ATT FÖLJA LAGEN STRIKT ÄR DET ENDA SOM GER MIG STADGA

I går var jag bortbjuden eller hembjuden eller vad det heter. Jag petade bort allt som innehöll mjöl och 
frågade vad som fanns i purén och fick ett lugnande svar som lät mig glida tillbaka in i växtriket där jag hör hemma. Senare på kvällen fick jag veta att det inte 
bara var blomkål i utan också palsternacka. Pang. Fysiskt kanske jag inte far 
illa av den lilla mängd stärkelse jag blev lurad att äta, men jag talar här om mitt psykiska lidande, kalla mig gärna sabbad och trasig, men att följa Lagen strikt är det enda 
som ger mig stadga, som hindrar mig från att död falla ner, och man vill ju inte ställa till en scen. Så fort jag insåg att jag fått i mig palsternacka 
kändes det som om allt var förstört och jag lika gärna kunde vräka i mig 
lösgodiset också, och allt var ju redan förstört så jag gav efter för det glupande vilddjurets högsta önskan, att genast, med andan i halsen och stängd dörr, reglad bakom mig, hälla ut det på bordet, det där, lösgodiset, som karmosinröda, limegröna, barytgula pluppar och ploppar, djungelvrål och tvångsskrik, rent djuriskt var det, allt av gelé, som spillning, hemskt.