RESTAURANGBESÖKET

Mår förfärligt men klart bättre, hoppas laxen blir smarrig. Men din stackare. Kan jag göra något för dig? Det finns en mops i närheten att leka och kela med, så jag klarar mig. Mopsar är bra. Jag är kass, omoralisk, oduglig, full av skit. Men klia mops kan jag, vilket är tir (sic!). Fast så stavas det inte. Saknar Björn. Tir. Tir. Tir. Världen är ofta ett rövhål, på det sämre viset. Har sett bra filmer. Känner mig dödssjukt vilsen, jämt. Kan inte orientera mig i vad jag tänker och tycker längre, som om alla värderingar vore utbytbara. Jag misstror alla hela tiden eftersom jag blandar ihop dem med mig själv. Men killarna här är trots detta toppen, de fattar inte hur viktiga de är och vilken helande gärning de utför, det är väl så de står ut. Ibland tror jag att motrösterna är de riktiga och mitt eget babbel oväsentligt, som om det vore inbillat hån mot mig själv som är den jag essentiellt är, vansinnigt jobbigt, svårt att hänga med när folk pratar eftersom inbillade motrepliker vänder allt utochin för att förolämpa och krympa mig. Det blir nog bättre, jag tror det, för det är logiskt-cykliskt så, empiriskt underbyggt, jag minns. Jag har bubbelkänslor, det händer nu, jag menar inte kolsyra, men det liksom kittlar. Försöker distrahera mig. Skitjobbigt allt men fina ljud: Snarka, lilla hund! Som om jag består av polemik med och inom-genom det mesta inuti mig själv, jag som läckt ut och allt. Svårt att orka med, men jag gör mitt bästa, käraste goe herrn, man lovar och svär. Hunden är bedårande, vid min scoutheder, och jag börjar kanske landa lite, mindre jäktigt i verklighetsbjäfset, har aldrig tyckt om symptomordet overklighetskänslor, det är inte så jag skulle porträttera dem, jag kliar honom på magen nu. Undrar vad vovven har att säga i rättegångssammanhanget? Jag bävar och dånar. Mår förfärligt kasst men har hopp om att få somna snart. Ångrar att jag skrev det där, du vet, vad ville jag dig med det, och vad ville jag undvika med just det där, det jag påstod, fattar du, och så vidare. Vore ju värdelöst om jag gjorde dig förbannad på köpet, men det skiter väl sig eller löser sig så som jag egentligen hade tänkt skriva, från första början, det tänkta, rätt, rätt, att tänka rätt är guld värt. Och på den andra dagen uppstod rösten från de döda, vilken vidrig punktlighet i en vidrig tid. Du ringde mig då? Skall åka hem i röran i dag, hoppas de släpper förbi mig på Öresundsbron som det tjattrar och står på. Hur mår du egentligen? Du kanske borde uppsöka läkare? Jag mår förfärligt, så sa jag redan tidigare, men det är trots detta bättre än värst. Jag är vår vänskaps nemesis, och det där med hjälp: man hoppas slippa sjukhus i vår och i år. Skall hem snart efter hemsknatten de luxe med smör och snyting, skäggpojkarna är pärlor, tänk om de visste vilket as jag är.