptans visar sig nämligen vara den vuxna människans främsta dygd, att krypa för herrar och damer i kbt-samhället. Man säger, frihet är ju att inte krångla så jävla mycket, sägs det, och vi håller med när du säger att nästan all litteratur är jolmig.

STOPPA! BLÖDNINGEN! NU! Jag talar om alla dessa troskyldiga blå pojkögon som rinner över i varandras bleka köttslighet. Jag håller med, men vi får inte glömma de musikaliska själsfränderna Renaldo and the Loaf som med sin långt mer snåla produktion närmast kan betraktas som en smakrik reduktion framställd i residentets musikaliska provköksbubbel. Bubbel och fnitter. Det räcker så.