5 BAKIFRÅN JA GENOM MIG

Sömnen kunde bara räcka till drygt tre sådana där timmar du berättat så mycket om. Sedan fanns ingen möjlighet att dröja i läkedomen, ingenting är någonsin tillräckligt. Jag satte min man framför morgonteveflimret efter den långa ritualkedjan av besvärliga och tunga göromål. Alltid lika rädd att göra illa honom, alltid tillräckligt arg på den allförnedrande, på tok för tidiga senildemensen för att faktiskt vilja göra illa honom. Tunga lyft… så skall man tala om eländet, men jag tänker främst på makerelaterade lyft som sneda, skeva, alltid belastande de svagaste lederna.

Den där kroppen är trots själlös idioti en heltigenom ond kropp, tänker jag ofta. Tänkte jag då. Sedan kräktes jag i handfatet upprepade gånger, höll på att kvävas, såg mig själv i spegeln, ansiktet som inte var mitt, skakande, mina blodröda ögonvitor, kunde till slut få luft, skakade i hela kroppen, sköljde rent, klädde först på mig och sedan min man och skjutsade honom till Center för Paramilitära Aktiviteter, kom hem, la mig och sov, väcktes ganska snart av hyresvärden som telefonbombarderade mig med mina egna misstag, det vill säga med redogörelser för en serie provisoriska och riktigt dåliga lagningsförsök som lett till läckage och flera mikrokatastrofer, kravlade mig upp, pling, käkade kall mat, packade en väska och stack iväg till morsan, handlade på vägen smått och gott och blev förnedrad av den rödklädda personalen eftersom dom jävla aporna inta kan hålla sig med scannrar som funkar, missade sedan en buss med världshistoriens allra minsta marginal, det kom en ljusblomma, liksom inglidande snett bakifrån, ja, genom mig, in i synfältet, och just när lättnaden över att jag faktiskt hunnit infunnit sig startade bussen och försvann, men den försvann irriterande långsamt i seghysterisk ouppnåelighet, den lättade inte från marken och sögs inte tillbaka hitåt trots att jag skrek FITTA och jag kände hur mitt skägg brann eller kanske mer var som miljoner glödnålar, akupunkturiskt hetsande ansiktet till hemska grimaser av klåda, smärta och ilsken brist på kontroll…

Skitbra. Jag slängde in några meningar, mest för att markera min egen närvaro inför mig själv och ett fortsatt arbete. Inga förbättringar, så du behöver inte gå in och kolla. Btw, mejlade dig den senaste versionen av Word-dokumentet "Svalget" som trot angivet datum är ändrat i dag, nu. Kramis och pussis. Men det var då dina konturer bröt igenom horisontlinjen med skarpa, vita snitt. Jag kände igen dig innan jag såg dig, som migrän, men givetvis mer kärleksfullt. Ett till möte mellan oss och jag kommer inte att finnas, det är för stort att finnas när du finns. Allt bubblande hat svällde ytterligare, blev ett klot av ångestdrömmar som lyfte mig mot ditt ansikte, mot din jättelika, kyssande fadersmun. FITTA! Snart kliver mitt hat in hos morsan där hushållsarbetet väntar på precis en sån slav som hatet alltid varit, alltså inte morsans slav, nej, det gäller ett slaveri den friske (det vill säga Hatet, ifört mina kläder) alltid, alltid uppbär – som en ickemonetär hederspension, vilken skänks och sköts auktoritärt av världens alla sjukdomar och människoslitage, drack ett par glas med vin, somnade igen, vaknade, somnade framför tv:n. Vaknade utvilad nästa dag.

Ja herregud. Jag måste gå. Hälsningar från Någon som precis upptäckt att han bara har tvåhundra spänn kvar på kontot, men det kan möjligen vara så att du inte lyssnar på vad jag säger – och varför skulle du. Det räcker ju om ditt ljus strålar genom det smutsiga glas som är jag så spräcks och dödas och lyckliggörs detta skräp till människobarn.