PETERS SNART FÖRESTÅENDE FÖRVANDLING

...jag berättade för en psykolog eller en psykoterapeut eller vad det heter om mina ständiga promenader och om novembermörkret som jag älskar, hatar att älska osv., det är något fel på mig, den saken är klar, hade fått en tid, var där några gånger, men fan vad det kostar, hade inte råd i längden, men vem fan har det? slutade då alltså, det är ju liksom inte avsaknaden av pengar som botar sjuka hjärnor, man måste ha mat på bordet du vet, hon sa något om viljelivet, det sköra, anfrätta lilla väsen jag fortfarande bar inom mig, trots alla försök att skaka av mig det, att jag led av det man brukar kalla melankoli, eller svaghet med dagens ideomatiska preferens tänker jag, tänka sig, och sen, hemma alltså, kommer jag ihåg, när jag kom hem, sa Lisbeth, fan, det är ju så jävla typiskt dig, du är precis som en gammal gubbe, melankoliker, sjukt fräscht, så jävla fräscht, fräste hon, och dessutom få det på papper liksom, gå till mamma och få underskrift liksom, nej han kan inte delta för han är så jävla känslig, inte som andra då va, och hånflinet med stort F som mötte mig i hallen den där novembereftermiddagen vittnade om en omöjlighet till försoning, det hade stått klart för oss båda ett tag, att vi hatade varandra menar jag, vi undvek varandra så gott vi kunde, efter förmåga, och i den mängd allmän kutym medgav, men vi gav varandra fortfarande små omsorger då och då, man måste ju vårda familjeinvesteringen, men, det är här som jag också närmar mig pudelns kärna som det heter, säger man, jag insåg helt plötsligt, eller kanske inte direkt insåg, det var mer en onämnd känsla, triumf bubblade i mitt huvud, det var senare jag insåg varför, det visade sig, jag hade slutligen nått fram till en punkt (eller kanske hade jag befunnit mig där redan, en längre tid, jag vet inte), en punkt där saker mister sin verkan kan man säga, och liksom trängs ut ur världens närvaro, den kvarvarande surrealistiska drömkänsan som som hade slutit sig kring mina dagar och man blir ensam kvar, i detta, man befinner sig mentalt på en plats där ord och blickar faller döda ner till marken som skjutna fåglar, om du förstår, de (beryktade) yttre omständigheterna, som sällan givit mig anledning att jubla, som alltid funnit sig att agera hinder inför min egentliga, jag menar ursprungliga då va, frihetsnatur, sjönk i denna stund undan för ett inre krav på frigörelse, en ny sorts agens ur djupet av min pojkaktiga vrede, slumpen och hatet sårade mig inte längre - stackars människor, de vill ju bara väl med hatet, ja, och rimlighetsaspekten, ja, glöm inte den Peter, forma, forma efter eget behag en värld av uppvärmd vax, eller för den delen Lisbeths växande, gnagande aversion mot min person, eller menar jag pervesion? den berörde mig över huvud taget inte, hennes smilande illvilja och illvilligt smilande under goda föresatser, givetvis, (vi skall ju leva och dö tillsammans), skulle aldrig kunna förmå tränga igenom denna intensiva tystnad, stumnad eller skall jag säga själsliga avskildhet som nu och för all framtid skulle bli min hemvist, som bildat bubbla, eller en klänning, vad du vill, du får själv välja, min givmildhet känner inga gränser, ha ha, denna ödslighet - trots att jag är en social personlighet - som i dag omger mig, växer till ett eget universum, så frågan som jag sedan ställde mig själv, till slut, är detta min tilldömda frihet? ja, jag vet, jag väljer att se på händelsen som ett domslut i min favör, ja, jag tror det, och det är hit jag egentligen ville från början, som svar på din fråga alltså, om du alls ställde någon menar jag, om jag minns rätt, där i hallen, jag kände en märklig befrielse, så mycket vet jag, om det alls hände, hånleendet med stort H som mötte mig i hallen då jag kommit hem en eftermiddag, och slutat jobbet ett par timmat tidigare för att gå till skrynklaren som man säger, alltså till hånfullheten som spred sig från mungipa till mungipa som spred sig till min vunna seger, en seger som jag valde att behålla för mig själv, tätt intill, och jag vårdade denna seger i enskildhet genom återkommande uppspelningar av händelseförloppet, jag blev liksom medveten om min frihet på det sättet, och vad den bestod av, vilka hemliga ämnen som berusade mig, sakta men säkert formades en plan, det var ungefär som att födas på nytt, och, menar jag, inser jag nu, det är ju av samma anledning jag ibland, när jag har tid, tar 16-bussen till stan för att vandra omkring, om så bara för en timme i den här obeskrivliga lättnadskänslan som följer på alla avskurna förbindelser med omvärlden, som att nå fram till det statuariska i sig själv och söka hemvist där, och att ingen, absolut ingen människa känner mig, att endast jag är mig själv nog, att jag har fått nog, att jag känner er, men att ni inte känner mig, därför har jag också en väska, jag har ju en väska gömd, ganska stor, i ett källarförråd som hon inte känner till, under en del bråte, spånskivor, plast, ja, skit helt enkelt, du fattar, vi blev aldrig visade det förrådet när vi flyttade in, innan vi flyttade in, och han, alltså husvärden, Pär, var inte helt säker, hade glömt hur det låg till med saken, om det verkligen var så att vi hade tillgång till två förråd, vi blev ju tilldelade ett ganska stort på entréplan som räcker till där vi förvarar en del saker vi sällan eller aldrig använder, egentligen äger vi ju inte så många prylar så frågan liksom självdog, jag har i alla fall inte hört henne nämna något om det, men jag snubblade över det en dag, av en slump, över ett år senare, tror jag, eller om det var ännu senare, kommer inte ihåg, man var tvungen att gå genom ett skyddsrum på källarplan och bakom en utskjutande vägg i rummet dolde sig en dörr som man inte har möjlighet att se om man inte går in några meter, i själva skyddsrummet alltså, och innanför fanns korridorer, ytterligare säkert femton till tjugo förråd, en del tomma, och här nere förvarar jag alltså en väska med kläder, hygienartiklar, kontanter, en utväg planerad för kan man säga, och som visade sig tillhöra den här novembereftermiddagen, där verkligheten rämnade, alltså, inte så att jag blev galen på något sätt, långt ifrån, snarare tvärtom, död kanske, ja, snarare död, befriad och tömd på förbindelser menar jag, jag befann mig i ett ständigt tillstånd av försvinnande, som ett rinnande vatten, en njutning, som att ha tillgång till en visdomsmättad hemlighet ingen annan känner till eller söker efter, ungefär, tänker jag nu, som han som alltid tvångsmässigt lämnade allt bakom sig, kommer du ihåg? vad hette han nu igen? läste om honom i tidningen häromdan, som vandrade genom Europa, som saknade minne, på 1800-talet, Albert tror jag, någonting, utan minne, hade väl en liknade diagnos tror jag, vaknade upp, utan minne, utan tvingande familjeband, det börjar alltså med Albert Dadas, en kärlek i den värkande sömnbristens småtimmar, en längtan bort, hit, dit, och man släpper allt man har i händerna, nycklar, mobiltelefon, vad som helst, drar i väg, lämnar stadens ljus bakom sig, nej, det börjar i det vardagligt tingsliga, utensilierna, kaffekoppen, vasen, dammsugaren, toaletten, handfatet, dessa platser som leder blicken mot en slukande avgrund, vi slutar här, en meter från svalgets lockande mörker, följer med blicken vattnets virvelrörelse ner genom handfatets öppning, vi torkar av händerna och går ut från toaletten, sätter på radion och börjar förbereda middagen, lax och potatis med salsa verde, till det citronvatten, inget vin i dag,